Vid rödljuset på Erik Dahlbergsgatan, ut mot Fersens väg, kom jag ikapp en Taxi som inte blinkade. Till min stora förvåning körde den faktiskt rakt fram när det blev grönt.
Taxi
Gatukontoret vill mig illa
Jag har bara känt mig rädd i Taipei en enda gång. Det var vid första besöket, när jag och Martin åkte taxi med en chaufför som körde värre än någon biltjuv. Motorvägsfart inne i stan, genom rödljus, mellan långsamma bilar med bara några centimeters marginal och utan att lätta på gasen en gång. Eftersom han hostade konstant, utgick vi från att han hade Sars, och gjorde allt för att hinna släppa av oss och hinna hem till familjen innan han dog.
Visst, det var mitt i natten och nästan ingen trafik, men taxin saknade bälten i baksätet, så vi betvivlade starkt att vi skulle komma fram helskinnade. Vi betvivlade att vi skulle komma fram överhuvudtaget. Trots allt gick det bra, vi överlevde resan. Om chauffören gjorde det har jag dock ingen aning om.
Nu har det dock hänt igen. I en stad där alla är vänliga och trevliga och fullkomligen osar av trygghet har jag återigen känt mig rädd. Inte för trafiken, inte för Sars och inte för att bli rånad eller nerslagen. Nej, något mycket simplare, men också elakare.
Klinker. På trottoaren.
Klinker på trottoaren. Snyggt, men farligt.
Jag undrar, vems briljanta idé var det att lägga klinkerplattor på trottoarerna i ett land med tropiska regnperioder? Den som har gummisulor på skorna, och det har de flesta som är ute i regnet, riskerar att halka och slå sig både halvt och helt fördärvad. Bambi hade det lätt i jämförelse, sjön han var ute och slirade på var åtminstone plan. Trottoarerna här är det inte. De lutar mot gatan för att vatten, och eventuella flanörer, ska rinna ner i avloppet.
Jag vet inte vad man ska tro om motsvarigheten till gatukontoret här i Taipei. Antingen har det inte tänkt hela vägen, eller så har de en plan. Taipei är ju trots allt en av världens mest överbefolkade städer.
Å andra sidan kan det vara riktigt kul med blöta klinkerplattor och gummisulor. Om man tar lite sats så går det att kana ganska långt, lika bra som på blank is. Och när jag var ute under det senaste uppehållet hittade jag en riktigt lång backe som kan vara värd att prova när det börjat regna igen. Om jag nu kan ta mig upp för den i blött tillstånd förstås.
Det skulle vara kul att åka kana ner för backen.
Det är skillnad på paraply och paraply
Jag tog som sagt förmiddagen ledig för att få uppleva något annat än trängsel och elektronisk hybris. I stället siktade jag in mig på Taiwan National Museum of History för att få en dos kultur och förhoppningsvis lära mig något mer om landet som jag gillar mer och mer för varje dag.
Först ett snabbt besök i snabbköpet utanför hotellet för att införskaffa ett litet paraply som fick plats i bakfickan, sedan in i taxin. En halvtimme senare hade jag nått min destination, botaniska trädgården där museet skulle vara inhyst någonstans och det var dags att ge sig ut i regnet.
Regn är nog en underdrift i det här fallet. Det var faktiskt ingen större skillnad att stå ute på gatan jämfört med att stå i duschen bara några timmar tidigare. Eller, jo. Det var skillnad. Duschen framstod som en liten rännil i jämförelse. Värre var att paraplyet gav ungefär lika mycket skydd som en hoprullad dagstidning.
För ett litet fickparaply som duger gott hemma i Sverige är inte ens vatten värt i Taiwan. Under regnperioden behöver du ett golfparaply, annars kan du lika gärna strunta i det helt. Resultatet blir i stort sett det samma.
Alltså gällde det att hitta till museet så snabbt det bara gick och jag sprang in i botaniska trädgården, vilket resulterade i att jag missade museet helt och hållet. Efter nästan 30 minuters irrande, bitvis genom decimeterdjupt vatten där gångarna hade svämmat över, var jag till sist tillbaka där jag började. Och där låg det förbannade museet.
Blev det då något besök?
Inte då. Entrén var så packad med folk att mässhallarna kändes som övergivna fotbollsplaner i jämförelse, och det var ju för att komma bort från trängseln jag ville gå på museum.
Eftersom jag ändå var sjöblöt, i alla fall från midjan och ner, samt på vänster sida – jag prioriterade att skydda min väska med kamera, plånbok och böcker, som hängde på min högra sida – hade jag inget att förlora utan gav mig ut på en lång promenad i centrala Taipei.
