Löpning

Två månader på tvåhundra ord

Det gick snabbt att gå från hyggligt aktiv bloggare till stendöd i den digitala världen. Anledningen var helt enkelt att den verkliga världen tog lite för mycket tid för att jag skulle orka dokumentera det som hände där. Därför kommer här en kortversion av vad som hänt sedan sommaren.

  • Knappt en vecka efter att vi flyttat till Friluftstaden fick Nizar ett gräsfrö i tassen som behövde avlägsnas på kirurgisk väg av veterinär.
  • Kullander flyttade till ny adress (Fridhemstorget i Malmö) och jag hade en hel del ansvar som ledde till många övertidstimmar och att jag prioriterade bort bloggen helt. Efter flytten har dessutom försäljningen ökat, vilket har gett inte direkt minskade min arbetsbörda i egenskap av inköpschef.
  • Jag har börjat löpträna i grupp med Elins löparvänner. Vi kör intervaller varje tisdag.
  • Jag har, tack vare intervallträningen, lyckats putsa mitt personbästa på milen till 43 minuter och 20 sekunder.
  • Jag har anmält mig till Broloppet 2010.
  • Jag ska springa Yddingeloppet nästa helg, vilket blir min första tävling eftersom Run to the Beat blev inställt.
  • Jag har i princip bestämt mig för att springa Berlin Maraton 2010.
  • Jag har skaffat nya glasögon.
  • Jag njuter enormt av att ha egen bastu och ser fram emot en kall höst.
Nizar hos veterinären efter gräsfröincidenten.

Konvalecent vovve efter operation.

Inte ens två mil kvar

Nyss hemkommen från en dryg mil i Pildammarna kan jag konstatera att jag sprungit 980.05 upmätta kilometer sedan jag drog igång min hobbylöparkarriär. Således är det inte ens två mil kvar till hundra löpta mil.

Nytt personbästa på milen

Lovade att återkomma med skryt när endast fem mil återstår till hundra, så se det här som skryt.

Vill även nämna att jag satte ett nytt personligt rekord på milen. 46 minuter och 34 sekunder. En förbättring med 21 sekunder.

Närmar mig hundra mil

Den 19 maj 2008 fick jag fick hjärnsläpp, snörde på mig skorna och stack ut på min första löprunda den här sidan sekelskiftet. Sedan dess har det blivit nästan hundra mil i diverse löparspår i och runt Malmö.

Ja, det var väl allt jag tänkte säga den här gången. Återkommer med lite mer skryt när jag har mindre än fem mil kvar.

Fyra förkylningar och ett trasigt knä

Brago. Med knappt elva kilometer i benen kom jag att tänka på Brago. Det tog ett par hundra meter innan jag kom på varför.

När jag var liten fick jag följa med goda vänner på segelsemester i S:t Anna skärgård ett par gånger, och ibland hände det att vi gick iland på någon strand där vi inte var ensamma. Och varje gång upplevde jag samma sak.

Doften av solsvettiga äldre män blandad med den salta havslukten, den lätt fuktiga havsbrisen i mitt ansikte och solens värmande strålar mot huden. Och eftersom vi alltid fikade när vi klev iland, och fikastunden alltid innehöll Brago – kungen av industriellt producerade kakor – så kanske det inte var så konstigt att jag kom att tänka på dem idag.

För när jag var längst ute på Sibbarp idag hade små grupper av solsvettiga män börjat ockupera gräsmattan, havsbrisen slog mot mitt ansikte med den salta doften av hav, och solen smekte min hud.

Tyvärr fanns det ingen tid – eller rättare sagt, jag ville inte ta mig tid – för en fikastund. Det viktiga var att klara av det första riktiga långpasset på väldigt länge.

För vintern var inte rolig för en nybliven löparidiot. Första förkylningen i november, nästa i december och så två till i januari och mars. Lägg därtill att mitt högra knä helt plötsligt börjat göra ont, så efter sista sjukdomstillfället blev det ett par extremt korta testrundor följda av lång vila och mycket tigerbalsam.

Men så en dag när vi var uppe i Blekinge sprang jag från Svängsta till Åkeholm och sedan tillbaka. Knappt nio kilometer blev det och det tidigare så bråkiga knät sa inte ett knyst. Två dagar senare körde jag ett sju kilometers intervallpass kring Hundsjön och mådde hur bra som helst.

Sedan dess har jag bara knatat på och försökt hålla tre eller fyra pass i veckan och försöka hålla mig kring milen när jag inte springer intervall.

Men nu är det ju bara ett par månader kvar till mitt första lopp, halvmaran Run to the beat, så jag har känt mig tvungen att peta in några längre pass för att se till att jag verkligen håller distansen ut när det gäller.

Så idag satte jag iPoden på 15 kilometer och gav mig av ungefär halv tolv. Solen sken och precis och jag styrde kosan mot Ribban och därefter Sibbarp. Precis när jag kom fram till Limhamn sa iPoden att jag kommit halvvägs och det var dags att vända hemåt igen. Men jag hade bestämt mig för Sibbarp så det var bara att fortsätta. Orken fanns ju.

