Den vilda jakten på lugnet

617
Ett tåg kommer lastat …

Första dagen i Tokyo. Klart att man var spänd på hur det skulle vara. Jag ville ut och se stan så fort som möjligt. Tyvärr hade ett och ett halvt dygns resande satt sina spår, så det blev till att gå upp och äta frukost vid 9.30, sen tillbaka i sängen igen. Sov till tolv.

605
Metropolitan Plaza i Ikebukuro.

Sen bar det i alla fall ut på stan. Ikebukuro hette området, en gång i tiden hemvist för Tokyos svarta marknad. Idag ett livligt shoppingdistrikt med några av stans, kanske världens, största shoppinggallerior, en hel del restauranger och massor med spelhallar.

Första uppdraget blev att hitta en bankomat för att kunna ta ut pengar och köpa något att dricka. Det var lättare sagt än gjort. Visst fanns det bankomater, många som påstod sig acceptera Visakort, men de fungerade bara med inhemska kontokort. Efter över en timmes rantande fick jag till slut veta att jag skulle fråga på Metropolitan Crowne Plaza, hotellet där vi bor. Det var dock en sanning med modifikation, jag fick gå till den närbelägna gallerian Metropolitan Plaza där Japanska posten hade ett par bankomater som fungerade med mitt svenska Visakort.

665
Det bor nära 20 miljoner människor i Tokyo. Här har du några av dem.

Efter bara någon timme i Tokyo insåg jag att jag aldrig mer kommer att klaga på trängsel hemma i Malmö. Det är en helt annan dimension, men i en stad med 12 miljoner invånare (30 om man räknar förorterna) så känns det omöjligt att hitta lugn och ro. Men det fanns. På nära håll. Helt plötsligt befann jag mig i ett litet villakvarter där stillheten rådde. Det var ungefär som att komma ut i en liten svensk by, trots att det bara var tio minuters promenad till myllret i Ikebukuro centrum.

609
En lugn liten gata, mitt i Tokyo.

Mitt under min stilla promenad fick jag ett sms från Christoffer hemma i Sverige. Martin hade anlänt till hotellet, men hans GSM-telefon fungerade inte i Japan. I stället hade han hittat min dator på rummet och via iChat hojtat till alla han kunde komma på hemma i Sverige för att de skulle kunna sms:a mig och meddela att han var framme. Jag hade faktiskt hunnit bli ganska orolig, eftersom jag inte hade hört någonting från Martin. Snabbt tillbaka till hotellet och resan kunde börja på allvar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.