Björnström tog en liten semester och försvann från Internet ett par dagar. I går dök han upp igen – nyförlovad dessutom.
Grattis!
Martin Björnström
the Melburninan ser dagens ljus
Det är ett par veckor sedan Martin landade i Melbourne, men först idag är det premiär för hans nya blogg, the Melburnian, som kommer att handla om hans nya liv ”down under”.
Ser fram emot att äntligen kunna få se lite bilder på skyskrapan och lägenheten som de bor i nu och som jag fått höra en hel del om. När de väl dyker upp, och man kanske börjar känna sig lite avundsjuk, är det bara att tänka på att det tar dem minst 20 minuter att komma ner på marken om det exempelvis börjar brinna och de måste evakuera via trapporna.
Martin Björnström bloggar igen
Efter nästan ett års stiltje har det äntligen börjat hända saker på bjornstrom.se. Jag har ju gjort ett par resor med karln och måste säga att det är ett underhållande sällskap och en god vän. Nästan lika underhållande är det att läsa hans blogg som vanligtvis avhandlar resor något av jordens alla hörn.
Nu är han på väg till Australien med flickvännen Maria, så räkna med en hel del intressanta reseskildringar den närmaste tiden.
Gatukontoret vill mig illa
Jag har bara känt mig rädd i Taipei en enda gång. Det var vid första besöket, när jag och Martin åkte taxi med en chaufför som körde värre än någon biltjuv. Motorvägsfart inne i stan, genom rödljus, mellan långsamma bilar med bara några centimeters marginal och utan att lätta på gasen en gång. Eftersom han hostade konstant, utgick vi från att han hade Sars, och gjorde allt för att hinna släppa av oss och hinna hem till familjen innan han dog.
Visst, det var mitt i natten och nästan ingen trafik, men taxin saknade bälten i baksätet, så vi betvivlade starkt att vi skulle komma fram helskinnade. Vi betvivlade att vi skulle komma fram överhuvudtaget. Trots allt gick det bra, vi överlevde resan. Om chauffören gjorde det har jag dock ingen aning om.
Nu har det dock hänt igen. I en stad där alla är vänliga och trevliga och fullkomligen osar av trygghet har jag återigen känt mig rädd. Inte för trafiken, inte för Sars och inte för att bli rånad eller nerslagen. Nej, något mycket simplare, men också elakare.
Klinker. På trottoaren.
Klinker på trottoaren. Snyggt, men farligt.
Jag undrar, vems briljanta idé var det att lägga klinkerplattor på trottoarerna i ett land med tropiska regnperioder? Den som har gummisulor på skorna, och det har de flesta som är ute i regnet, riskerar att halka och slå sig både halvt och helt fördärvad. Bambi hade det lätt i jämförelse, sjön han var ute och slirade på var åtminstone plan. Trottoarerna här är det inte. De lutar mot gatan för att vatten, och eventuella flanörer, ska rinna ner i avloppet.
Jag vet inte vad man ska tro om motsvarigheten till gatukontoret här i Taipei. Antingen har det inte tänkt hela vägen, eller så har de en plan. Taipei är ju trots allt en av världens mest överbefolkade städer.
Å andra sidan kan det vara riktigt kul med blöta klinkerplattor och gummisulor. Om man tar lite sats så går det att kana ganska långt, lika bra som på blank is. Och när jag var ute under det senaste uppehållet hittade jag en riktigt lång backe som kan vara värd att prova när det börjat regna igen. Om jag nu kan ta mig upp för den i blött tillstånd förstås.
Det skulle vara kul att åka kana ner för backen.
Taiwan på söndag
Hade lite svårt att komma upp ur sängen i morse, trots att jag kom i säng före elva igår. Det gör att jag blir lite orolig inför söndagen. Jag måste upp senast fyra på morgonen för att vara på centralen klockan fem.
Det är nämligen dags att dra till Taiwan och Computex i år igen. Den här gången åker jag på egen hand, eftersom Martin inte har möjlighet att följa med. Tror inte det blir några problem att fara ensam, men lite pirrigt känns det allt.
En tur med världens högsta pariserhjul i Odaiba
Världens högsta pariserhjul i Odaiba, Tokyo. Hela 115 meter högt.
Odaiba är en konstgjord ö i Tokyos hamn. Tar man sig hit, vilket man enklast gör med monorail från Ginza, kan man uppleva följande saker. Toyotas vansinnigt stora showroom med anläggning för provkörning av bilar, såväl utomhus som inomhus, ett fantastiskt panorama från Fuji TV building, Japans egen frihetsgudinna, ett marinmuseum i form av ett krigsfartyg, Venus Fort, ett enormt shoppingcentrum som riktar sig enbart till kvinnor och så världens största pariserhjul.