Och just när Bragominnet kom över mig precis i slutetav Sibbarpsstranden fick jag en extra kick. Farten ökade och jag tog en liten omväg hem. Och tur var väl det, för när jag bara hade ett kvarter kvar kollade jag iPoden för att få veta hur långt jag sprungit och det var bara 600 meter kvar till min första tvåmilare. Ett kvarter extra och ett nytt personbästa var i hamn – utan att knät sa ifrån en endaste gång.

Och det känns betryggande inför den stundande halvmaran. Särskilt som jag har ett par månader kvar att komma i ännu bättre form.

Första loppet blir en halvmara

Idag har jag gjort slag i saken och anmält mig till mitt första lopp – Run to the Beat i Malmö den 15 augusti.

Det blir en halvmara där jag inte behöver ha med mig iPoden för att få musik till löpningen, eftersom det ingår i själva loppet i form av liveband som placeras ut strategiskt längs banans sträckning.

Start och mål kommer tydligen bli vid Hyllie Arena, men var det är tänkt man ska springa däremellan är än så länge okänt. Men det vore kul att få se just dig någonstans längs vägen, hejandes på mig.

När magen satte stopp för snyggt rekord

Nu när jag äntligen kommit igång med löpningen ordentligt igen så tyckte jag att det var dags att testa uthålligheten med ett långpass. Målet var två mil så jag laddade med en rejäl frukost och hinkvis med vatten. Styrde sedan kosan mot Malmö Arena i ett något lägre tempo än vanligt.

Från Arenan bar det sedan av mot Limhamn längs Annetorpsvägen och sedan ner till Sibbarp. Så långt inga problem och jag kände mig fortfarande pigg med många kilometer kvar i benen.

Men väl framme vid Limhamnsvägen kände jag helt plötsligt hur det började kurra i magen. Jag hade lyckats springa mig hungrig. Törstig var jag naturligtvis också, men det hör liksom till och brukar på mina vanliga milrundor inte innebära några problem.

Allt eftersom jag närmade mig centrum igen verkade det som om luktsinnet blev allt bättre. Pizzerior, gatukök och restauranger avgav dofter jag aldrig känt och jag kunde uppfatta dem på trots avstånd på flera hundra meter. När iPoden talade om att jag sprungit 16 kilometer var det inte mer än en kilometer kvar hem. Kastade mig därför in på Hästhagens idrottsplats och avverkade två varv innan magen övertalade mig att det var dags att styra hemåt igen.

Jag lyckades dock finta den vid Fersens väg och tog mig ner till Gamla kyrkogården innan den åter tog kommandot och styrde in mig mellan gravarna mot Davidshallsgatan och upp till Triangeln.

19,23 Kilometer förkunnade iPoden när jag utanför lägenheten frågade den hur lång sträcka jag avverkat. Knappt 800 meter kvar alltså. Inte mer än två kvarter till två mil. En baggis – om det inte vore för magen. Den sa helt enkelt stopp och belägg, gå upp i lägenheten och ät.

Och jag lydde. Tvåmilagränsen får helt enkelt vänta några veckor, och då tar jag en näve russin och mitt nyligen inköpta vätskebälte med mig.


Rundan, på ett ungefär

Referensramarna förändras visst med tiden

I samma ögonblick som jag tryckt på publicera på mitt förra inlägg slog det mig att jag inte är så ur form som jag kanske ville påskina. När jag började springa i maj förra året så var det med nöd och näppe jag tog mig fem kilometer utan att vila. Nu är det sällan jag håller mig under milen, så jag ska nog sluta klaga.

Nya löparkläder värmer, men orken är fortfarande borta

I lördags stack jag ut på årets första löprunda, påpälsad från topp till tå. Tights och ett par vindbyxor på benen, funktionst-shirt, långärmad underställströja, långärmad tjock funktionströja och vindjacka på överkroppen. Temperaturen var ungefär fem grader över nollan och jag kände mig rätt nerkyld trots alla lager med kläder.

Till dagens runda hade jag införskaffat en hyfsad vintergarderob med fodrade och vindtäta byxor från Craft samt en fodrad och vindtät jacka från Newline. Under detta nöjde jag mig med ett tunt underställ. Termometern visade på strax under noll när jag stack, men ändå kändes det hur skönt som helst så snart jag fått upp tempen i kroppen. Det var till och med så att benen kändes i varmaste laget, vilket borgar för att en köldknäpp på neråt tio minus knappast lär utgöra hinder för att springa. Överkroppen kanske får kompletteras med en tröja till, men det är allt.

Tyvärr gjorde ju inte de nya kläderna att jag sprang särskilt mycket fortare, vilket man tycker jag borde gjort då jag kände mig bra mycket lättare. 50 minuter blankt på milen är ungefär två för långsamt om man jämför med hur mycket jag orkade innan monumentalförkylningen i december.

Men okej, det är bara tredje gången jag springer sedan dess, så det är nog bara en tidsfråga innan orken är tillbaka.