Pengar

Utan snus i arton dagar försmäktar vi på denna ö

Det har varit lite ont om nya inlägg på bloggen den senaste tiden. Det har sina skäl, jag har helt enkelt inte varit på topp ett litet tag.

Alla känner kanske inte till det, men någon gång kring millennieskiftet började jag av någon outgrundlig anledning snusa. Varför den där första prillan hamnade under läppen vet jag faktiskt inte, men jag jag gillade kicken, hur det sved under läppen och inte minst smaken.

Det har blivit ett par halvhjärtade försök att sluta under åren, men som man brukar säga – femte gången gillt. Eller?

Ja, officiellt så har jag bara påbörjat ännu ett uppehåll, ifall jag skulle trilla dit igen. Fast jag tror inte att jag kommer göra det den här gången, av ett par olika anledningar.

  1. Jag har, i och med detta, berättat om mitt uppehåll för några fler personer än vid tidigare uppehåll (vilket då innefattat Emma och kollegor).
  2. Jag har lärt mig av tidigare misstag att nikotinfritt snus inte är en bra lösning om suget efter något brännande under läppen skulle smyga sig på – det leder bara till besvikelse och att man skaffar riktiga grejer i stället.
  3. Jag vill verkligen att uppehållet ska vara permanent den här gången. Tidigare har jag mer känt att jag borde sluta, men egentligen inte varit helt övertygad om att jag verkligen ville sluta.

Så hur har det gått? Jotack bara bra. Den senaste prillan åkte ut precis innan tolvslaget p nyårsafton – tror jag hade den inne i tre timmar eller så för att rituellt kunna spotta ut den precis innan champagnen. Nyårsdagen och de efterföljande dagarna blev lite lustiga, vilket jag var beredd på.

Av någon anledning blir man sig fruktansvärt hög när nikotinet försvinner ur kroppen. I mitt fall har det hållit i nästan två veckor, men de senaste dagarna har jag kunnat tänka klart igen och jag ska förhoppningsvis kunna återuppta bloggandet igen.

Nu ska väl i ärlighetens namn frånvaron av texter här inte bara skyllas på snusuppehållet. Det har faktiskt varit en hel del att göra på jobbet och jag har knappt rört datorn hemma, och då är det lite svårt att skriva.

Avslutningsvis: om ni tittar i högerspalten så ser ni under bildblocket precis hur många timmar jag varit snusfri och hur mycket pengar jag sparat – på ett ungefär.

Världens vänligaste stad?

Efter lite välbehövlig sömn tog jag en liten promenad i kvarteren runt hotellet. Neihu (uttalas ungefär Nejhoo) är inte direkt centrala Taipei utan nästan en förort. Därav är utbudet av exempelvis restauranger med menyer på andra språk än kinesiska något begränsat, för att inte säga obefintligt. Är man som jag vegetarian känns det lite vanskligt att chansa, så det blev en ganska lång runda i jakt på ett hak där jag kunde vara säker på att få något köttfritt i magen.

Efter nästan två timmar och med bara två kvarter innan jag var tillbaka vid hotellet såg jag en sushibar på andra sidan gatan. Äntligen skulle kunna få lite mat i magen. Precis när jag hade tänkt tanken stannade en scooter precis bredvid mig, med en vilt gestikulerade tjej på bönpallen. De kunde inte många ord på engelska men när killen som körde plockade upp sin plånbok pekade på den började jag fatta. Mycket riktigt, min plånbok låg inte kvar i benfickan, som jag i ett svagt ögonblick glömt stänga. Tjejen pekade mot korsningen bakom och och jag rusade dit samtidigt jag ropade det enda kinesiska ord jag kan. Tack!

Men inte fan såg jag någon plånbok och började tänka att någon kanske tagit den. Paniken sköljde över mig. Vad fan skulle jag göra? Inga pengar, inga kreditkort. Man är ganska körd i det läget. Visst, kort går att spärra och det var inte mycket jag hade i den, kanske hundra svenska och trehundra taiwandollar, men hur skulle jag fixa mat, betala taxi till mässan och allt annat?

