Det märktes att jag varit förkyld, men också att jag vilat från träning i en vecka. 8 kilometer runt tradiga Pildammarna blev det. Planen var att börja lugnt och öka om det kändes bra.
Och jag sprang lugnt inledningsvis, trodde jag. Vid enkilometersmarkeringen kollade jag iPoden som sa att jag tuffade på i ett tempo av 4 minuter och 36 sekunder per kilometer. Ändå kändes det som om jag promenerade.
Men säg den glädje som varar. Efter första varvet var jag nere på som sämst 6 minuter och 20 sekunder. Och vi ska inte tala om hur möra benen kändes när jag stannade utanför porten. Fast nu kan det ju bara bli bättre igen.
Om några timmar slutar jag jobba och jag har precis bestämt mig för att jag är tillräckligt frisk för att ge mig ut en runda i kväll. Jag är lite nyfiken på hur det står till med konditionen, om jag klarar en mil och i så fall i vilket tempo. Om cirka tre timmar borde jag veta.
Det är kallt och rått och djävligt och näsan trillar nästan av så fort man går utanför dörren. Ändå vill jag inget hellre nu än att bli av med det sista av förkylningen så jag får ge mig ut och springa igen. Förhoppningsvis kan det bli en runda redan på onsdag kväll.
Jag undrar bara hur jag blev så här? För senast jag motionerade utomhus i vintertid var när jag gjorde lumpen, det vill säga vintern 1994-95, och då tittade jag minsann inte avundsjukt på andra joggare jag mötte, eller småsprang lite med hunden för att åtminstone få lite utlopp för ”lustarna” – inte för att jag hade hund på den tiden, men ändå.
Kan det vara det här som är min trettioårskris? Jag har nämligen undrat om jag skulle drabbas av en. I så fall kunde det ju varit värre. Jag kunde ju ha skaffat hästsvans och en liten Porsche cab i stället. Eller är det förbehållet femtioårskrisen?
Jag höll ut till fredagen, sen var det dags att ta ledigt från jobbet och låta förkylningen ha sin gång, i soffan med en hund på magen.
Ändå har jag känt mig rätt så pigg och det här har nog varit min lindrigaste förkylning någonsin. Jag vågar sätta min vänstra tumme på att det är löpningen som resulterat i ett bättre immunförsvar. Och hade det inte varit för att jag nästan tappade rösten så hade jag nog inte behövt stanna hemma.
Jag kände mig inte helt kry när jag vaknade i morse. Ena näsan täppt och bihålorna, ja de gör sig påminda om sin existens på ett inte helt behagligt sätt.
Det blev till att växla in den planerade milen mot lite Echinaforce och en längre frukost än jag hade tänkt mig, i hopp om att den ruggiga känslan i huvud och kropp inte ska övergå till en fullt utblommad förkylning.
Det skulle nämligen kännas som ett nederlag då jag inte varit sjuk på över ett år, något jag tillskriver mitt något hälsosammare där snus bytts mot löpning och milt skrotlyftande i hemmets lugna vrå.
Och det har ju gått så bra hittills. Folk på jobbet har blivit sjuka till höger och vänster, men min järnhälsa har bestått. Så varför nu? Det är ju bara drygt en månad kvar av året. Kan jag inte fått skriva upp 2008 som året då jag vare sig la in en prilla eller lät mig besegras av illvilliga virus?
Sporrad av Eskil Fagerström i Sydsvenskans Utmanarna har jag bestämt mig för att köra fler långpass i löparspåret.
Det började lite lätt med en mil innan jobbet i onsdags (en distans som i sig inte riktigt kvalificerar sig som ett långpass, men utfört klockan klockan sex på morgonen så tycker jag att det trots allt förtjänar benämningen) och i lördags var det dags att höja ribban ordentligt när jag gav mig ut strax före elva.
Knappt en timme och en kvart senare var jag tillbaka vid lägenheten och hade då tillryggalagt inte mindre än 15.44 Km. Första gången över en och en halv mil, men knappast sista för det var faktiskt hur skönt som helst även om jag upptäckt ett litet problem att springa i Malmö.
Det håller på att bli för litet.
