Shopping

Regnperioden kom sent i år

Solen har lyst med sin frånvaro sedan dag ett i Taipei. Den gömmer sig uppenbarligen någonstans bakom molnen och gör sitt bästa för att hålla temperaturen runt 30-strecket och luftfuktigheten på nära hundra procent.

Regnperioden kom nämligen sent i år fick jag veta av vänner, lagom till ön invaderades av tusentals västerlänningar, i jakt på det senaste Taiwans ingenjörer har att erbjuda av teknologiska innovationer. På ett sätt är det kanske bra för affärerna då spekulanterna säkerligen kommer att hålla sig på mässan och inte råka vandra i väg på några utflykter i jakt på sevärdheter när de blivit mätta på elektronik.

Så vad göra när man har fått en överdos av Computex och behöver en paus innan det är dags för sista rycket? Shopping? Knappast. Varuhusen är precis lika fulla av folk, och det är ju det jag vill komma ifrån en stund. Taipeis berömda nattmarknader är tyvärr inte heller något alternativ, då det för det första inte är natt och för de andra hålls de utomhus, i hällande regn.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu, förutom en sak. Köpa ett paraply.

514

Ett paraply är ingen dum investering.

518

Just nu känns taxi som det enda vettiga sättet att ta sig fram.

Ginza, coolt men något överskattat

625
Självporträtt framför en väldigt hög byggnad i Ginza.

Jag vet inte varifrån jag fått det, men som jag förstod så var det till Ginza man skulle ta sig om man är intresserad av elektroniska prylar. Som vi upplevde det var Ginza snarare stället för den som gillar Gucci, Versace och Lacoste. Ett ganska fett shoppingdistrikt för modemedvetna i första hand.

Visst, Sony har ett rejält showroom centralt beläget och Tokyos Apple Store är placerat i Ginza, men det beror nog i första hand på att Ginza är ett väldigt trendigt område och inte på att det skulle vara ett elektronikfantasternas Mecka.
653
Inkastare på AppleStore i Ginza.

Jag låter nog mer negativ än jag egentligen är, men vi hade ett uppdrag och i det passade tyvärr inte Ginza in. Jag skulle gärna åka tillbaka och glida runt planlöst och njuta av omgivningarna. Gärna en lördag eftersom hela Ginza stängs för biltrafik då.

621
Jag själv framför en av byggnaderna vid kjesarens palats i Tokyo

På väg till Ginza passerade vi Kejsarens palats, och jag tyckte det kunde vara kul att ha något slags bildbevis på att jag varit där. Byggnaden bakom mig är dock inte kejsarens boning. Den syns tyvärr inte från vägen, och det är bara två gånger om året som allmänheten släpps in på området, Kejsarens födelsedag och nyårsdagen (om jag inte minns fel här).

Den vilda jakten på lugnet

617
Ett tåg kommer lastat …

Första dagen i Tokyo. Klart att man var spänd på hur det skulle vara. Jag ville ut och se stan så fort som möjligt. Tyvärr hade ett och ett halvt dygns resande satt sina spår, så det blev till att gå upp och äta frukost vid 9.30, sen tillbaka i sängen igen. Sov till tolv.

605
Metropolitan Plaza i Ikebukuro.

Sen bar det i alla fall ut på stan. Ikebukuro hette området, en gång i tiden hemvist för Tokyos svarta marknad. Idag ett livligt shoppingdistrikt med några av stans, kanske världens, största shoppinggallerior, en hel del restauranger och massor med spelhallar.

Första uppdraget blev att hitta en bankomat för att kunna ta ut pengar och köpa något att dricka. Det var lättare sagt än gjort. Visst fanns det bankomater, många som påstod sig acceptera Visakort, men de fungerade bara med inhemska kontokort. Efter över en timmes rantande fick jag till slut veta att jag skulle fråga på Metropolitan Crowne Plaza, hotellet där vi bor. Det var dock en sanning med modifikation, jag fick gå till den närbelägna gallerian Metropolitan Plaza där Japanska posten hade ett par bankomater som fungerade med mitt svenska Visakort.

665
Det bor nära 20 miljoner människor i Tokyo. Här har du några av dem.

Efter bara någon timme i Tokyo insåg jag att jag aldrig mer kommer att klaga på trängsel hemma i Malmö. Det är en helt annan dimension, men i en stad med 12 miljoner invånare (30 om man räknar förorterna) så känns det omöjligt att hitta lugn och ro. Men det fanns. På nära håll. Helt plötsligt befann jag mig i ett litet villakvarter där stillheten rådde. Det var ungefär som att komma ut i en liten svensk by, trots att det bara var tio minuters promenad till myllret i Ikebukuro centrum.

609
En lugn liten gata, mitt i Tokyo.

Mitt under min stilla promenad fick jag ett sms från Christoffer hemma i Sverige. Martin hade anlänt till hotellet, men hans GSM-telefon fungerade inte i Japan. I stället hade han hittat min dator på rummet och via iChat hojtat till alla han kunde komma på hemma i Sverige för att de skulle kunna sms:a mig och meddela att han var framme. Jag hade faktiskt hunnit bli ganska orolig, eftersom jag inte hade hört någonting från Martin. Snabbt tillbaka till hotellet och resan kunde börja på allvar.