Jag har passat på att lyfta över de, tyvärr allt för få, texter jag skrev under resan till Tokyo och Taiwan 2006. Om du vill läsa kollar du i arkivet för maj och juni 2006. Det saknas lite bilder för närvarande, men det kommer inom kort. Nu är bilderna också på plats.
Tokyo
Hur kommer det sig …
Det är självklart att man upptäcker saker som skiljer sig åt mellan hemma och det land man besöker, men i bland upptäcker man skillnader som inte går att begripa.
För hur kommer det sig…
…att både Tokyo och Taipei är nästan kliniskt befriade från papperskorgar utomhus, men ändå stoltserar med näst intill skräpfria gator? I Malmö behöver man sällan gå mer än 20 meter för att hitta en papperskorg. Trots det slängs fimpar, godispapper och matrester till höger och vänster. I Tokyo kunde man gå kvarter efter kvarter utan möjlighet att slänga tuggummit (för inte ville man vara den som skitade ner).
…att det finns rökrutor utomhus i Tokyo? Okej, det var lite märkligt men jag kan ändå gå med på att det finns utanför Flygplatsen. Inne i centrum däremot kändes det lite underligt, fast samtidigt skönt, att se rökarna trängas i en hörna av trottoaren.
Killen till höger skymmer tyvärr skylten som talar om att det här är en rökruta.
…att det finns rökrutor utomhus i Tokyo, men är fullt tillåtet att röka inne på restauranger och i spelhallarna? Om man nu inte får klampa omkring med ciggen på trottoaren hur som helst, varför är det då okej att bolma när man spelar tv-spel med tvåtusen andra människor inne på något av de stora spelhusen?
…att det nästan inte finns några tjocka människor i Japan eller Taiwan? Jo, det är klart det finns, men de verkar vara försvinnande få. Skillnaden mot väst blev extremt tydlig på väg hem, när vi fick lämna planet under mellanlandningen i Bangkok. I stället för att vara omgiven av människor i min egen storlek, som i gaten på Chiang Kai-Shek, var det nu fullt av överviktiga västerlänningar på väg hem från Thailandssemestern. Är det maten, kulturen eller rent av värmen som gör att det finns färre överviktiga där än här hemma?
…att så många katter i Tokyo saknar svans?
Pelle?
…att nästan alla taxibilar i Taipei saknar bälten i baksätet? Bältet finns oftast kvar, men spännet är för det mesta spårlöst borta. Är det en förolämpning mot chaufförens körförmåga att ta på sig bältet? I så fall undrar jag varför de själva nästan alltid har bältet på?
…att det inte förekommer fler bilolyckor än det gör i Taipei? Den som sett trafiken där förstår vad jag menar.
…att man kan ens kan komma på tanken att bygga världens högsta hus i en stad där jordbävningar på upp till 5.5 förekommer i snitt var tredje månad, och där man får räkna med att uppleva åtminstone en 7:a någon gång i sitt liv?
Jag är ganska liten i jämförelse med 101.
Shinjuku i Rusningstid
Shinjuku är världens mest trafikerade järnvägsstation.
Shinjuku lär vara världens största järnvägsstation. Det märks inte vid första anblick, men när man besöker den någon gång mellan fem och åtta på kvällen börjar man förstå. Omkring fyra miljoner människor passerar här varje vardag.
En tur med världens högsta pariserhjul i Odaiba
Världens högsta pariserhjul i Odaiba, Tokyo. Hela 115 meter högt.
Odaiba är en konstgjord ö i Tokyos hamn. Tar man sig hit, vilket man enklast gör med monorail från Ginza, kan man uppleva följande saker. Toyotas vansinnigt stora showroom med anläggning för provkörning av bilar, såväl utomhus som inomhus, ett fantastiskt panorama från Fuji TV building, Japans egen frihetsgudinna, ett marinmuseum i form av ett krigsfartyg, Venus Fort, ett enormt shoppingcentrum som riktar sig enbart till kvinnor och så världens största pariserhjul.
Självklart bestämde vi oss för att åka hit. Någon gång måste man ju få roa sig och vi hade redan avverkat ett par timmar i först Ikebukuro och sedan en rejäl runda i Ginza.
