Hamburg känns lite meningslöst

Det började inte bra, vår vistelse i Hamburg. Först var det problem att ens ta sig in i staden och hitta till hotellet. Vår GPS, som tagit oss genom halva Europa och nu senast inom Berlin utan bekymmer, bestämde sig plötsligt för att den inte ville hitta vägen längre.

En missad avfart, som berodde på att GPS:en helt enkelt inte sa något utan verkade förutsätta att vi skulle förstå att det var dags att svänga höger ledde till en omväg på över en halvmil när max femhundra meter hade varit nödvändigt. Värst av allt var att vi befann oss mindre än tio meter från hotellet, utan att se det, när vår kära GPS ansåg att vi hade sex kilometer kvar att köra.

Till slut kom vi i alla fall in på ”rätt” gata där vi kunde parkera för att checka in – med viss tvekan.

Butikerna och barerna på den gata GPS:en hade lett oss in på hade en sak gemensamt – sex. Och en stor andel av människorna som rörde sig där var mer eller mindre påverkade, låt vara osagt av vad, så det kändes inte helt tryggt att lämna bilen där.

Nu fanns det visserligen ett övervakat parkeringsgarage inte så långt bort, men skylten jag hittade strax utanför gjorde ju inget för att man skulle känna sig bättre till mods.

2091

Efter en bit mat gick Emma upp på rummet för att vila lite och jag gav mig ut på en tur för att bekanta mig med omgivningarna. Tvärs över gatan från hotellet ligger Hamburgs centralstation och jag hade klurat uta att centrum borde ligga på andra sidan och att snabbaste vägen dit var att gå söder om stationen. Ett klart misstag.

På den sidan ligger nämligen pissoiren från helvetet. Helt utan förvarning klev jag in i ett moln av urindoft, trots att jag ändå inte var närmare än tio meter, och den svepte in hela södersidan av byggnaden. Det närmaste jag kan komma som beskriver hur illa det luktade är hönsskit.

2115

Sen ska vi ju inte tala om vilket liv det är på torget nedanför fönstret. Trafik, folk som skriker och tappar ölflaskor i marken, utryckningsfordon i parti och minut. Det lär inte gå att sova utan öronproppar. Så det är inte utan att Hamburg känns lite meningslöst. Vi får väl hoppas att det blir bättre i morgon.

The Human Race i ”Lilla Skandinavien”

Löparskorna fick naturligtvis följa med till Tyskland. Dels för att jag vill hålla en bra vana vid liv, dels för att The Human Race arrangerades idag.

Tyvärr var det väl lite si och så med möjligheterna att springa, så de två första rundorna gjorde jag i den lilla parken vid Weinbergsweg.

På ett sätt var det en bra springpark eftersom höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt var ganska rejäl. Hjärtat fick verkligen pumpa i uppförsbackarna. Men det gick drygt ett och ett halvt varv per kilometer så efter en stund kändes det rätt enformigt.

Onsdagens springtur på ynka sex kilometer kändes som om den aldrig skulle ta slut. Och tanken på att springa en hel mil där, vilket torde ha resulterat i mellan femton och sjutton varv, fick mig nästan att ge upp i förväg.

Så på söndagens morgon tog jag en titt på kartan och konstaterade att det nog vore bättre att springa upp Weinbergsweg och vika av på Schwedter Straße och sikta in mig på parken den korsar i norr.

Väl i parken kunde jag bara konstatera att det tydligen var ett vanligt mål för löpare, så jag hakade på några som låg en bit framför mig. Det tog mig på en tur längs järnvägsspåren upp i de skandinaviska kvarteren där jag hann med Norwegerstraße, Osloer Straße, Borholmer Straße och slutligen Malmöer Straße innan det var dags att vända hemåt igen.

Vattenbrist på tyska restauranger?

Nu är det tredje restaurangbesöket i rad där Emma beställer en flaska mineralvatten till vinet, eller i något fall kaffet, och där vi inte ser röken av något vatten när dryckerna väl kommer till bordet.

Det franska köket var i mångt och mycket överskattat, kunde jag besviket konstatera under förra årets semesterresa, men på en punkt ligger fransmännen långt före tyskarna. Så fort du sätter dig vid bordet kommer serveringspersonalen nästan rusande med en kanna vatten. Utan att du behöver be om det.

Där har tyska restauranger en del att lära.

Good morning Vietnam, ett bra tips från Henrik

Gårdagens middagstips fick vi från Henrik Betnér, som efter den misslyckade Thaimiddagen föreslog att vi skulle besöka Good morning Vietnam, vilken visade sig ligga två kvarter från vår lägenhet.

