Öresundstågen gav mig nästan magsår

Jag var orolig för att jag inte skulle komma ur sängen i tid inför dagens resa. Inte så konstigt med tanke på att planet mot Frankfurt lyfte klockan sju på morgonen. Sas öppnar sin incheckning på Kastrup halv sex, vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Malmö klockan fem. Taxi var beställd till tjugo minuter i fem. Det var alltså upplagt för att gå åt helvete om jag inte vaknade när klockan ringde.

För säkerhets skull hade jag ställt min väckarklocka, Emmas väckarklocka, och den i gästrummet på kvart i fyra. Det visade sig vara helt onödigt då Nizar bestämde sig för att väcka mig genom att kräkas halv tre. Emma tog hand om det och jag fick sova vidare en timme. Då tyckte Nizar att det var dags att kräkas igen och jag insåg att det var lika bra att gå upp direkt.

Min plan från början var hoppa över frukosten och äta på Kastrup, men då Nizars omtänksamhet gav mig nästan en kvart extra vaken tid tog jag lite kaffe och en knäckemacka, trots att jag inte alls var särskilt hungrig. Nu är jag glad över Nizars ”omtänksamhet”.

Jag hade gott om tid att lösa biljett på centralen och gick i maklig takt ut till tåget. Trots den tidiga timmen var det redan gott om folk ombord. De flesta verkade vara danskar som varit på galej i Malmö och nu skulle hem. Att döma av hur det såg ut på tåget hade en hel del svenskar på galej i Byen följt med tåget till Malmö. Jag fick gå igenom flera vagnar innan jag hittade en som inte stank av alkohol och annat.

Men jag hann inte mer än sätta mig innan tågvärden ropade i högtalarna att tåget var så skitigt att det inte skulle köras mer den här morgonen och vi som redan var ombord fick gå till tåget på spår sju. Vi gjorde så och när det var dags för avfärd hade alla funnit sig till rätta. Då blev det mörkt.

Ljuset var släckt i flera minuter innan de äntligen tändes. Klockan gick. Det blev mörkt igen. Än en gång kom det tillbaka efter några minuter. Då ropades det i högtalarna på nytt att tåget hade tekniska problem och de försökte lösa det. Nu började jag bli lite orolig för att inte hinna, och strax fick vi höra att det var dags att gå till spår fyra i stället. Några hade redan då tagit en taxi, och om jag hade hakat på så skulle jag besparat mig en hel del stress, för problemen var inte över.

Mitt ute på bron stannade tåget plötsligt och det tog en stund innan vi fick veta varför. Vi skulle möta att annat tåg och kopplas ihop med det innan vi kunde köra vidare. Jag blev milt sagt upprörd. Kunde de inte löst det efter Kastrup, med tanke på hur många som tar tåget till flygplatsen? Jag förbannade den idiot som kom på den briljanta idén att koppla ihop två tåg mitt på bron.

Nu visade det sig att vi hade kommit ikapp 04.22-tåget, som stod still på grund av tekniska bekymmer, och vi var räddningen.

Till slut kom vi i alla fall fram till Kastrup, och kön till incheckningen var hur lång som helst. Jag var nästan säker på att inte komma med, men efter att ha stått still i en kö i tio minuter fick jag tag på en värdinna, förklarade att mitt plan gick om femtio minuter och jag var orolig att inte hinna. ”Gå till fyran”, sa hon och jag rusade iväg. ”Service Counter”, Fem personer i kö framför, äntligen skulle jag komma iväg. Problemet var att längst fram stod en kvinna som skulle ha med sin hund på ett plan och var tvungen att fylla i säkert hundra dokument. Och bakom henne en barnfamilj. Nu var magsåret extremt nära. Vad fan skulle jag göra om jag inte kom i väg till Frankfurt? Planet landar halv tio och det till Taipei lyfter tjugo över elva. Inte mycket tid att spela med om jag skulle försökt hitta en annan lösning.

Till slut kom jag fram och fick checka in. Det var osäkert om mina väskor skulle hinna med och jag var tvungen att springa. Självklart var säkerhetskontrollen i terminal ett stängd så jag fick först springa till tvåan, sen tillbaka och vidare till gate D3, som låg så lång från säkerhetskontrollen man bara kunde komma. För första gången fick jag höra mitt namn i högtalarna på en flygplats. Med bara femtio meter kvar till gaten efterlyste de mig. Med datorn under armen, ryggsäcken på bara en axel och en påse med tandkräm och och lotion rusade jag mot planet, frenetiskt vinkande mot flygvärdinnan vid gaten.

På något jävla sätt hann jag ombord en minut i sju, så planet kunde lyfta i tid. Och på något jävla sätt klarade sig min väska ombord. I alla fall påstod tjejen vid China Airlines incheckning det. Vi får väl se när jag är framme.

Faktum är att om inte familjen framför mig hade haft något problem med sina biljetter, killen i incheckningen kunden inte hitta dem och de hade bara ett bokningsnummer på mejl att gå på, så de blev ivägskickade till biljettdisken i stället för att få checka in. Hade det inte hänt skulle jag antagligen suttit hemma nu och skrivit något helt annat. Jag hoppas dock att det löste sig för dem.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.