Självklart bestämde vi oss för att åka hit. Någon gång måste man ju få roa sig och vi hade redan avverkat ett par timmar i först Ikebukuro och sedan en rejäl runda i Ginza.
Första målet var att åka upp i tv-stationens utsiktstorn, eller vad man nu ska kalla bollen, men dagen för vårt besök var illa vald. Det var stängt.
Utsikten lär vara utsökt, tyvärr var det stängt just när vi kom på besök.
I stället var det bilfantasten Martin som fick sitt lystmäte tillgodosett när vi spenderade ett par timmar på Mega Web, Toyotas showroom. Första anhalten blev naturligtvis Lexusavdelningen, en för Japanerna ganska ny företeelse. För trots att Lexus under de senare åren etablerat sig som ett prestigemärke i flertalet länder är det först nyligen som det lanserats på hemmaplan. Bilarna har naturligtvis gått att köpa även här, men då har det stått Toyota på bakluckan. För egen del var jag väl måttligt road, men det fanns i alla fall en liten avdelning som behandlade Toyotas F1-satsning, så lite kul hade jag i alla fall.
Köra bil inomhus, någon?
Efter att ha övertalat Martin att vår vistelse i Tokyo var för kort för att vi skulle slösa bort tid på att provköra helt vanliga Toyotor siktade vi in oss på pariserhjulet precis utanför bilhallen.
Enligt uppgift skulle ett varv ta minst 16 minuter och då började man förstå att det här var nog ett hjul utöver det vanliga. 115 meter kanske inte låter så högt, men när man sitter i en liten plastkorg blir perspektiven annorlunda. Innan vi ens är halvvägs upp känns världen nedanför väldigt liten och vi börjar komma upp i höjd med taken på de närmaste höghusen. Då är det omöjligt att inte imponeras av Martin, som enligt egen utsago är höjdrädd. Kan inte påstå att det märktes överhuvud taget.
Höjdrädde Martin Björnström i världens högsta pariserhjul. Han ser inte särskilt rädd ut.
Den vilda jakten på lugnet
Ett tåg kommer lastat …
Första dagen i Tokyo. Klart att man var spänd på hur det skulle vara. Jag ville ut och se stan så fort som möjligt. Tyvärr hade ett och ett halvt dygns resande satt sina spår, så det blev till att gå upp och äta frukost vid 9.30, sen tillbaka i sängen igen. Sov till tolv.
Metropolitan Plaza i Ikebukuro.
Sen bar det i alla fall ut på stan. Ikebukuro hette området, en gång i tiden hemvist för Tokyos svarta marknad. Idag ett livligt shoppingdistrikt med några av stans, kanske världens, största shoppinggallerior, en hel del restauranger och massor med spelhallar.
Första uppdraget blev att hitta en bankomat för att kunna ta ut pengar och köpa något att dricka. Det var lättare sagt än gjort. Visst fanns det bankomater, många som påstod sig acceptera Visakort, men de fungerade bara med inhemska kontokort. Efter över en timmes rantande fick jag till slut veta att jag skulle fråga på Metropolitan Crowne Plaza, hotellet där vi bor. Det var dock en sanning med modifikation, jag fick gå till den närbelägna gallerian Metropolitan Plaza där Japanska posten hade ett par bankomater som fungerade med mitt svenska Visakort.
Det bor nära 20 miljoner människor i Tokyo. Här har du några av dem.
Efter bara någon timme i Tokyo insåg jag att jag aldrig mer kommer att klaga på trängsel hemma i Malmö. Det är en helt annan dimension, men i en stad med 12 miljoner invånare (30 om man räknar förorterna) så känns det omöjligt att hitta lugn och ro. Men det fanns. På nära håll. Helt plötsligt befann jag mig i ett litet villakvarter där stillheten rådde. Det var ungefär som att komma ut i en liten svensk by, trots att det bara var tio minuters promenad till myllret i Ikebukuro centrum.
En lugn liten gata, mitt i Tokyo.
Mitt under min stilla promenad fick jag ett sms från Christoffer hemma i Sverige. Martin hade anlänt till hotellet, men hans GSM-telefon fungerade inte i Japan. I stället hade han hittat min dator på rummet och via iChat hojtat till alla han kunde komma på hemma i Sverige för att de skulle kunna sms:a mig och meddela att han var framme. Jag hade faktiskt hunnit bli ganska orolig, eftersom jag inte hade hört någonting från Martin. Snabbt tillbaka till hotellet och resan kunde börja på allvar.