Då hörde jag scootertjejen ropa. Hon hade följt efter mig och pekade ut i gatan. Där stod en trafikpolis med min plånbok i handen. Någon hade alltså plockat upp plånboken, gett den till polisen och skickat paret på scootern efter mig. Puh! Enligt några bekanta här hade jag extrem tur. Enligt dem så skulle de flesta taiwaneser sett den som en gåva från himlen, men fan trot. Jag har fått intrycket av att de är väldigt vänliga och ärliga, som nu.

En liten stund senare var jag på sushibaren. Tjejen som kom fram till mig kunde nästan ingen engelska, men det gick alldeles utmärkt att peka på bilderna på menyn. Sushi har jag ju ätit förr, så det var bara att välja det jag kände igen. Men så frågade hon något jag inte begrep och jag stod där som ett fån. Då grep en liten dam in och översatte – äta här eller ta med?

Hon visade sig vara lärare och undrade om jag möjligen också var det. Det är tydligen vanligt att västerlänningar kommer hit för att undervisa i engelska (jag träffade faktiskt en svensk förra året som gjorde just det). När hon fick veta var jag kom från berättade att hon var i Sverige förra året. Vi pratade en liten stund och när hon sedan skulle gå avslutade hon med att säga ”jag vill hälsa dig välkommen till Taiwan, så jag bjuder på maten”, gav mig en presentcheck och försvann. Hur ofta händer sådant i Sverige?

Den vilda jakten på lugnet

617
Ett tåg kommer lastat …

Första dagen i Tokyo. Klart att man var spänd på hur det skulle vara. Jag ville ut och se stan så fort som möjligt. Tyvärr hade ett och ett halvt dygns resande satt sina spår, så det blev till att gå upp och äta frukost vid 9.30, sen tillbaka i sängen igen. Sov till tolv.

605
Metropolitan Plaza i Ikebukuro.

Sen bar det i alla fall ut på stan. Ikebukuro hette området, en gång i tiden hemvist för Tokyos svarta marknad. Idag ett livligt shoppingdistrikt med några av stans, kanske världens, största shoppinggallerior, en hel del restauranger och massor med spelhallar.

Första uppdraget blev att hitta en bankomat för att kunna ta ut pengar och köpa något att dricka. Det var lättare sagt än gjort. Visst fanns det bankomater, många som påstod sig acceptera Visakort, men de fungerade bara med inhemska kontokort. Efter över en timmes rantande fick jag till slut veta att jag skulle fråga på Metropolitan Crowne Plaza, hotellet där vi bor. Det var dock en sanning med modifikation, jag fick gå till den närbelägna gallerian Metropolitan Plaza där Japanska posten hade ett par bankomater som fungerade med mitt svenska Visakort.

665
Det bor nära 20 miljoner människor i Tokyo. Här har du några av dem.

Efter bara någon timme i Tokyo insåg jag att jag aldrig mer kommer att klaga på trängsel hemma i Malmö. Det är en helt annan dimension, men i en stad med 12 miljoner invånare (30 om man räknar förorterna) så känns det omöjligt att hitta lugn och ro. Men det fanns. På nära håll. Helt plötsligt befann jag mig i ett litet villakvarter där stillheten rådde. Det var ungefär som att komma ut i en liten svensk by, trots att det bara var tio minuters promenad till myllret i Ikebukuro centrum.

609
En lugn liten gata, mitt i Tokyo.

Mitt under min stilla promenad fick jag ett sms från Christoffer hemma i Sverige. Martin hade anlänt till hotellet, men hans GSM-telefon fungerade inte i Japan. I stället hade han hittat min dator på rummet och via iChat hojtat till alla han kunde komma på hemma i Sverige för att de skulle kunna sms:a mig och meddela att han var framme. Jag hade faktiskt hunnit bli ganska orolig, eftersom jag inte hade hört någonting från Martin. Snabbt tillbaka till hotellet och resan kunde börja på allvar.