Slingan gick från lägenheten till Kungsgatan, bort till polishuset och runt i den lilla parken, ner mot Slussplan över bron och längs kanalen bort till Kungsparken, ner till Hovrätten, tillbaka upp mot Casinot, bort till, och över Mölleplatsen, vidare över till Ribban, ner till Västra hamnen, längs havet förbi Scaniabadet ända ner till grusplanen i slutet av promenadstråket, tillbaka samma väg till Ribban, en avstickare till Kallis och tillbaka samma väg genom Kungsparken till Davidshallsgatan, upp mot Triangeln och slutligen hem.
Låter ju hur långt som helst, men fortfarande inte mer än drygt 15 kilometer. Och inte heller var det jobbigt. Jag hade nog kunnat fortsätta lite till – och faktum är att benen faktiskt inte stannade när jag ville, utan jag fick förvånad se mig passera entrédörren utan att egentligen kunna göra något åt det.
Nästa helg tror jag att jag springer till Lund och letar efter Eskil.
Jag hade siktet inställt på Yddingeloppet i helgen, men blev aldrig klar med anmälan i tid. När jag vaknade på söndagen insåg jag att det nog var bäst som skedde. Visst har jag blivit löparbiten, men att springa i hällande ösregn när det är under tio grader lockar faktiskt inte.
Desto bättre löparväder var det i morse. Så pass bra att jag lyckades slå rekord. Milen på 46 minuter och 55 sekunder känns rätt bra när mitt tidigare rekord härstammar från en okalibrerad Nike+ med glädjemätning (dvs jag var nog en bra bit från milen i verkligheten den gången).
När det efter fem minuter vägrade komma något varmvatten ur kranarna i morse så var det bara att inse faktum – dusch var inte att tänka på idag. Jäkla tur att jag inte tog någon löprunda innan jobbet alltså.
När vi var i Berlin drog jag på mig något astmaliknande skit som gjorde att jag inte fick ner ordentligt med luft i lungorna, eller rättare sagt det kändes som om jag inte fick ner ordentligt med luft i lungorna. Om det berodde på den dåliga luften, en förkylning som aldrig bröt ut eller kanske stressen jag upplevde sista veckan innan semestern låter vi vara osagt.
Det resulterade i alla fall i att jag gick omkring och gäspade mest hela tiden och att det kändes lite tungt att springa när jag väl gav mig ut. Lägg därtill den jobbiga lila parken jag skrev om tidigare, backig som bara den, och mina löptider blev därefter.
Astmasymptomen höll i sig ett par dagar efter att vi kommit hem, så jag beslöt sonika att ta en liten paus från löpningen till dess att jag inte kände av något. Och det har gett resultat. Jag vet inte om det beror på att jag var tvungen att anstränga mig extra mycket i Berlin för att upprätthålla något sånär normala tider eller om det är vilan som gett kroppen tid att bygga upp lite extra ork (troligtvis en kombination).
Jag har i alla fall gått från en snittfart på strax under fem minuter per kilometer till 4.45, 4.44 och 4.38 minuter per kilometer på de tre senaste rundorna, varav jag fortfarande sitter och svettas efter den sista.
Måste säga att jag är rätt nöjd att plötsligt se en rätt dramatisk utveckling. Vi kanske skulle åka till Berlin lite oftare?
Löparskorna fick naturligtvis följa med till Tyskland. Dels för att jag vill hålla en bra vana vid liv, dels för att The Human Race arrangerades idag.
Tyvärr var det väl lite si och så med möjligheterna att springa, så de två första rundorna gjorde jag i den lilla parken vid Weinbergsweg.
På ett sätt var det en bra springpark eftersom höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt var ganska rejäl. Hjärtat fick verkligen pumpa i uppförsbackarna. Men det gick drygt ett och ett halvt varv per kilometer så efter en stund kändes det rätt enformigt.
Onsdagens springtur på ynka sex kilometer kändes som om den aldrig skulle ta slut. Och tanken på att springa en hel mil där, vilket torde ha resulterat i mellan femton och sjutton varv, fick mig nästan att ge upp i förväg.
Så på söndagens morgon tog jag en titt på kartan och konstaterade att det nog vore bättre att springa upp Weinbergsweg och vika av på Schwedter Straße och sikta in mig på parken den korsar i norr.
Väl i parken kunde jag bara konstatera att det tydligen var ett vanligt mål för löpare, så jag hakade på några som låg en bit framför mig. Det tog mig på en tur längs järnvägsspåren upp i de skandinaviska kvarteren där jag hann med Norwegerstraße, Osloer Straße, Borholmer Straße och slutligen Malmöer Straße innan det var dags att vända hemåt igen.