Bytte bild i iChat igår och kunde konstatera att det fanns en viss likhet med den skrattande smileyn i programmet.
Personligt
Krya på mig
Jag höll ut till fredagen, sen var det dags att ta ledigt från jobbet och låta förkylningen ha sin gång, i soffan med en hund på magen.
Ändå har jag känt mig rätt så pigg och det här har nog varit min lindrigaste förkylning någonsin. Jag vågar sätta min vänstra tumme på att det är löpningen som resulterat i ett bättre immunförsvar. Och hade det inte varit för att jag nästan tappade rösten så hade jag nog inte behövt stanna hemma.
Förkylning? Nej, det kan inte var möjligt
Jag kände mig inte helt kry när jag vaknade i morse. Ena näsan täppt och bihålorna, ja de gör sig påminda om sin existens på ett inte helt behagligt sätt.
Det blev till att växla in den planerade milen mot lite Echinaforce och en längre frukost än jag hade tänkt mig, i hopp om att den ruggiga känslan i huvud och kropp inte ska övergå till en fullt utblommad förkylning.
Det skulle nämligen kännas som ett nederlag då jag inte varit sjuk på över ett år, något jag tillskriver mitt något hälsosammare där snus bytts mot löpning och milt skrotlyftande i hemmets lugna vrå.
Och det har ju gått så bra hittills. Folk på jobbet har blivit sjuka till höger och vänster, men min järnhälsa har bestått. Så varför nu? Det är ju bara drygt en månad kvar av året. Kan jag inte fått skriva upp 2008 som året då jag vare sig la in en prilla eller lät mig besegras av illvilliga virus?
Än är dock inte slaget förlorat.
Sprang till Lund i helgen – typ
Lite oväntat har Eskil faktiskt hittat hit och hängt ut mig i utmarbloggen så jag får väl tala om hur det gick i helgen*.
Jodå jag sprang till Lund, sett i distans räknat. 18 kilometer blev det, men i stället för att ge mig norrut på E22 blev det Triangeln-Polishuset-Ribban-Limhamn-Ön-Ribban-Triangeln. Det tog en och en halv timme och jag var rätt mör i benen efteråt.
Jag har också märkt att jag är hungrigare nu än någonsin tidigare. Magen skriker efter mat mest hela tiden, så jag trycker i mig frukt och nötter på löpande band för att klara mig mellan måltiderna. Och i går var jag nära på att slänga in lunchlådan i mikron redan klockan tio.
* Jag hotade ju med att springa till Lund i senaste löparinlägget, men efter moget övervägande kom jag fram till att jag kanske klarar distansen, men sen ska man ju hem också.
Den vintertid nu kommer
Ända sedan i våras har jag irriterat mig på att min jobbmobil inte på egen hand fattat att det varit sommartid. Under hela tiden har jag också tänkt att jag måste ställa om klockan på den för att inte bli förvirrad.
Men så kom jag till jobbet – där telefonen får stanna över nätter och helger eftersom det är en jobbtelefon – i morse och upptäckte att klockan på telefonen helt plötsligt gick rätt igen.
Tänk om allt man inte orkar ta tag i kunde lösa sig bara man väntar länge nog.
Då hade jag nog stannat hemma från jobbet
När det efter fem minuter vägrade komma något varmvatten ur kranarna i morse så var det bara att inse faktum – dusch var inte att tänka på idag. Jäkla tur att jag inte tog någon löprunda innan jobbet alltså.
Inte bara träning gör kroppen mör
I lördags flyttade Georg ner till Lund för gott. Vi åkte upp för att hjälpa till att bära lite möbler – varav två soffor – och 22 kartonger som innehåll mestadels böcker.
Det blev ingen löprunda vare sig i går eller nu på morgonen, och att göra några övningar med hantlarna var inte heller att tänka på.
Vem gör kläder åt oss spinkiga killar?
