Bilar

Tusen hästar under lindarna

På väg från Sony Center vid Potsdammer Platz, där vi besökt filmmuséet, ätit och struntat i att se den tyska versionen av senaste Läderlappenfilmen i IMAX-format, hamnade vi oförhappandes på Unter den Linden.

Emma ville att vi skulle besöka Café Bressler för att ta lite kaffe och en crème brûlée samt titta på art deco-inredningen, men jag hade redan hittat något mycket intressantare. Lika oförhappandes hade vi nämligen råkat springa på världens just nu dyraste och snabbaste serietillverkade bil – Bugatti Veyron 16.4.

För lite mer än 1.1 miljoner Euro får man ett vidunder med tusen hästkrafter under huven och en toppfart på 407 Km/h och en däckslivslängd på dryga kvarten om du kör med plattan i mattan (som tur är tar bränslet slut snabbare ändå).

2111

2051

Som ni kanske redan sett på bilderna så stod inte bilen ute på gatan utan i Volkswagens showroom på Unter den Linden. Turligt nog var klockan långt efter stängningsdags, annars hade jag nog varit tvungen att gå in och fråga om man kunde få provköra, med i bästa fall ett förnedrande skratt som givet svar.

Efter en stunds dreglande fortsatte vi till Dressler, som visade sig vara en riktigt angenäm restaurang. Tyvärr skulle vi inte få tid att gå dit och äta, men kaffe, vitt vin och crème brûlée blev det i alla fall.

2055

Rostfri plast, jo jag tackar

För drygt en vecka sedan var det dags att kränga på nya sommardäck på fälgarna, och riktigt så händig att jag fixar det själv är jag tyvärr inte. Bokade i stället tid hos Kenneths Däck på Lundavägen och lät dem göra grovjobbet. Ja de fick faktiskt göra allt jobb medan jag drack unket automatkaffe och läste biltidningar.

När jag tröttnat på såväl automatkaffe som DI:s bilbilaga tog jag ett varv i butiken och hittade en riktig pärla när det kommer till biltillbehör. En uppsättning fälgsidor i, hör och häpna, rostfri plast.

1661

Så här i efterhand begriper jag inte hur jag kunde motstå köpimpulsen.

Är det suspekt om man kör BMW?

Jens Mikkelsen har i Sydsvenskan gjort ett gediget grävarbete om HSB i Skåne, vilket lett till att såväl VD som styrelseordförande lämnat sina poster efter diverse turer.

En av dessa handlar om VD:n Roy Anderssons tjänstebil, en BMW värd dryga miljonen. Säkert en jättebra och trevlig bil, men kanske inte det givna valet om man ska låta en förenings medlemmar bekosta den. Och det är väl egentligen det enda problemet med artikelserien, att den här BMW:n är så pass spektakulär att märket, medvetet eller omedvetet, används för att misstänkliggöra andra.

Minuterna innan det extrainsatta styrelsemötet skulle börja parkerades den ena BMW:n efter den andra utanför HSB Skånes huvudkontor på Gastelyckan i Lund. 

Sydsvenskan i går

Vid klockan 21.00 sprang Roy Hansson och Larry Andow nedför en brandtrappa, hoppade in i varsin BMW och lämnade sina decennierlånga HSB-karriärer bakom sig. 

Sydsvenskan idag

Det är ingen bra fomulering i något fall. Som läsare tror man lätt att övriga ledamöter är skumma – vilket de kanske är, men då ska det redovisas och inte bara antydas – och om man hårddrar det, att alla BMW-ägare saknar rent mjöl i påsen.

Jag hoppas att det bara är en olycklig formulering, som dessvärre drar ner intrycket av ett annars väldigt gott journalistiskt hantverk.

Idioter i trafiken

Övergångsställena vid Triangeln är en mardröm för alla som kör bil eller passerar till fots.

För det första är ljusen inte synkade, så när trafiken som kommer från Värnhem får rött så är det fortfarande grönt för dem som kommer från andra hållet. Eftersom fotgängare är ett otåligt släkte så väntar de inte på att det ska bli grön gubbe utan stannar som bäst till dess att de kan se att bilarna får rött ljus.

Här uppenbarar sig alltså ett problem. Bilarna i ena körriktningen har rött medan de i den andra har grönt. Orutinerade fotgängare tolkar det som fritt fram och skyndar ut i gatan, vilket oftast resulterar i ilsket tutande, improviserade sprinterlopp och svordomar. Tack och lov har jag inte sett någon köras på, eller för den delen själv kört på någon, men det är lätt ett tjugotal incidenter per dag.

