Triangeln

Idioter i trafiken

Övergångsställena vid Triangeln är en mardröm för alla som kör bil eller passerar till fots.

För det första är ljusen inte synkade, så när trafiken som kommer från Värnhem får rött så är det fortfarande grönt för dem som kommer från andra hållet. Eftersom fotgängare är ett otåligt släkte så väntar de inte på att det ska bli grön gubbe utan stannar som bäst till dess att de kan se att bilarna får rött ljus.

Här uppenbarar sig alltså ett problem. Bilarna i ena körriktningen har rött medan de i den andra har grönt. Orutinerade fotgängare tolkar det som fritt fram och skyndar ut i gatan, vilket oftast resulterar i ilsket tutande, improviserade sprinterlopp och svordomar. Tack och lov har jag inte sett någon köras på, eller för den delen själv kört på någon, men det är lätt ett tjugotal incidenter per dag.

Idag såg jag dock något som tog priset. En bilist på väg mot Värnhemshållet stannade för ett par fotgängare som väntade i refugen. Detta trots att fotgängarna hade röd gubbe och att det snabbt bildades en kö av tutande bilar bakom. Inte nog med att bilisten hade så pass dåligt omdöme, fotgängarna tyckte att det var alldeles förträffligt att bilen stannade och traskade vidare över gatan. Detta trots att vägen är tvåfilig, och bilen som stannat låg i filen närmast refugen.

1351

Ungefär så här såg det ut. Skulle du våga dig ut på övergångsstället i motsvarande situation om du hade röd gubbe och en ”snäll” bilist stannat för att släppa över dig?  Observera att vare sig personerna eller bilen på bilden är dem som beskrivs i texten.

Frågan är bara, vem är idioten i trafiken här? Bilisten? Gångtrafikanten? Den som programmerat trafikljusen vid Triangeln?

Jag säger allihop.

Deprimerande platser i Malmö – Jägersro

Jag tänkte att det kunde vara läge att skaffa ett överdrag till Vespan nu när den är nylackad och när jag ändå var i Jägersro för att handla hundmat stannade jag till på Jula. Varför jag inte åkte till MC-Huset, som ligger precis intill, övergår mitt förstånd.

När jag ändå var där tänkte jag att jag kanske kunde hitta några julklappar inne på köpcentret. Varför jag tänkte det övergår också mitt förstånd. Redan inne på Jula infann sig känslan av att befinna sig i en mardröm. Jag vet inte om det var ljuset, de påfrestande julsångerna, de oändliga raderna med varor jag inte ens visste fanns, eller helt enkelt att jag inte kunde hitta vad jag sökte.

Naturligtvis ignorerade jag varningssignalerna och gav mig ut på klappjakt. Eftersom jag inte var ute efter kläder eller mat så återstod apoteket, en tobakshandel, ett glasstånd, en restaurang, en blomsteraffär, en frisör, bolaget, världens minsta bokhandel och ett litet stånd från Fortum där jag hade möjlighet att byta elleverantör. Allt garnerat med hur mycket människor som helst, muzak och obehagligt ljus.

Triangeln, som i sina sämsta stunder kan ge mig ångestkänslor, framstod som rena paradiset i jämförelse. Tjugo minuter senare var jag på eländigt dåligt humör och skyndade mig ut mot parkeringen, lovandes mig själv att aldrig någonsin åka tillbaka om jag inte absolut måste.