Första målet var att åka upp i tv-stationens utsiktstorn, eller vad man nu ska kalla bollen, men dagen för vårt besök var illa vald. Det var stängt.
Utsikten lär vara utsökt, tyvärr var det stängt just när vi kom på besök.
I stället var det bilfantasten Martin som fick sitt lystmäte tillgodosett när vi spenderade ett par timmar på Mega Web, Toyotas showroom. Första anhalten blev naturligtvis Lexusavdelningen, en för Japanerna ganska ny företeelse. För trots att Lexus under de senare åren etablerat sig som ett prestigemärke i flertalet länder är det först nyligen som det lanserats på hemmaplan. Bilarna har naturligtvis gått att köpa även här, men då har det stått Toyota på bakluckan. För egen del var jag väl måttligt road, men det fanns i alla fall en liten avdelning som behandlade Toyotas F1-satsning, så lite kul hade jag i alla fall.
Köra bil inomhus, någon?
Efter att ha övertalat Martin att vår vistelse i Tokyo var för kort för att vi skulle slösa bort tid på att provköra helt vanliga Toyotor siktade vi in oss på pariserhjulet precis utanför bilhallen.
Enligt uppgift skulle ett varv ta minst 16 minuter och då började man förstå att det här var nog ett hjul utöver det vanliga. 115 meter kanske inte låter så högt, men när man sitter i en liten plastkorg blir perspektiven annorlunda. Innan vi ens är halvvägs upp känns världen nedanför väldigt liten och vi börjar komma upp i höjd med taken på de närmaste höghusen. Då är det omöjligt att inte imponeras av Martin, som enligt egen utsago är höjdrädd. Kan inte påstå att det märktes överhuvud taget.
Höjdrädde Martin Björnström i världens högsta pariserhjul. Han ser inte särskilt rädd ut.
Ginza, coolt men något överskattat
Självporträtt framför en väldigt hög byggnad i Ginza.
Jag vet inte varifrån jag fått det, men som jag förstod så var det till Ginza man skulle ta sig om man är intresserad av elektroniska prylar. Som vi upplevde det var Ginza snarare stället för den som gillar Gucci, Versace och Lacoste. Ett ganska fett shoppingdistrikt för modemedvetna i första hand.
Visst, Sony har ett rejält showroom centralt beläget och Tokyos Apple Store är placerat i Ginza, men det beror nog i första hand på att Ginza är ett väldigt trendigt område och inte på att det skulle vara ett elektronikfantasternas Mecka.
Inkastare på AppleStore i Ginza.
Jag låter nog mer negativ än jag egentligen är, men vi hade ett uppdrag och i det passade tyvärr inte Ginza in. Jag skulle gärna åka tillbaka och glida runt planlöst och njuta av omgivningarna. Gärna en lördag eftersom hela Ginza stängs för biltrafik då.
Jag själv framför en av byggnaderna vid kjesarens palats i Tokyo
På väg till Ginza passerade vi Kejsarens palats, och jag tyckte det kunde vara kul att ha något slags bildbevis på att jag varit där. Byggnaden bakom mig är dock inte kejsarens boning. Den syns tyvärr inte från vägen, och det är bara två gånger om året som allmänheten släpps in på området, Kejsarens födelsedag och nyårsdagen (om jag inte minns fel här).
Den vilda jakten på lugnet
Ett tåg kommer lastat …
Första dagen i Tokyo. Klart att man var spänd på hur det skulle vara. Jag ville ut och se stan så fort som möjligt. Tyvärr hade ett och ett halvt dygns resande satt sina spår, så det blev till att gå upp och äta frukost vid 9.30, sen tillbaka i sängen igen. Sov till tolv.
Metropolitan Plaza i Ikebukuro.
Sen bar det i alla fall ut på stan. Ikebukuro hette området, en gång i tiden hemvist för Tokyos svarta marknad. Idag ett livligt shoppingdistrikt med några av stans, kanske världens, största shoppinggallerior, en hel del restauranger och massor med spelhallar.
