Taiwan

Jordskalv en effektiv väckarklocka

Vaknade av att hela huset skakade för några minuter sedan. Kändes precis som när jag upplevde jordskalv i Taiwan för ett par år sedan. Men i Sverige har vi ju inte jordskalv, eller hur?

Och med tanke på att jag sovit illa under morgontimmarna på grund av en raspig hals, och att varken Emma eller Nizar inte vaknade så måste det ju varit en dröm. Inte heller störtade grannarna, som antagligen inte varit i Taiwan och upplevt jordskalv, ut på gården skrikandes i bara pyjamas, vilket stärker min tes.

Det som talar emot är att mamma ringde från Lund och frågade om jag hade känt skalvet, så då har det nog inträffat trots allt.

Uppdatering: Sydsvenskan har fått ut en liten text nu.
Uppdatering2: USGS meddelar att det var en 4.7 med epicentrum 40 km öster om Malmö 

Dygnsrytmen är äntligen återställd

I går morse vaknade jag inte förrän klockan ringde och jag var morgontrött. Äntligen.

Ända fram till söndagen vaknade jag vid tre, fyra, fem, sex och sju innan jag till slut insåg att det var lika bra att stiga upp, trots att hållit mig från sängen minst fram till midnatt. Självklart innebar det att kroppen tyckte det var dags att sova redan vid femtiden på kvällen, så jag har inte haft några problem att somna i Emmas knä i soffan. Däremot har jag haft en del problem att hänga med i de filmer och program vi tittat på.

Jag får väl utgå från att jag inte missade något.

Blogg från Tokyo och Taiwan 2006

Jag har passat på att lyfta över de, tyvärr allt för få, texter jag skrev under resan till Tokyo och Taiwan 2006. Om du vill läsa kollar du i arkivet för maj och juni 2006. Det saknas lite bilder för närvarande, men det kommer inom kort. Nu är bilderna också på plats.

Hemma igen

Tänkte bara meddela att jag åter befinner mig på svensk mark.
Jag ska försöka skriva mer om resan och en liten sammanfattning av själva mässan när jag återhämtat mig. Sex timmars tidsskillnad i kroppen gör konstiga saker med en.

Efter regn kommer ånga

Äntligen har det slutat regna. Eller äntligen? Visst, man kan gå längre än tre meter utan paraply och utan risk att bli dränkt från ovan. Men så snart molnen tar en paus passar solen på att göra vad den gör bäst. Värma, eller snarare hetta upp luften, husen, folk i allmänhet, mig i synnerhet och inte minst marken. Det är ju så att allt vatten som ramlat ner från himlen de senaste dagarna inte mirakulöst försvunnit bara för att det blivit uppehåll några timmar. Det har legat kvar i marken i väntan på bättre tider, och nu när värmen kommer är det åter dags för det att stiga tillbaka upp i skyn.

Följden blir att efter en natt i luftkonditionerat hotellrum, med snudd på isbildning i taket, känns det som att stoppa huvudet ovanför en stormkokande pastagryta. Fast då över hela kroppen, som om man varit dum nog att ställa sig i grytan.

Som tur är finns en räddning. Butiker, och butiker har luftkonditionering. Så här långt har jag på två timmar hunnit ta ut pengar, köpa öronproppar, ett anteckningsblock (för att kunna blogga utan dator), samt ta en kaffe och kaka på Starbucks, där jag även skriver detta på mitt nyinköpta block.

574

Analogt bloggande på Starbucks

Allt som allt har jag inte rört mig mer än tvåhundra meter från hotellet. Å andra sidan ser jag inte ut som en blöt disktrasa. Jag funderar så smått på att skaffa ett par nya solglasögon. Vatten behövs alltid i den här värmen, och jag har snart läst ut boken med Jeremy Clarksons krönikor från Sunday Times, så lite ny lektyr kan behövas på planet hem. Alltså bör jag kunna klara mig tvåhundra meter till innan det är dags att hoppa in i en luftkonditionerad taxi, antingen tillbaka till hotellet eller in till stan.