När allt kommer omkring blev det trots allt en riktigt lyckad, om än blöt, dag.
Blöt om fötterna.
Lotusdammen i botaniska trädgården
Regnperioden kom sent i år
Solen har lyst med sin frånvaro sedan dag ett i Taipei. Den gömmer sig uppenbarligen någonstans bakom molnen och gör sitt bästa för att hålla temperaturen runt 30-strecket och luftfuktigheten på nära hundra procent.
Regnperioden kom nämligen sent i år fick jag veta av vänner, lagom till ön invaderades av tusentals västerlänningar, i jakt på det senaste Taiwans ingenjörer har att erbjuda av teknologiska innovationer. På ett sätt är det kanske bra för affärerna då spekulanterna säkerligen kommer att hålla sig på mässan och inte råka vandra i väg på några utflykter i jakt på sevärdheter när de blivit mätta på elektronik.
Så vad göra när man har fått en överdos av Computex och behöver en paus innan det är dags för sista rycket? Shopping? Knappast. Varuhusen är precis lika fulla av folk, och det är ju det jag vill komma ifrån en stund. Taipeis berömda nattmarknader är tyvärr inte heller något alternativ, då det för det första inte är natt och för de andra hålls de utomhus, i hällande regn.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu, förutom en sak. Köpa ett paraply.
Ett paraply är ingen dum investering.
Just nu känns taxi som det enda vettiga sättet att ta sig fram.
Öresundstågen gav mig nästan magsår
Jag var orolig för att jag inte skulle komma ur sängen i tid inför dagens resa. Inte så konstigt med tanke på att planet mot Frankfurt lyfte klockan sju på morgonen. Sas öppnar sin incheckning på Kastrup halv sex, vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Malmö klockan fem. Taxi var beställd till tjugo minuter i fem. Det var alltså upplagt för att gå åt helvete om jag inte vaknade när klockan ringde.
För säkerhets skull hade jag ställt min väckarklocka, Emmas väckarklocka, och den i gästrummet på kvart i fyra. Det visade sig vara helt onödigt då Nizar bestämde sig för att väcka mig genom att kräkas halv tre. Emma tog hand om det och jag fick sova vidare en timme. Då tyckte Nizar att det var dags att kräkas igen och jag insåg att det var lika bra att gå upp direkt.
Min plan från början var hoppa över frukosten och äta på Kastrup, men då Nizars omtänksamhet gav mig nästan en kvart extra vaken tid tog jag lite kaffe och en knäckemacka, trots att jag inte alls var särskilt hungrig. Nu är jag glad över Nizars ”omtänksamhet”.
Jag hade gott om tid att lösa biljett på centralen och gick i maklig takt ut till tåget. Trots den tidiga timmen var det redan gott om folk ombord. De flesta verkade vara danskar som varit på galej i Malmö och nu skulle hem. Att döma av hur det såg ut på tåget hade en hel del svenskar på galej i Byen följt med tåget till Malmö. Jag fick gå igenom flera vagnar innan jag hittade en som inte stank av alkohol och annat.
Men jag hann inte mer än sätta mig innan tågvärden ropade i högtalarna att tåget var så skitigt att det inte skulle köras mer den här morgonen och vi som redan var ombord fick gå till tåget på spår sju. Vi gjorde så och när det var dags för avfärd hade alla funnit sig till rätta. Då blev det mörkt.
Ljuset var släckt i flera minuter innan de äntligen tändes. Klockan gick. Det blev mörkt igen. Än en gång kom det tillbaka efter några minuter. Då ropades det i högtalarna på nytt att tåget hade tekniska problem och de försökte lösa det. Nu började jag bli lite orolig för att inte hinna, och strax fick vi höra att det var dags att gå till spår fyra i stället. Några hade redan då tagit en taxi, och om jag hade hakat på så skulle jag besparat mig en hel del stress, för problemen var inte över.
Mitt ute på bron stannade tåget plötsligt och det tog en stund innan vi fick veta varför. Vi skulle möta att annat tåg och kopplas ihop med det innan vi kunde köra vidare. Jag blev milt sagt upprörd. Kunde de inte löst det efter Kastrup, med tanke på hur många som tar tåget till flygplatsen? Jag förbannade den idiot som kom på den briljanta idén att koppla ihop två tåg mitt på bron.
Nu visade det sig att vi hade kommit ikapp 04.22-tåget, som stod still på grund av tekniska bekymmer, och vi var räddningen.