Jag tycker det är enormt svårt att hitta kläder som jag trivs med. Problemet är inte att det saknas snygga plagg, däremot kan det vara lögn i helvete att hitta något som sitter bra.
Bara i vart tredje fall brukar det finnas något i stolek small, och om plagget också är lever upp till den angivna storleken är det som att vinna på lotto. I de flesta fall sitter tröjor och skjortor ungefär lika bra som en säck, med ungefär trettio procent mer tyg än nödvändigt vilket gör att man ser ut som en vandrande kvadrat.
Kavajer och kostymbyxor ska vi inte tala om, eller jo förresten, det ska vi.
Storlek 46 är, med några få undantag, det minsta du kan hitta på herravdelningarna. Enligt H&M:s storleksguide* ska det motsvara small – vilket som sagt redan det är för stort – och översatt till byxor är det 31,5 tum. Det är bra mycket för stort för en som drar 29 tum i jeans och 28 tum när det är frågan om tunnare tyg.
Så vad gör man? Ja i fredags köpte jag en ny jacka från Haglöfs på Naturkompaniet. Den sitter hur bra som helst och jag känner mig faktiskt snygg i den, trots att jackan i sig kanske är lite tråkig. Kan det verkligen vara så enkelt som att friluftskläder är bättre storleksanpassade för smala killar? Ja, om man går till damavdelningen i alla fall.
Att sedan jackan är figursydd och inte ser alldeles fyrkantig ut – vilket de flesta herrkläder för överkroppen gör – är bara en bonus. Tyvärr är det inte i så många andra butikers damavdelningars kollektioner som tilltalar mig, vilket begränsar utbudet en aning, och att bara klä mig i friluftskläder känns inte heller tilltalande.
Nu är ju inte jag särskilt liten (eller är jag det?), så om jag har problem måste det finnas många fler som tycker det är lika svårt att fylla garderoben. Och det finns ju butiker som vänder sig enbart till storväxta, som den vid Alexanderplatz i Berlin, men var finns butikerna för oss smala/tunna/taniga killar?
Är det bara jag som har missat dem eller är det så illa ställt att de inte finns? I så fall funderar jag allvarligt på att starta eget i konfektionsbranschen. Hur svårt kan det vara?
* I storleksguiden finns 44 med som minsta storlek, vilket är rent hyckleri från H&M:s sida eftersom det aldrig finns något mindre än 46 – om man har tur, då undre gränsen vanligtvis går vid 48. Tittar man sedan vidare på sidan med tumstorlekar så kan vi konstatera att 32 tum i benlängd är kort. Men vi som har 30 tum eller kortare, vad räknas vi som?
Alltid finns det någon som ska förstöra
Det började fredligt och festligt när Reclaim the Streets tågade förbi på gatan nedanför. De flesta vinkade glatt mot oss och grannarna som stod i fönstren och tittade på.
Trots massivt polisuppbåd var det lugnt så vitt vi kunde se, men när musiken tystnade och folk började lämna platsen började några tokskallar kasta sten och glasflaskor mot polisen. Jag måste säga att jag är imponerad av att de lyckades behålla lugnet medan de långsamt tömde gatan på människor.
Tyvärr ser gatan inte särskilt rolig ut nu. Fattar inte varför det alltid är några som ska förstöra för alla andra. Reclaim the streets kunde ha blivit ett trevligt avbrott, en tankeväckande fest. Men vad alla grannar kommer att minnas är hur trist det ser ut med uppbruten gatsten, krossade flaskor och nerklottrade husväggar och fönster.
Oerhört trist med tanke på att majoriteten inte hade något med vare sig förstörelse och stenkastning att göra.
Fler semestertexter ute nu
Det finns nu lite nya texter från vår tysklandsresa. Har även lagt upp ett nytt fotoalbum som hittas under länken bildgalleri till höger. Det kommer att dyka upp lite mer under morgondagen om allt går som tänkt.