Skogsmulle stannar hemma

Innan jag kom till Taipei kollade jag på Google Earth för att se var hotellet låg och upptäckte att det var bara ett stenkast från de vidsträckta skogarna som omger stan. Perfekt för lite promenader alltså. Kanske inte.

Uppvuxen i Östergötland, som jag är, har jag viss vana vid mörka skogar, något den genomsnittlige sydskåningen inte är (nej, Bokskogen i Torup är inte mer än en dunge med uppländska mått och Skrylle blåste bort för flera år sedan, så den räknas inte heller).

Den mörka granskogen jag hade utanför knuten en gång i tiden visade sig dock vara rena aulan i jämförelse med det jag hittade fem minuter från hotellet. Det som såg ut som lättillgängliga grönområden i Google Earth var i själva verket tropisk regnskog, med tillhörande regnskogsljud. Och då jag inte packat någon machete i väskan var det bara att vända om. Hade jag nu haft någon machete, och mot förmodan varit dum nog att packa ner den så hade jag säkerligen suttit i ett mörkt rum på Kastrup än i dag, så tur var väl det.

562

Var är ingången?

Skam den som ger sig. Något senare hittade jag faktiskt en väg in i skogen, precis vid det närbelägna sjukhuset. Någon vänlig själ hade inte bara haft den goda smaken att hugga upp en stig utan också bygga en trappa upp för berget, samt anlägga en välbehövlig vattenränna så att den som beger sig upp för trappan slipper bli bortspolad.

Väl uppe kunde jag tyvärr konstatera att den som byggde trappan tröttnat lite för tidigt. Visserligen förståeligt, då det var både högt och brant, men den slutade i en liten lerstig och med tanke på hur mycket det regnat bara under de dagar jag varit här vågade jag inte ta risken att gå vidare och möjligen slukas av marken.

Men jag har nästan varit på skogspromenad i Taipei, och det är inte många svenskar som kan skryta med det.

570

Hit men inte längre.

Gatukontoret vill mig illa

Jag har bara känt mig rädd i Taipei en enda gång. Det var vid första besöket, när jag och Martin åkte taxi med en chaufför som körde värre än någon biltjuv. Motorvägsfart inne i stan, genom rödljus, mellan långsamma bilar med bara några centimeters marginal och utan att lätta på gasen en gång. Eftersom han hostade konstant, utgick vi från att han hade Sars, och gjorde allt för att hinna släppa av oss och hinna hem till familjen innan han dog.

Visst, det var mitt i natten och nästan ingen trafik, men taxin saknade bälten i baksätet, så vi betvivlade starkt att vi skulle komma fram helskinnade. Vi betvivlade att vi skulle komma fram överhuvudtaget. Trots allt gick det bra, vi överlevde resan. Om chauffören gjorde det har jag dock ingen aning om.

Nu har det dock hänt igen. I en stad där alla är vänliga och trevliga och fullkomligen osar av trygghet har jag återigen känt mig rädd. Inte för trafiken, inte för Sars och inte för att bli rånad eller nerslagen. Nej, något mycket simplare, men också elakare.

Klinker. På trottoaren.

546

Klinker på trottoaren. Snyggt, men farligt.

Jag undrar, vems briljanta idé var det att lägga klinkerplattor på trottoarerna i ett land med tropiska regnperioder? Den som har gummisulor på skorna, och det har de flesta som är ute i regnet, riskerar att halka och slå sig både halvt och helt fördärvad. Bambi hade det lätt i jämförelse, sjön han var ute och slirade på var åtminstone plan. Trottoarerna här är det inte. De lutar mot gatan för att vatten, och eventuella flanörer, ska rinna ner i avloppet.

Jag vet inte vad man ska tro om motsvarigheten till gatukontoret här i Taipei. Antingen har det inte tänkt hela vägen, eller så har de en plan. Taipei är ju trots allt en av världens mest överbefolkade städer.

