Jag kan inte påminna mig när jag senast bläddrade i telefonkatalogen, eller när jag ens tog upp den i lägenheten. Därför blev jag glad när jag fick höra att man faktiskt kan avbeställa eländet.
Om alla vi som ändå letar upp telefonnummer på eniro och hitta.se säger nej tack till telefonkatalogen så lär vi spara ett ganska stort antal träd.
Avbeställ din telefonkatalog här.
Män som hatar kvinnor var visserligen en bra bok, men tyvärr innehöll den ett par faktafel som jag tänkte klarlägga här:
Sidan 217
Ryggan innehöll hennes vita Apple iBook 600 med 251 Gb2 hårddisk och 4203 Mb2 RAM, tillverkad i januari 2002 och försedd med en 14-tums bildskärm. Vid köptillfället hade den utgjorts Apples State of the art4
1. iBooken i fråga kunde köpas med hårddisk på antingen 20 eller 30 GB.
2. Det ska vara GB eller MB. Litet b betyder bit, vilket är en åttondels byte.
3. 420 är en omöjlig minneskonfiguration på den datorn. 192, 256, 384 eller 640 MB var de möjliga. Eftersom Larsson i nästa stycke skriver att datorn var uppgraderad med det allra senaste borde han menat 640 MB.
4. iBook var aldrig någon State of the art utan en konsumentmodell
Sidan 218
Hon fastnade inte oväntat för det bästa alternativet: den nylanserade Apple PowerBook G4/1.0 GHz i aluminiumchassi med en PowerPC 74511 processor med AltiVec Velocity Engine, 9602 Mb RAM och en 60 Gb hårddisk.
1. Apple använde aldrig någon processor av typen PowerPC 7451. Beskrivningen av själva datorn stämmer in på PowerBook G4 17-tum, vilken kom med PowerPC 7455.
2. 960MB är även det en omöjlig konfiguration. 768 eller 1024 MB är de närmaste alternativen.
Nä, nu får det vara slut på nörderierna.
Uppdatering: slarvpellarna på iLove har inte noterat de flagrant uppenbara misstagen från Larssons sida. Läs själva och förfäras.
Eftersom jag jobbade, tog Nizar på en mer än två timmar lång promenad och var tvungen att smita ner i tvättstugan i går har jag latat mig för fulla muggar idag.
Jag är nog en av de sista i Sverige att upptäcka att Stieg Larsson var en väldigt fängslande författare, om än slarvig med fakta i vissa avseende (mer om detta senare), så jag har spenderat större delen av dagen i soffan och badkaret med att plöja igenom Män som hatar kvinnor* och har hunnit med ungefär en tredjedel av nästa del i trilogin.
Tyvärr återstår fortfarande uppdraget att vika och hänga in tvätten från igår, men eftersom Nizar precis la sig i Ikea-kassen med nytvättade underkläder blir det ju lite svårt, så jag tar nog och läser något kapitel till först.
* Okej, ska sanningen så hade jag hunnit läsa ungefär hälften av boken under lördagskvällen då jag valde att ta ledigt från dumburken.
Inte mindre än två gånger hörde jag rapportmedarbetare säga Triologi i rutan i morse. Visst, jag kan förstå att vissa felaktigt drar slutsatsen att det ska in ett ”o” mitt i ordet eftersom man säger trio om exempelvis en grupp bestående av tre personer (som Esbjörn Svenssons Trio), men av dem som jobbar på Sveriges ledande nyhetsprogram borde man kunna förvänta sig lite mer.
Då var det klart och min tes bevisad. Sverige besegrade Lettland igår på Råsunda tack vare att jag inte tittade på matchen. Det var dock nära att jag sänkte landslaget för efter att vi tittat på Top Gear ville Emma se lite på matchen och bytte kanal. Jag drog en filt över huvudet för att inte riskera något och satte mig med datorn för att kolla mail och nyheter.
Men eftersom Nizar tyckte att husse var lite konstig när han satt där i soffan och såg ut som Darth Sidous hoppade han naturligtvis upp och började krafsa på filten för att göra husse normal igen. Då var det nära att jag såg vad som hände på tv:n, och i precis samma ögonblick började Emma svära över det svenska spelet.
Eftersom jag nu har så stor inverkan på fotbollsresultaten har jag insett att jag borde utnyttja det på något sätt, till exempel för att bli rik. Vid framtida svenska landskamper får jag helt enkelt kolla oddsen. Om de är höga för svensk vinst så sätter jag en slant på Sverige och håller mig borta från tv:n, och är de höga för motståndarlagets vinst så spelar jag på dem och kollar på matchen.
Jag borde kunna bli rik på nolltid när väl EM drar igång.
Ja, jag kan ju inte veta helt säkert att det går vägen för våra fotbollspojkar på Råsunda i kväll, men jag kommer att bättra på oddsen för dem.
Alltså, jag kommer inte att följa matchen. För så snart jag bänkar mig framför tv:n för att titta på svenska landslaget, vilket i stort sett bara inträffar i samband med större evenemang som EM, VM och OS, spelar de uselt och förlorar. Det slår, med något enstaka undantag, aldrig fel. Se bara hur det gick i lördags mot Spanien och då var jag med fram till tredje målet innan vi bytte kanal för att ge dem en liten chans att lyckas.
Men hav förtröstan alla fotbollsfanatiker, ikväll är jag upptagen med idel inspelade tv-serier från måndagen och tisdagen. Skulle de trots allt förlora så är det inte mitt fel den här gången, då är landslaget helt enkelt inte bättre än att de förtjänar att missa EM.
Fick ännu ett mail från mamma efter att hon läst gårdagens inlägg:
”Jag har läst din blogg och jag kan bara tala om för dig att 800° är en av mina favoriter att träna till på gymmet.”
Det fanns en rad till i mailet, och jag tror inte jag kan berätta det bättre själv, bland annat för att jag inte har något minne av själva händelsen, så det får stå oredigerat:
”Och jag kan också berätta att din bandspelare hade timer. Därför fick jag även njuta av Ebba Grön nattetid på högsta volym. Du sov och det gick inte att stänga av eländet. Till slut drog jag ut sladden.”
Fick ett mail från mamma igår där hon berättade att hon precis upptäckt Queen och undrade om jag lyssnat på dem när jag var yngre, och i så fall varför jag undanhållit henne detta fantastiska band.
Jovars, visst rullade Queen i bandspelaren när jag gick på högstadiet – ibland på så hög volym att hon borde haft chansen att upptäcka Freddy Mercurys fantastiska röst redan för 15-20 år sedan.
Innan jag ens börjat skolan älskade jag Ebba Grön. Jag undrar hur länge det dröjer innan mamma upptäcker tjusningen med 800° och min favorit Svart & Vitt.
Att ha hund är en egotripp utan like. Oavsett hur dagen har varit, hur du mår, vad du gjort eller sagt är det alltid någon som blir överlycklig för att just du kommer hem.
Visst kan det vara lite jobbigt ibland när det lilla krypet kastar sig över dig och studsar runt som en påtänd pingisboll och bönar och ber om uppmärksamhet. Men om han någon gång inte är hemma när jag kliver in genom dörren så känns det som om något är fel, som om jag inte kommit hem.
Apropå det här blogginlägget:
Jag säger som Satchmo, ”Let it swing!”