Jag har aldrig ätit vietnamesisk förut, men det måste vi nog ändra på. Inte olikt det thailändska köket, men med aningen mer sting.

När jag kommer hem ska jag uppdatera inlägget med karta och adress, Good Morning Vietman ligger på Alte Schönhauser Straße 60 och är väl värd ett besök för alla Berlinresenärer (som gillar asiatiskt). Tack Henrik.

Målet med resan äntligen uppfyllt

Idag blev det av, själva målet med resan. Vi åkte upp i Fernsehturm, alltså tv-tornet i Berlin. Det är något som jag alltid ville göra som liten när vi besökte Berlin, och varför ska man ändra på traditioner?

Vädret var hyfsat så utsikten var bättre än sist jag var uppe – då hela tornet var insvept i ett moln och man knappt kunde se marken. Vi gick raka vägen till restaurangen och jag lutade mig tillbaka med en öl och tomatsoppa och njöt av skådespelet medan golvet sakta roterade så att vi fick se hela staden ett par gånger.

2083

Cirkus Hostel för avkoppling, party eller boende

I vår jakt på Whisky hamnade vi på Cirkus Hostel på Weinbergsweg, ett stenkast från Rosenthaler Platz. Ett skönt ställe med alldeles för många bilder på David Hasselhoff i baren för att det ska vara hälsosamt. 

2079

Priserna verkar ganska hyggliga, baren har liveuppträdanden ganska ofta och det är bara ett stenkast från Alexanderplatz, så gillar man att bo på vandrarhem så kan det här vara ett bra tips.

Raska fötter springa…

KaDeWe, Filmmuséet, Egyptiska muséet, Kudamm, Banhof Zoo, några turer med S-Bahn respektive U-Bahn, tusen och en butiker samt en handfull caféer och restauranger.

Det är väl i korta drag vad vi ägnat oss åt de senaste två dagarna. Ändå känns det som om vi inte hunnit hälften av det vi tänkt oss. Men vi har ju några dagar kvar innan vi åker hem, troligtvis med en övernattning eller två i Hamburg.

Närmast väntar dock ett nytt restaurangbesök och i morgon ska jag göra ett nytt försök att hitta en ny, juste gubbakeps, det enda jag just nu är på jakt efter när vi spanar efter spännande butiker.

2063|3322067|332
2047

Happy hour på Rosen Garten

Vi åt middag på en liten Restaurang nära Hackesher Markt, Rosen Garten ikväll. Till maten ville vi ha varsitt glas vitt vin, men vi hade ingen aning om vilket vi skulle välja.

Servitrisen föreslog då att vi tog deras happy hour erbjudande med tre glas vitt av olika sorter. Ingen dum idé alls tills vi såg henne komma in med sex glas till grannbordets par som också tagit samma erbjudande.

Riktig så mycket vin hade vi inte tänkt stjälpa i oss, men när väl vår ranson anlände till bordet visade det sig, som väl var, att vi bara beställt en omgång och således fick vi tre glas att dela på.

Därmed fanns det även utrymme för whisky på Circus Hostel efteråt.

Tusen hästar under lindarna

På väg från Sony Center vid Potsdammer Platz, där vi besökt filmmuséet, ätit och struntat i att se den tyska versionen av senaste Läderlappenfilmen i IMAX-format, hamnade vi oförhappandes på Unter den Linden.

Emma ville att vi skulle besöka Café Bressler för att ta lite kaffe och en crème brûlée samt titta på art deco-inredningen, men jag hade redan hittat något mycket intressantare. Lika oförhappandes hade vi nämligen råkat springa på världens just nu dyraste och snabbaste serietillverkade bil – Bugatti Veyron 16.4.

För lite mer än 1.1 miljoner Euro får man ett vidunder med tusen hästkrafter under huven och en toppfart på 407 Km/h och en däckslivslängd på dryga kvarten om du kör med plattan i mattan (som tur är tar bränslet slut snabbare ändå).

2111

2051

Som ni kanske redan sett på bilderna så stod inte bilen ute på gatan utan i Volkswagens showroom på Unter den Linden. Turligt nog var klockan långt efter stängningsdags, annars hade jag nog varit tvungen att gå in och fråga om man kunde få provköra, med i bästa fall ett förnedrande skratt som givet svar.

Efter en stunds dreglande fortsatte vi till Dressler, som visade sig vara en riktigt angenäm restaurang. Tyvärr skulle vi inte få tid att gå dit och äta, men kaffe, vitt vin och crème brûlée blev det i alla fall.

2055