Hur svårt kan det vara att dela ut reklam?

En söndagmorgon för drygt en månad sedan hittade jag en bunt reklam utanför vår lägenhetsdörr. Reklamutdelaren hade uppenbarligen tolkat texten ”Ingen reklam tack!” på brevinkastet som att vi inte ville ha reklamen i lägenheten, men att det skulle vara okej om den låg utanför.

Nästa söndag låg reklamen på golvet i trappuppgången igen, fast denna gång direkt innanför entrédörren. Detta upprepades även följande söndag, varpå jag tröttnade och kontaktade Svensk Direktreklam och bad dem ta ett snack med utdelaren.

Efter ungefär en vecka fick jag svar på mail att så skulle det absolut inte gå till. Ingen reklam får läggas i trappuppgången annat än under de minuter de tar att dela, vilket utdelaren skulle upplysas om.

Det hjälpte – ett par veckor.

I går låg det så en liten hög med reklam utanför dörren igen. Det märkliga är att jag så sent som förra söndagen mötte en liten kille med reklambunt i handen på väg upp till oss. Jag sa att vi inte vill ha någon när han sträckte fram bunten mot mig och Nizar morrade lite på honom för att understryka allvaret. Ändå verkade inte budskapet gått fram.

Nu väntar jag på att SDR ska göra vad jag bad dem om i ett mail i går, skicka någon att ta hand om bunten som fortfarande ligger kvar i trappuppgången. Vi får se hur lång tid det tar.

Veckans fredsgsnöje – bli inlåst på kyrkogården

Idag har jag lyckats med konststycket att bli inlåst på en kyrkogård. Jag, Nizar, tre tjejer och en gammal damcykel föll offer för vaktbolaget G4S iver att bomma igen så snabbt som möjligt utan att kolla om någon befann sig innanför grindarna.

Att ringa hjälpte föga eftersom den som svarade knappt verkade veta vad Malmö är, än mindre vem som skulle släppa ut oss.

Visst, det är inte så svårt att klättra över ett staket, så länge man inte behöver få med sig en hund och en cykel ut. Men att behöva bryta sig ut från en kyrkogård efter mörkrets inbrott känns milt sagt ovärdigt.

Till slut insåg vi att räddningen skulle dröja, och att det fanns en stor risk att vi kunde hamna i tidningen då Emma visste vad som hänt, så vi tog ett varv till och lyckades hitta en plats där vi alla, inklusive cykeln, kunde ta oss över.

Jag tror jag fortfarande har lite värdighet i behåll, men det är nog inget en skvätt whisky inte kan råda bot på.

Lite ur form

Det märktes att jag varit förkyld, men också att jag vilat från träning i en vecka. 8 kilometer runt tradiga Pildammarna blev det. Planen var att börja lugnt och öka om det kändes bra.

Och jag sprang lugnt inledningsvis, trodde jag. Vid enkilometersmarkeringen kollade jag iPoden som sa att jag tuffade på i ett tempo av 4 minuter och 36 sekunder per kilometer. Ändå kändes det som om jag promenerade. 

Men säg den glädje som varar. Efter första varvet var jag nere på som sämst 6 minuter och 20 sekunder. Och vi ska inte tala om hur möra benen kändes när jag stannade utanför porten. Fast nu kan det ju bara bli bättre igen.

Nedräkningen kan börja

Om några timmar slutar jag jobba och jag har precis bestämt mig för att jag är tillräckligt frisk för att ge mig ut en runda i kväll. Jag är lite nyfiken på hur det står till med konditionen, om jag klarar en mil och i så fall i vilket tempo. Om cirka tre timmar borde jag veta. 

Nu åter till jobbet.

Halvnytt utseende

Jag har länge velat göra om utseendet på sidan, men inte kunnat komma fram till hur jag egentligen vill ha det. I väntan på inspiration bestämde jag mig dock i helgen för att göra en lättare revision som du nu kan se resultatet av. 

Fantastiskt nog fungerar den nya mallen nästan som den ska i Internet Explorer 7 på Windows. Det enda som inte blev rätt på första försöket är det nya huvudet (hur det kan tänkas se ut i äldre versioner av Explorer vågar jag inte tänka på).

 

Fel på utseendet i Explorer 7

Notera att Explorer tycker det är viktigare att tala om att den kör med tillägg inaktiverade än att följa webbstandarder (jo, jag vet, sidan validerar inte på w3c, men det är Nikes fel då koden som används för att infoga träningsresultat följer standarder lika bra som Explorer). 

För den som använder Windows och vill se hur sidan ska se ut, ladda hem Safari eller Firefox i stället. Själv ska jag sätta mig framför dumburken och hoppas på att jag får en varm hund i knät.

Det spritter i benen

Det är kallt och rått och djävligt och näsan trillar nästan av så fort man går utanför dörren. Ändå vill jag inget hellre nu än att bli av med det sista av förkylningen så jag får ge mig ut och springa igen. Förhoppningsvis kan det bli en runda redan på onsdag kväll.

Jag undrar bara hur jag blev så här? För senast jag motionerade utomhus i vintertid var när jag gjorde lumpen, det vill säga vintern 1994-95, och då tittade jag minsann inte avundsjukt på andra joggare jag mötte, eller småsprang lite med hunden för att åtminstone få lite utlopp för ”lustarna” – inte för att jag hade hund på den tiden, men ändå.

Kan det vara det här som är min trettioårskris? Jag har nämligen undrat om jag skulle drabbas av en. I så fall kunde det ju varit värre. Jag kunde ju ha skaffat hästsvans och en liten Porsche cab i stället. Eller är det förbehållet femtioårskrisen?

Krya på mig

Jag höll ut till fredagen, sen var det dags att ta ledigt från jobbet och låta förkylningen ha sin gång, i soffan med en hund på magen.

Ändå har jag känt mig rätt så pigg och det här har nog varit min lindrigaste förkylning någonsin. Jag vågar sätta min vänstra tumme på att det är löpningen som resulterat i ett bättre immunförsvar. Och hade det inte varit för att jag nästan tappade rösten så hade jag nog inte behövt stanna hemma.