En inköpschefs försvarstal – långledighet väntar

Igår jobbade jag sista dagen för det här året. Har plockat ut fyra dagar och får nästan två veckors ledighet.

Som inköpschef finns det ändå inte så mycket att göra nu. Är det något som tar slut nu så går det ändå inte att få påfyllning till lagren förrän tidigast i mellandagarna, troligare först nästa år. Och med tanke på att det är dags för storinventering på det nya årets första arbetsdag är det bara skönt om hyllorna gapar tomma.

Sen är det fyra år sedan jag senast tog långledigt över julen, så det är faktiskt min tur i år tycker jag.

När en film är så dålig att man måste se den

Haunted Highway

Vi bänkade oss för att titta på skräckfilm i går, Haunted Highway från 2006. Förhoppningen var väl att vi skulle få en liten stunds spänning av filmen som tydligen jämförts med Ringu (eller The Ring för den som inte sett det japanska originalet).

Ganska snart stod det dock klart att spänning inte fanns på menyn, lika lite som minnesvärda skådespelarinsatser. Den som sett Joey i Vänner agera, exempelvis då han var med i Days of Our Lives eller när han jobbade som dramalärare, kan föreställa sig hur skådespelaren Rand Gamble beter sig rollen som Greg Ross.

Skillnaden är förstås att att Joey skulle vara en usel skådis medan Gamble anstränger sig till det yttersta för att porträttera en skräckslagen och ångestfylld man, jagad av spöken där han kör genom natten längs en mörk ”highway”. Han ser verkligen ut som han tagit till Joeys knep för hur man får till en bekymrad min – att räkna svåra mattetal i huvudet. Överspel är ett snällt ord i sammanhanget, och det är inte konstigt att Gambles meritlista är kort.

Naturligtvis borde vi ha stängt av filmen redan efter fem minuter när vi insåg hur illa det var. Men det gick inte. Vi var vi tvungna att se hur det skulle sluta – och det slutade illa, riktigt illa. Nästan två timmar av våra liv gick förlorade och kommer aldrig åter.

Hur var det då med likheten med Ringu? Jo, som det står i en kommentar på imdb:

The only way you could compare this to ”The Ring” is to say that they both are horror movies with Japanese people in them. ”The Ring” kept you guessing what was happening, this movie had me guessing how much longer I had to suffer through it.

 

Årets julklapp till P1-missbrukare med iPhone

Har stillat mitt behov av pratradio med hjälp av programmet WunderRadio till iPhone. Tyvärr klarar det inte av att man växlar mellan 3G-uppkoppling och Wifi, vilket får som resultat att sändningen bryts så snart man traskar in i ett Homerun-nät – vilket man alltid gör när det är som mest intressant.

Ett annat problem är att när man lyssnar på radio med WunderRadio så kan du inte göra något annat med telefonen, som att kolla mail, spela CarPark eller googla det du precis hörde.

Men det var förr det. I går fick vi nämligen första leveransen av Griffin Navigate. En radiomottagare till iPhone, och som jag har väntat på den. Funkar skitbra och Navigate kan även användas som en fjärrkontroll till iPoddelen i iPhone, med full kontroll på spellistor, artister och EQ-inställningar, utan att man behöver ta upp telefonen ur fickan.

Men det känns som om det är av underordnad betydelse – för mig i alla fall.

Jordskalv en effektiv väckarklocka

Vaknade av att hela huset skakade för några minuter sedan. Kändes precis som när jag upplevde jordskalv i Taiwan för ett par år sedan. Men i Sverige har vi ju inte jordskalv, eller hur?

Och med tanke på att jag sovit illa under morgontimmarna på grund av en raspig hals, och att varken Emma eller Nizar inte vaknade så måste det ju varit en dröm. Inte heller störtade grannarna, som antagligen inte varit i Taiwan och upplevt jordskalv, ut på gården skrikandes i bara pyjamas, vilket stärker min tes.

Det som talar emot är att mamma ringde från Lund och frågade om jag hade känt skalvet, så då har det nog inträffat trots allt.

Uppdatering: Sydsvenskan har fått ut en liten text nu.
Uppdatering2: USGS meddelar att det var en 4.7 med epicentrum 40 km öster om Malmö 

Hur svårt kan det vara att dela ut reklam?

En söndagmorgon för drygt en månad sedan hittade jag en bunt reklam utanför vår lägenhetsdörr. Reklamutdelaren hade uppenbarligen tolkat texten ”Ingen reklam tack!” på brevinkastet som att vi inte ville ha reklamen i lägenheten, men att det skulle vara okej om den låg utanför.

Nästa söndag låg reklamen på golvet i trappuppgången igen, fast denna gång direkt innanför entrédörren. Detta upprepades även följande söndag, varpå jag tröttnade och kontaktade Svensk Direktreklam och bad dem ta ett snack med utdelaren.

Efter ungefär en vecka fick jag svar på mail att så skulle det absolut inte gå till. Ingen reklam får läggas i trappuppgången annat än under de minuter de tar att dela, vilket utdelaren skulle upplysas om.

Det hjälpte – ett par veckor.

I går låg det så en liten hög med reklam utanför dörren igen. Det märkliga är att jag så sent som förra söndagen mötte en liten kille med reklambunt i handen på väg upp till oss. Jag sa att vi inte vill ha någon när han sträckte fram bunten mot mig och Nizar morrade lite på honom för att understryka allvaret. Ändå verkade inte budskapet gått fram.

Nu väntar jag på att SDR ska göra vad jag bad dem om i ett mail i går, skicka någon att ta hand om bunten som fortfarande ligger kvar i trappuppgången. Vi får se hur lång tid det tar.

Veckans fredsgsnöje – bli inlåst på kyrkogården

Idag har jag lyckats med konststycket att bli inlåst på en kyrkogård. Jag, Nizar, tre tjejer och en gammal damcykel föll offer för vaktbolaget G4S iver att bomma igen så snabbt som möjligt utan att kolla om någon befann sig innanför grindarna.

Att ringa hjälpte föga eftersom den som svarade knappt verkade veta vad Malmö är, än mindre vem som skulle släppa ut oss.

Visst, det är inte så svårt att klättra över ett staket, så länge man inte behöver få med sig en hund och en cykel ut. Men att behöva bryta sig ut från en kyrkogård efter mörkrets inbrott känns milt sagt ovärdigt.

Till slut insåg vi att räddningen skulle dröja, och att det fanns en stor risk att vi kunde hamna i tidningen då Emma visste vad som hänt, så vi tog ett varv till och lyckades hitta en plats där vi alla, inklusive cykeln, kunde ta oss över.

Jag tror jag fortfarande har lite värdighet i behåll, men det är nog inget en skvätt whisky inte kan råda bot på.