Vet inte om det är något gemensamt för Westies, men alla jag sett ute på stan de senaste dagarna har gladeligen kastats sig ner i första bästa snöhög och rullat runt. Så också min hund.
Så fort vi kommer till en liten snöplätt kastar han sig ner med huvudet före och liksom plogar sig fram med kinden mot marken. Ganska sött, men det tar en faslig tid att gå de vanliga rundorna.
Jag kände mig inte helt kry när jag vaknade i morse. Ena näsan täppt och bihålorna, ja de gör sig påminda om sin existens på ett inte helt behagligt sätt.
Det blev till att växla in den planerade milen mot lite Echinaforce och en längre frukost än jag hade tänkt mig, i hopp om att den ruggiga känslan i huvud och kropp inte ska övergå till en fullt utblommad förkylning.
Det skulle nämligen kännas som ett nederlag då jag inte varit sjuk på över ett år, något jag tillskriver mitt något hälsosammare där snus bytts mot löpning och milt skrotlyftande i hemmets lugna vrå.
Och det har ju gått så bra hittills. Folk på jobbet har blivit sjuka till höger och vänster, men min järnhälsa har bestått. Så varför nu? Det är ju bara drygt en månad kvar av året. Kan jag inte fått skriva upp 2008 som året då jag vare sig la in en prilla eller lät mig besegras av illvilliga virus?
Än är dock inte slaget förlorat.
Innan idag hade jag inte hört talas om McColo Corp. och jag misstänker att jag inte är ensam om det. Däremot har du säkert märkt av dem, indirekt.
Washington Post berättar nämligen att webbhotellet McColo Corp. sonika stängde av från Internet i går och samtidigt störtdök antalet Spam i världen med ungefär 66 procent.
Mer än hälften av all spam försvann som i ett trollslag.
Först hade jag lite svårt att tro på det, men efter att ha tittat i loggarna på min egen mailserver så är jag övertygad om att det faktiskt stämmer. I mitt fall räcker inte ens en 66-procentig minskning.
Fram till i går gick det ungefär trettio spam på ett legitimt mail. Även om jag har lyckats trimma spamfiltren så att få, om ens något har kommit fram till en användares brevlåda var det besvärligt om jag behövde felsöka och titta i loggar. För att inte tala om hur hårt den stackars servern fått jobba.
Sedan McColo Corp. välförtjänt sparkades ut från internet är förhållandet ungefär ett på tio. Det vill säga ett spam på tio legitima mail.
Därför vill jag glatt utbrista i en liten hälsning till personerna bakom McColo Corp., ”Fuck off and never come back!”
I torsdags morse, klockan 9, premiäröppnades Lidls nya butik i Malmö. Redan halv åtta på morgonen ringlade sig kön lång utanför.
Hallå! Det är inte Disneyland vi pratar om, det är en jävla matbutik.
Det värsta är att det tydligen blev bråk i kön när rabattkupongerna som personalen delade ut inte räckte till alla. Och det var så illa att polisen var tvungen att kallas till platsen.
Är det finanskrisen som visar sitt fula ansikte?
(observera att bilden togs innan det påstådda bråket, så ingen av personerna behöver ha varit inblandade)
Lite oväntat har Eskil faktiskt hittat hit och hängt ut mig i utmarbloggen så jag får väl tala om hur det gick i helgen*.
Jodå jag sprang till Lund, sett i distans räknat. 18 kilometer blev det, men i stället för att ge mig norrut på E22 blev det Triangeln-Polishuset-Ribban-Limhamn-Ön-Ribban-Triangeln. Det tog en och en halv timme och jag var rätt mör i benen efteråt.
Jag har också märkt att jag är hungrigare nu än någonsin tidigare. Magen skriker efter mat mest hela tiden, så jag trycker i mig frukt och nötter på löpande band för att klara mig mellan måltiderna. Och i går var jag nära på att slänga in lunchlådan i mikron redan klockan tio.
* Jag hotade ju med att springa till Lund i senaste löparinlägget, men efter moget övervägande kom jag fram till att jag kanske klarar distansen, men sen ska man ju hem också.
Sporrad av Eskil Fagerström i Sydsvenskans Utmanarna har jag bestämt mig för att köra fler långpass i löparspåret.
Det började lite lätt med en mil innan jobbet i onsdags (en distans som i sig inte riktigt kvalificerar sig som ett långpass, men utfört klockan klockan sex på morgonen så tycker jag att det trots allt förtjänar benämningen) och i lördags var det dags att höja ribban ordentligt när jag gav mig ut strax före elva.
Knappt en timme och en kvart senare var jag tillbaka vid lägenheten och hade då tillryggalagt inte mindre än 15.44 Km. Första gången över en och en halv mil, men knappast sista för det var faktiskt hur skönt som helst även om jag upptäckt ett litet problem att springa i Malmö.
Det håller på att bli för litet.
Slingan gick från lägenheten till Kungsgatan, bort till polishuset och runt i den lilla parken, ner mot Slussplan över bron och längs kanalen bort till Kungsparken, ner till Hovrätten, tillbaka upp mot Casinot, bort till, och över Mölleplatsen, vidare över till Ribban, ner till Västra hamnen, längs havet förbi Scaniabadet ända ner till grusplanen i slutet av promenadstråket, tillbaka samma väg till Ribban, en avstickare till Kallis och tillbaka samma väg genom Kungsparken till Davidshallsgatan, upp mot Triangeln och slutligen hem.
Låter ju hur långt som helst, men fortfarande inte mer än drygt 15 kilometer. Och inte heller var det jobbigt. Jag hade nog kunnat fortsätta lite till – och faktum är att benen faktiskt inte stannade när jag ville, utan jag fick förvånad se mig passera entrédörren utan att egentligen kunna göra något åt det.
Nästa helg tror jag att jag springer till Lund och letar efter Eskil.
För drygt två veckor sedan släppte Microsoft en hyfsat stor uppdatering till Office 2008 med mängder av bugg- och säkerhetsfixar.
Tyvärr dröjde det inte länge innan användare av Entourage kunde rapportera att ett antal funktioner inte fungerade längre, däribland möjligheten att sända eller ta emot inbjudningar.
MacWorld 2008-10-31
The Unfinished Swan – klart annorlunda spelide. Kolla demofilmen.
Ända sedan i våras har jag irriterat mig på att min jobbmobil inte på egen hand fattat att det varit sommartid. Under hela tiden har jag också tänkt att jag måste ställa om klockan på den för att inte bli förvirrad.
Men så kom jag till jobbet – där telefonen får stanna över nätter och helger eftersom det är en jobbtelefon – i morse och upptäckte att klockan på telefonen helt plötsligt gick rätt igen.
Tänk om allt man inte orkar ta tag i kunde lösa sig bara man väntar länge nog.