Till slut kom vi i alla fall fram till Kastrup, och kön till incheckningen var hur lång som helst. Jag var nästan säker på att inte komma med, men efter att ha stått still i en kö i tio minuter fick jag tag på en värdinna, förklarade att mitt plan gick om femtio minuter och jag var orolig att inte hinna. ”Gå till fyran”, sa hon och jag rusade iväg. ”Service Counter”, Fem personer i kö framför, äntligen skulle jag komma iväg. Problemet var att längst fram stod en kvinna som skulle ha med sin hund på ett plan och var tvungen att fylla i säkert hundra dokument. Och bakom henne en barnfamilj. Nu var magsåret extremt nära. Vad fan skulle jag göra om jag inte kom i väg till Frankfurt? Planet landar halv tio och det till Taipei lyfter tjugo över elva. Inte mycket tid att spela med om jag skulle försökt hitta en annan lösning.
Till slut kom jag fram och fick checka in. Det var osäkert om mina väskor skulle hinna med och jag var tvungen att springa. Självklart var säkerhetskontrollen i terminal ett stängd så jag fick först springa till tvåan, sen tillbaka och vidare till gate D3, som låg så lång från säkerhetskontrollen man bara kunde komma. För första gången fick jag höra mitt namn i högtalarna på en flygplats. Med bara femtio meter kvar till gaten efterlyste de mig. Med datorn under armen, ryggsäcken på bara en axel och en påse med tandkräm och och lotion rusade jag mot planet, frenetiskt vinkande mot flygvärdinnan vid gaten.
På något jävla sätt hann jag ombord en minut i sju, så planet kunde lyfta i tid. Och på något jävla sätt klarade sig min väska ombord. I alla fall påstod tjejen vid China Airlines incheckning det. Vi får väl se när jag är framme.
Faktum är att om inte familjen framför mig hade haft något problem med sina biljetter, killen i incheckningen kunden inte hitta dem och de hade bara ett bokningsnummer på mejl att gå på, så de blev ivägskickade till biljettdisken i stället för att få checka in. Hade det inte hänt skulle jag antagligen suttit hemma nu och skrivit något helt annat. Jag hoppas dock att det löste sig för dem.
Hur kommer det sig …
Det är självklart att man upptäcker saker som skiljer sig åt mellan hemma och det land man besöker, men i bland upptäcker man skillnader som inte går att begripa.
För hur kommer det sig…
…att både Tokyo och Taipei är nästan kliniskt befriade från papperskorgar utomhus, men ändå stoltserar med näst intill skräpfria gator? I Malmö behöver man sällan gå mer än 20 meter för att hitta en papperskorg. Trots det slängs fimpar, godispapper och matrester till höger och vänster. I Tokyo kunde man gå kvarter efter kvarter utan möjlighet att slänga tuggummit (för inte ville man vara den som skitade ner).
…att det finns rökrutor utomhus i Tokyo? Okej, det var lite märkligt men jag kan ändå gå med på att det finns utanför Flygplatsen. Inne i centrum däremot kändes det lite underligt, fast samtidigt skönt, att se rökarna trängas i en hörna av trottoaren.
Killen till höger skymmer tyvärr skylten som talar om att det här är en rökruta.
…att det finns rökrutor utomhus i Tokyo, men är fullt tillåtet att röka inne på restauranger och i spelhallarna? Om man nu inte får klampa omkring med ciggen på trottoaren hur som helst, varför är det då okej att bolma när man spelar tv-spel med tvåtusen andra människor inne på något av de stora spelhusen?
…att det nästan inte finns några tjocka människor i Japan eller Taiwan? Jo, det är klart det finns, men de verkar vara försvinnande få. Skillnaden mot väst blev extremt tydlig på väg hem, när vi fick lämna planet under mellanlandningen i Bangkok. I stället för att vara omgiven av människor i min egen storlek, som i gaten på Chiang Kai-Shek, var det nu fullt av överviktiga västerlänningar på väg hem från Thailandssemestern. Är det maten, kulturen eller rent av värmen som gör att det finns färre överviktiga där än här hemma?
…att så många katter i Tokyo saknar svans?
Pelle?
…att nästan alla taxibilar i Taipei saknar bälten i baksätet? Bältet finns oftast kvar, men spännet är för det mesta spårlöst borta. Är det en förolämpning mot chaufförens körförmåga att ta på sig bältet? I så fall undrar jag varför de själva nästan alltid har bältet på?
…att det inte förekommer fler bilolyckor än det gör i Taipei? Den som sett trafiken där förstår vad jag menar.
…att man kan ens kan komma på tanken att bygga världens högsta hus i en stad där jordbävningar på upp till 5.5 förekommer i snitt var tredje månad, och där man får räkna med att uppleva åtminstone en 7:a någon gång i sitt liv?
Jag är ganska liten i jämförelse med 101.