Å andra sidan kan det vara riktigt kul med blöta klinkerplattor och gummisulor. Om man tar lite sats så går det att kana ganska långt, lika bra som på blank is. Och när jag var ute under det senaste uppehållet hittade jag en riktigt lång backe som kan vara värd att prova när det börjat regna igen. Om jag nu kan ta mig upp för den i blött tillstånd förstås.

558

Det skulle vara kul att åka kana ner för backen.

När två rätt blir ett fel

City Lake Hotel i Taipei vänder sig i första hand till affärsmänniskor, och då är det självklart att de har gratis internet – såtillvida att det ingår i rumspriset – både med och utan sladd. Varje våning har två basstationer, så det ska i princip gå att surfa var som helst på de fjorton våningarna.

Som ytterligare bonus till sina gäster erbjuder de gratis tvätt i form av tre maskiner, med tillhörande torktumlare, på takvåningen. En skön soffgrupp står uppställd för den som inte orkar, eller vill, ta sig ner till rummet igen medan underkläderna skvimpar omkring i sitt välbehövliga bad.

Perfekt att ta med sig datorn upp och softa lite medan i väntan på att allt ska bli rent och torrt. Eller inte.

Det trådlösa nätverket räcker inte ända upp i tvättstugan, trots att våning fjorton är rakt under golvet. Möjligen kanske det skulle funka om jag gick in i det intilliggande gymet, men där finns ju inga soffor. Så jag får helt enkelt skriva det här offline. Ack du grymma värld.

Bästa pizzan finns i Taipei

Okej, jag kanske inte testat tillräckligt många pizzerior för att kunna stå för det påståendet till hundra procent. Men den Quattro Formaggio som jag nyss avnjöt, i sällskap av ett glas rött vin, på Alleycat’s i Neihu, är den bästa jag ätit så här långt. Helt klart värt ett besök om man vill stilla eventuell hemlängtan med lite västerländsk mat.

566

Alleycat’s i Neihu serverar ruskigt god pizza.

Det är skillnad på paraply och paraply

Jag tog som sagt förmiddagen ledig för att få uppleva något annat än trängsel och elektronisk hybris. I stället siktade jag in mig på Taiwan National Museum of History för att få en dos kultur och förhoppningsvis lära mig något mer om landet som jag gillar mer och mer för varje dag.

Först ett snabbt besök i snabbköpet utanför hotellet för att införskaffa ett litet paraply som fick plats i bakfickan, sedan in i taxin. En halvtimme senare hade jag nått min destination, botaniska trädgården där museet skulle vara inhyst någonstans och det var dags att ge sig ut i regnet.

Regn är nog en underdrift i det här fallet. Det var faktiskt ingen större skillnad att stå ute på gatan jämfört med att stå i duschen bara några timmar tidigare. Eller, jo. Det var skillnad. Duschen framstod som en liten rännil i jämförelse. Värre var att paraplyet gav ungefär lika mycket skydd som en hoprullad dagstidning.

För ett litet fickparaply som duger gott hemma i Sverige är inte ens vatten värt i Taiwan. Under regnperioden behöver du ett golfparaply, annars kan du lika gärna strunta i det helt. Resultatet blir i stort sett det samma.

Alltså gällde det att hitta till museet så snabbt det bara gick och jag sprang in i botaniska trädgården, vilket resulterade i att jag missade museet helt och hållet. Efter nästan 30 minuters irrande, bitvis genom decimeterdjupt vatten där gångarna hade svämmat över, var jag till sist tillbaka där jag började. Och där låg det förbannade museet.

Blev det då något besök?

Inte då. Entrén var så packad med folk att mässhallarna kändes som övergivna fotbollsplaner i jämförelse, och det var ju för att komma bort från trängseln jag ville gå på museum.

Eftersom jag ändå var sjöblöt, i alla fall från midjan och ner, samt på vänster sida – jag prioriterade att skydda min väska med kamera, plånbok och böcker, som hängde på min högra sida – hade jag inget att förlora utan gav mig ut på en lång promenad i centrala Taipei.

När allt kommer omkring blev det trots allt en riktigt lyckad, om än blöt, dag.

526

Blöt om fötterna.

522

Lotusdammen i botaniska trädgården