Idag såg jag dock något som tog priset. En bilist på väg mot Värnhemshållet stannade för ett par fotgängare som väntade i refugen. Detta trots att fotgängarna hade röd gubbe och att det snabbt bildades en kö av tutande bilar bakom. Inte nog med att bilisten hade så pass dåligt omdöme, fotgängarna tyckte att det var alldeles förträffligt att bilen stannade och traskade vidare över gatan. Detta trots att vägen är tvåfilig, och bilen som stannat låg i filen närmast refugen.

1351

Ungefär så här såg det ut. Skulle du våga dig ut på övergångsstället i motsvarande situation om du hade röd gubbe och en ”snäll” bilist stannat för att släppa över dig?  Observera att vare sig personerna eller bilen på bilden är dem som beskrivs i texten.

Frågan är bara, vem är idioten i trafiken här? Bilisten? Gångtrafikanten? Den som programmerat trafikljusen vid Triangeln?

Jag säger allihop.

Lewis Hamilton i Top Gear på söndag

Veckans ”Star in a reasonably priced car” i Top Gear är ingen mindre än F1-cirkusens klarast lysande stjärna (visst, Kimi Räikönnen tog hem titeln, men om det inte vore för McLarens däcksmiss i Kina så hade Hamilton lyckats med det omöjliga, att komma från ”ingenstans” och skåpa ut alla andra förare i sin första säsong).

Andy Wilman, producent för Top Gear, har bloggat om Hamiltons besök på banan och vräker ur sig beröm över den unge föraren, såväl om hans körning som om honom som person. Banan var blöt och det fanns oljespill på banan efter en tidigare testkörning av en Vauxhall VXR8, vilket normalt innebär många tappade sekunder:

The lap time you’ll find out if you watch Sunday’s show, but I will say I’ve been in the edit for two days since we recorded the show, and I still keep replaying his second to last corner, because I’ve never seen a piece of driving quite like it. The world is governed by the rules of physics, but he just seems to have his own set.

Måste säga att det var länge sedan jag såg fram emot ett nytt Top Gear-avsnitt som det här. Då är det ändå högtidsstund varje gång vi bänkar oss framför tv:n för en timme med Jeremy, James och Richard. Och det verkar som om vi kommer att få se mer av Hamilton i Top Gear.

During the break after Lewis’s interview, a couple of us from the Top Gear office were having a fag round the back of the hangar, and he joined us for a chat. He asked if he could come back and set a dry time, and we thought he was just being polite, but you could tell he meant it because he was saying how if the appointed day was wet, the deal was he could cancel, but if it was dry, he’d be there.

Top Gear News Uncut

Top Gear är nog världens bästa program. För dig som inte sett det, tänk Trafikmagasinet på amfetamin och inför en studiopublik så har bör du kunna få en ganska bra bild. Det har till och med vunnit pris för bästa brittiska faktaprogram, även om det knappast kan anklagas innehålla allt för mycket fakta. Det är helt enkelt underhållning på hög nivå och bilarna finns där mer som en ursäkt för att göra bra tv.

Nyligen upptäckte jag att BBC lägger ut bortklipta scener från nyhetsdelen på topgear.com. En del har plockats bort för att programmet helt enkelt skulle bli för långt, annat för att Jerermy Clarksson, James May eller Richard Hammond säger något dumt som inte går att sända utan tittarstorm.

Jag undrar dock vilken kategori förra veckans Top Gear News Uncut faller i. För en gångs skull pratade de nämligen om bilar under nyheterna, och trots varning om att klippet kan innehålla stötande material kom inget värre än Mays påstående om Frankrike:

France exists only so you can drive to Italy. That’s all it’s for.

Det är för övrigt ungefär vad jag tänkte om Belgien när vi var på väg till Frankrike i somras. Skillnaden är väl att det knappt går att köra på de belgiska vägarna, medan de franska vägarna är något av det bästa med landet.

443 mil på två veckor

Äntligen hemma!

Visst, det har varit grymt kul att kuska runt i Europa men gud vad skönt att vara hemma igen. Mätaren stannade på 443 mil, och det känns i kroppen. Nu är det några dagar kvar av semestern innan det bär åter till jobbet för mig. Ska göra mitt bästa för att njuta av den tiden.

Jag har tänkt skriva lite mer från resan och kommer att sortera in det i datumordning. När allt är klart kommer jag att skriva ett litet inlägg om vad som är tillagt och allt ska gå att hitta under kategorin Sommar 2007.

Texaco väcker gamla minnen till liv

När jag var liten, kanske fyra eller fem år, hade jag ett blandband från Texaco. Det var lite rock, blues och country från mestadels 50- och 60-talet, om jag inte missminner mig. Insprängt mellan låtarna var det reklam, vilket jag inte fattade på den tiden. Bandet blev i alla fall sönderspelat försvann i soptunnan och Texaco försvann från Sverige för många många år sedan.