Första uppdraget blev att hitta en bankomat för att kunna ta ut pengar och köpa något att dricka. Det var lättare sagt än gjort. Visst fanns det bankomater, många som påstod sig acceptera Visakort, men de fungerade bara med inhemska kontokort. Efter över en timmes rantande fick jag till slut veta att jag skulle fråga på Metropolitan Crowne Plaza, hotellet där vi bor. Det var dock en sanning med modifikation, jag fick gå till den närbelägna gallerian Metropolitan Plaza där Japanska posten hade ett par bankomater som fungerade med mitt svenska Visakort.
Det bor nära 20 miljoner människor i Tokyo. Här har du några av dem.
Efter bara någon timme i Tokyo insåg jag att jag aldrig mer kommer att klaga på trängsel hemma i Malmö. Det är en helt annan dimension, men i en stad med 12 miljoner invånare (30 om man räknar förorterna) så känns det omöjligt att hitta lugn och ro. Men det fanns. På nära håll. Helt plötsligt befann jag mig i ett litet villakvarter där stillheten rådde. Det var ungefär som att komma ut i en liten svensk by, trots att det bara var tio minuters promenad till myllret i Ikebukuro centrum.
En lugn liten gata, mitt i Tokyo.
Mitt under min stilla promenad fick jag ett sms från Christoffer hemma i Sverige. Martin hade anlänt till hotellet, men hans GSM-telefon fungerade inte i Japan. I stället hade han hittat min dator på rummet och via iChat hojtat till alla han kunde komma på hemma i Sverige för att de skulle kunna sms:a mig och meddela att han var framme. Jag hade faktiskt hunnit bli ganska orolig, eftersom jag inte hade hört någonting från Martin. Snabbt tillbaka till hotellet och resan kunde börja på allvar.
Taiwan Beer, ett kärt återseende
Taiwan Beer, kanske inte kungen bland öl, men väldigt god.
Hur lång en flygning upplevs beror på många faktorer. Sitter man bredvid en reslig, om än väldigt trevlig, holländare vars storlek gör att man inte kan sitta riktigt bekvämt, ja då känns tolv timmar till Bangkok som en evighet. Det blev i alla fall lite sömn på planet, så jag var hyfsat utvilad när det var dags att gå av planet under tiden som det tankades och städades.
Väl i gaten för att komma ombord igen träffade jag Andy och April från Las Vegas. Eller rättare sagt Andy träffade mig. Helt plötsligt hörde jag någon bakom mig säga ”cool backpack” och insåg efter någon sekund att det faktiskt var för mig repliken var ämnad. Andy har pluggat två år i Köpenhamn, visserligen för tolv år sedan, men han kände genast igen en Kånken och undrade om jag var dansk. När han fick veta att jag var svensk skrattade han bara och berättade att de nästan bara umgåtts med skandinaver och mestadels svenskar den senaste tiden i Bangkok.
April och Andy från Las Vegas provar Taiwanesisk mat.
Vi passade på att käka lite på flygplatsen i Taiwan. Andy provade lite inhemsk mat, någon slags köttgryta som enligt honom var väldigt god. Jag nöjde mig med en Taiwan beer eftersom jag inte gjort annat än ätit på planet och hade ännu en flygplansmåltid väntandes på mig inom några timmar. Sällskapet gjorde att tiden flög fram och helt plötsligt befann jag mig åter i luften på väg mot Tokyo.
Mardrömmar en vecka innan avfärd
Det blir en ny resa för Cupertinos räkning. Vi besöker självklart Computex iår igen, men först ska vi göra en kort visit i Tokyo. Tänkte försöka hålla igång en liten blogg och det här är det första inlägget.
Det mesta är klart. Biljetter fixade, hotell bokat, ny kostym och ett par skjortor inhandlade, liksom en ny resväska. Jag lärde mig förra året att en kabinväska inte riktigt har plats för en hel kostym. I alla fall inte om man vill undvika att den är skrynklig när man kommer fram.
Resfebern har så smått börjat smyga sig på. Två nätter har jag drömt att jag var på väg och båda gångerna hade jag naturligtvis glömt passet. Detta upptäcktes först när jag mellanlandade i Taipei, vilket får mig att undra hur fan jag kom dit. Drömmar är sällan logiska.