Personligt

Då hade jag nog stannat hemma från jobbet

När det efter fem minuter vägrade komma något varmvatten ur kranarna i morse så var det bara att inse faktum – dusch var inte att tänka på idag. Jäkla tur att jag inte tog någon löprunda innan jobbet alltså.

Inte bara träning gör kroppen mör

I lördags flyttade Georg ner till Lund för gott. Vi åkte upp för att hjälpa till att bära lite möbler – varav två soffor – och 22 kartonger som innehåll mestadels böcker. 

Det blev ingen löprunda vare sig i går eller nu på morgonen, och att göra några övningar med hantlarna var inte heller att tänka på.

Vem gör kläder åt oss spinkiga killar?

Jag tycker det är enormt svårt att hitta kläder som jag trivs med. Problemet är inte att det saknas snygga plagg, däremot kan det vara lögn i helvete att hitta något som sitter bra. 

Bara i vart tredje fall brukar det finnas något i stolek small, och om plagget också är lever upp till den angivna storleken är det som att vinna på lotto. I de flesta fall sitter tröjor och skjortor ungefär lika bra som en säck, med ungefär trettio procent mer tyg än nödvändigt vilket gör att man ser ut som en vandrande kvadrat.

Kavajer och kostymbyxor ska vi inte tala om, eller jo förresten, det ska vi.

Storlek 46 är, med några få undantag, det minsta du kan hitta på herravdelningarna. Enligt H&M:s storleksguide* ska det motsvara small – vilket som sagt redan det är för stort – och översatt till byxor är det 31,5 tum. Det är bra mycket för stort för en som drar 29 tum i jeans och 28 tum när det är frågan om tunnare tyg.

Så vad gör man? Ja i fredags köpte jag en ny jacka från Haglöfs på Naturkompaniet. Den sitter hur bra som helst och jag känner mig faktiskt snygg i den, trots att jackan i sig kanske är lite tråkig. Kan det verkligen vara så enkelt som att friluftskläder är bättre storleksanpassade för smala killar? Ja, om man går till damavdelningen i alla fall.

Att sedan jackan är figursydd och inte ser alldeles fyrkantig ut – vilket de flesta herrkläder för överkroppen gör – är bara en bonus. Tyvärr är det inte i så många andra butikers damavdelningars kollektioner som tilltalar mig, vilket begränsar utbudet en aning, och att bara klä mig i friluftskläder känns inte heller tilltalande. 

Nu är ju inte jag särskilt liten (eller är jag det?), så om jag har problem måste det finnas många fler som tycker det är lika svårt att fylla garderoben. Och det finns ju butiker som vänder sig enbart till storväxta, som den vid Alexanderplatz i Berlin, men var finns butikerna för oss smala/tunna/taniga killar?

2059

Är det bara jag som har missat dem eller är det så illa ställt att de inte finns? I så fall funderar jag allvarligt på att starta eget i konfektionsbranschen. Hur svårt kan det vara?

 

* I storleksguiden finns 44 med som minsta storlek, vilket är rent hyckleri från H&M:s sida eftersom det aldrig finns något mindre än 46 – om man har tur, då undre gränsen vanligtvis går vid 48. Tittar man sedan vidare på sidan med tumstorlekar så kan vi konstatera att 32 tum i benlängd är kort. Men vi som har 30 tum eller kortare, vad räknas vi som?

Alltid finns det någon som ska förstöra

Det började fredligt och festligt när Reclaim the Streets tågade förbi på gatan nedanför. De flesta vinkade glatt mot oss och grannarna som stod i fönstren och tittade på.

2136

Trots massivt polisuppbåd var det lugnt så vitt vi kunde se, men när musiken tystnade och folk började lämna platsen började några tokskallar kasta sten och glasflaskor mot polisen. Jag måste säga att jag är imponerad av att de lyckades behålla lugnet medan de långsamt tömde gatan på människor.

2128

2124

2120

Tyvärr ser gatan inte särskilt rolig ut nu. Fattar inte varför det alltid är några som ska förstöra för alla andra. Reclaim the streets kunde ha blivit ett trevligt avbrott, en tankeväckande fest. Men vad alla grannar kommer att minnas är hur trist det ser ut med uppbruten gatsten, krossade flaskor och nerklottrade husväggar och fönster.

Oerhört trist med tanke på att majoriteten inte hade något med vare sig förstörelse och stenkastning att göra. 

2132

The Human Race i ”Lilla Skandinavien”

Löparskorna fick naturligtvis följa med till Tyskland. Dels för att jag vill hålla en bra vana vid liv, dels för att The Human Race arrangerades idag.

Tyvärr var det väl lite si och så med möjligheterna att springa, så de två första rundorna gjorde jag i den lilla parken vid Weinbergsweg.

På ett sätt var det en bra springpark eftersom höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt var ganska rejäl. Hjärtat fick verkligen pumpa i uppförsbackarna. Men det gick drygt ett och ett halvt varv per kilometer så efter en stund kändes det rätt enformigt.

Onsdagens springtur på ynka sex kilometer kändes som om den aldrig skulle ta slut. Och tanken på att springa en hel mil där, vilket torde ha resulterat i mellan femton och sjutton varv, fick mig nästan att ge upp i förväg.

Så på söndagens morgon tog jag en titt på kartan och konstaterade att det nog vore bättre att springa upp Weinbergsweg och vika av på Schwedter Straße och sikta in mig på parken den korsar i norr.

Väl i parken kunde jag bara konstatera att det tydligen var ett vanligt mål för löpare, så jag hakade på några som låg en bit framför mig. Det tog mig på en tur längs järnvägsspåren upp i de skandinaviska kvarteren där jag hann med Norwegerstraße, Osloer Straße, Borholmer Straße och slutligen Malmöer Straße innan det var dags att vända hemåt igen.

Målet med resan äntligen uppfyllt

Idag blev det av, själva målet med resan. Vi åkte upp i Fernsehturm, alltså tv-tornet i Berlin. Det är något som jag alltid ville göra som liten när vi besökte Berlin, och varför ska man ändra på traditioner?

Vädret var hyfsat så utsikten var bättre än sist jag var uppe – då hela tornet var insvept i ett moln och man knappt kunde se marken. Vi gick raka vägen till restaurangen och jag lutade mig tillbaka med en öl och tomatsoppa och njöt av skådespelet medan golvet sakta roterade så att vi fick se hela staden ett par gånger.

2083

Man ska lita på sina instinkter

Efter maten tog vi ett litet varv i kvarteren runt Alexander Platz och Hackesher Markt. Det finns rätt mycket att titta på. Kanske lite för mycket, för medan jag lät blicken svepa över butikerna längs Rosenthaler Straße hörde jag ett ljud som fick mig att tänka på James Bond.

”Det låter lite som Bonds Aston Martin DB5” tänkte jag och fortsatte med min i sammanhanget meningslösa sysselsättning. Plötsligt såg jag något silvrigt blänka till i ögonvrån och mycket riktigt var det en DB5 som susade förbi.

Jag grämer mig för att jag inte vände mig direkt när jag hörde ljudet – framför allt med tanke på vilken association jag gjorde – och fiskade upp kameran för att ta en bild. Men jag får väl vara glad att jag åtminstone fick se en i verkligheten, även om jag missade den karakteristiska grillen och mest skådade bakluckan.