Ändå kunde jag direkt höra flera av låtarna i mitt huvud när vi passerade den första Texacomacken i Holland. När det var dags att tanka inför resan mot Feugeurolles Bully kändes det givet vilket oljebolag som skulle få våra pengar. Det är lite märkligt att man kan känna sig nostalgisk över en sådan sak, eller hur?

741

Gatukontoret vill mig illa

Jag har bara känt mig rädd i Taipei en enda gång. Det var vid första besöket, när jag och Martin åkte taxi med en chaufför som körde värre än någon biltjuv. Motorvägsfart inne i stan, genom rödljus, mellan långsamma bilar med bara några centimeters marginal och utan att lätta på gasen en gång. Eftersom han hostade konstant, utgick vi från att han hade Sars, och gjorde allt för att hinna släppa av oss och hinna hem till familjen innan han dog.

Visst, det var mitt i natten och nästan ingen trafik, men taxin saknade bälten i baksätet, så vi betvivlade starkt att vi skulle komma fram helskinnade. Vi betvivlade att vi skulle komma fram överhuvudtaget. Trots allt gick det bra, vi överlevde resan. Om chauffören gjorde det har jag dock ingen aning om.

Nu har det dock hänt igen. I en stad där alla är vänliga och trevliga och fullkomligen osar av trygghet har jag återigen känt mig rädd. Inte för trafiken, inte för Sars och inte för att bli rånad eller nerslagen. Nej, något mycket simplare, men också elakare.

Klinker. På trottoaren.

546

Klinker på trottoaren. Snyggt, men farligt.

Jag undrar, vems briljanta idé var det att lägga klinkerplattor på trottoarerna i ett land med tropiska regnperioder? Den som har gummisulor på skorna, och det har de flesta som är ute i regnet, riskerar att halka och slå sig både halvt och helt fördärvad. Bambi hade det lätt i jämförelse, sjön han var ute och slirade på var åtminstone plan. Trottoarerna här är det inte. De lutar mot gatan för att vatten, och eventuella flanörer, ska rinna ner i avloppet.

Jag vet inte vad man ska tro om motsvarigheten till gatukontoret här i Taipei. Antingen har det inte tänkt hela vägen, eller så har de en plan. Taipei är ju trots allt en av världens mest överbefolkade städer.

Å andra sidan kan det vara riktigt kul med blöta klinkerplattor och gummisulor. Om man tar lite sats så går det att kana ganska långt, lika bra som på blank is. Och när jag var ute under det senaste uppehållet hittade jag en riktigt lång backe som kan vara värd att prova när det börjat regna igen. Om jag nu kan ta mig upp för den i blött tillstånd förstås.

558

Det skulle vara kul att åka kana ner för backen.

Rusningstrafik utan like

Nu har jag upplevt rusningtrafik i Taipei två gånger. Först från flygplatsen till hotellet i går morse och sedan från hotellet till Computex i morse. Det liknar inget jag upplevt tidigare. Trafiken stod mer stilla än den rörde sig. Resan till mässan tog lite mer än en timme, att åka tillbaka gick på 20 minuter, och då var det fortfarande långt värre än Malmö i sina värsta stunder.

Lägg därtill att Taipeiborna kör som biltjuvar och verkar strunta i allt vad regler heter. Köra över heldragen linje, ligga mitt emellan två filer, köra rakt fram i en fil för vänstersväng och ligga 30 centimeter bakom framförvarande bil, oavsett hastighet, är mer regel än undantag. Lämnar du en lucka större än 30 centimeter kan du räkna med att någon tycker det är tillräckligt med utrymme för att byta fil, vanligtvis utan att blinka. Är det mer än två meter till annalkande bil så är det tillräckligt mycket för att minst tre bilar ska hinna ut från en utfart.

Scooteristerna ska vi bara inte tala om. De är ungefär som möss, som kan ta sig fram överallt, hur trångt det än är. Inte sällan utan att sakta ner.

Märkligt nog sker det sällan olyckor. I alla fall inte så vitt jag vet. Hittills har jag faktiskt bara sett två, en scooter som kört in i sidan på en bil, med endast en buckla som följd och en bil som kört in i baken på en annan, även där bara plåtskador.

Hade svenskar kört på det viset skulle det stå krockade bilar i varje gathörn. Marginalerna här är i bland inte större än i ett F1-lopp, men Taipeiborna fixar det på något underligt sätt. Undrar förresten om Louis Hamilton verkligen är britt? Jag misstänker starkt att han lärt sig köra bil i Taipei.

502

Lite rörigt, men inte i närheten av rusningstrafik med Taiwanesiska mått.