Jobb

En inköpschefs försvarstal – långledighet väntar

Igår jobbade jag sista dagen för det här året. Har plockat ut fyra dagar och får nästan två veckors ledighet.

Som inköpschef finns det ändå inte så mycket att göra nu. Är det något som tar slut nu så går det ändå inte att få påfyllning till lagren förrän tidigast i mellandagarna, troligare först nästa år. Och med tanke på att det är dags för storinventering på det nya årets första arbetsdag är det bara skönt om hyllorna gapar tomma.

Sen är det fyra år sedan jag senast tog långledigt över julen, så det är faktiskt min tur i år tycker jag.

Tylösands Spa ignorerar vegetarianer

Det var en kanonhelg i Tylösand på alla sätt och vis – utom ett, men det kan vi ta lite senare.

Jag drog i gång Vespan strax före sju på lördagsmorgonen och puttrade i väg så smått. Från början hade jag tänkt att köra småvägar upp, men efter att resan Föreningsgatan-Bjärred hade tagit runt en halvtimme insåg jag att det fick bli motorväg trots allt. I alla fall om jag skulle hinna till Halmstad innan tio.

Vespan gör visserligen 110-120 utan större problem, så länge de inte blåse motvind. Och motvind har man ofelbart om man kör E6:an norrut – i kubik. Alltså pendlade jag mellan 95 och 105, förutom i de få uppförsbackar där det var lä och jag fick upp farten till motorvägshastighet. Till råga på allt var jag tvungen att tanka utanför Ängelholm och tappade ännu lite mer tid.

Av den anledningen räknade jag kallt med att bli omkörd av kollegorna innan Hallandsåsen, men jag hade precis kommit förbi avfarten till Båstad innan den första bilen körde om. Nummer två passerade mig två mil senare och den tredje först med en mil kvar att köra. 

Men då resten av gänget hade åkt i fem bilar innebar det alltså att jag kom fram före två av dem – och det med råge. Att det sedan var de nya firmabilarna, två Volvo V50, som vi hade piskat gjorde ju inte saken sämre. Fast det är ju inte säkert att det var bilarnas fel att jag kom först, det kan ju haft med chaufförerna att göra.

1820

Snabbare än en V50.

Första anhalt var Arosfortet där vi fick tävla i någon slags variant på Fångarna på Fortet. Tack och lov utan Gunde. Det var faktiskt riktigt roligt och naturligtvis vann mitt lag.

Väl framme vid Spat inledde vi med lunch. Det blev en lite kluven upplevelse. Salladsbuffén var en av de bästa jag upplevt, så jag hade stora förväntningar på varmrätten. Särskilt som kocken, eller åtminstone en kille i kockmössa stod och skar upp kött och la upp på tallrikar. Men när jag frågade om det fanns något vegetariskt alternativ så hänvisade han mig tillbaka till buffén där det fanns lax.

Vid middagen frågade servitrisen om jag åt fisk, varpå jag svarade att jag gör det men fördrar helvegetariskt om det går. 

”Då ska du få en quornfilé till förrätt och vårrullar till huvudrätt”.

Jag trodde inte mina öron. Quorn är ett halvfabrikat som man lagar om man saknar fantasi, eller ska göra sin första vegetariska maträtt någonsin. Det hör inte hemma på en finare restaurang. Och om den finare restaurangen finns på ett spa, som profilerar sig på hälsa, blir det direkt pinsamt.

Jag valde i stället laxen som förrätt, men behöll vårrullarna i hopp om att de i alla fall skulle vara hemlagade. Jag tvivlar dock på att så var fallet, eftersom vi får hemlagade, thailändska vårrullar ganska ofta på jobbet, och de här var inte ens i närheten.

Vid lunchen på söndagen struntade jag därför i varmrätten och gick helt och hållet loss på buffén. Den var fullt tillräcklig, men likväl var det under all kritik att de inte kund prestera något bättre alternativ till kött.

1816

En av ganska få bilder som jag tog i helgen. Kent, Johan och Robert, på väg att hämta packningen i bilen. För övrigt en av de bilar som kom efter mig till Halmstad.

Men nu var det ju inte för matens skull vi åkte upp, utan för behandlingarna och badet. Och där får Tylösand full poäng.

Min behandling bestod av en inpackning i chilikryddad lera, varpå jag sveptes in plastfolie och en värmefilt i vilken jag skulle ligga en kvart. Mot slutet blev det riktigt varmt och skönt, och jag slumrade till en stund innan det var dags för nästa steg, en kort scrubbing innan jag fick duscha av mig leran. Sist var det dags för massage, där oljan var spetsad med chili. 

Massagen var naturligtvis för kort, men på det hela taget var behandlingen fantastisk och kan varmt rekommenderas.

När vi inte åt eller behandlades låg vi i stort sett oavbrutet i någon av alla pooler som fann inne på spat. Saltvattenspoolen på terrassen gjorde havet överflödigt – och vem vid sina sinnens fulla bruk vill bada i have när man först måste passera en sandstrand som ofelbart leder till sand i kalsonger, hår, öron och eventuell matsäck. Så i brist på klippor tar jag en pool utan tvekan.

Relaxpoolen, med sin inbyggda ”soffa” var inte heller dum, så länge de andra som var i den låg still. Jag höll på att somna flera gånger, men väcktes brutalt så snart någon rörde sig lite för häftigt och vågskvalpet gjorde att man guppade omkring som en liten fender i full storm. 

Favoriten blev dock ”isvaken”, ett litet hål i golvet där vattnet höll runt tio grader. Tanken var nog att man skulle hoppa i där efter ett besök i den gemensamma bastun, men då den knappt höll rumstemperatur dök vi ner i bubbelpoolen i stället. Bara den kombinationen var nästan värd ett besök i sig.

Så trots kökets trista inställning till vegetarianer och det faktum att nattklubben var fullständigt nerlusad av Per Gessle/Roxette/Gyllene Tider-memorabilia skulle jag gärna åka tillbaka dit. Men då ska jag nog fråga om jag inte kan få laga min egen mat, och kanske lära kocken ett och annat.

Steve Lukather är tillbaka och sporrar till stordåd

I förrgår släpptes Steve Lukathers nya album Ever Changing Times på iTunes och den hamnade snart i min iPod. Idag fick han följa med mig ut och springa efter jobbet och minsann – tillsammans pressade vi snitthastigheten till 3’56”/Km under en 5.43 Km lång löprunda.

Tjoho!

Köra fort är inget kul om man inte kan stanna

Jag har funderat i någon månads tid på hur mycket det var kvar av beläggen och i tisdags tog de slut. Alltså bromsbeläggen fram på Vespan. Bra tajming med tanke på att jag hade tänkt ta Vespan upp till Tylösand i helgen, när firman ska ha en liten gemensam spa-helg.

Å andra sidan är jag glad att de tog slut i tisdags och inte när jag susar ner för Hallandsåsen i 120 knyck. För det må vara skoj att köra fort på två hjul – och med en otrimmad PX200 behövs det en Hallandsås, eller liknande, för att komma över 110 – men det gäller bara om man vet att man kan stanna.

Som tur är finns EM Scooters i Göteborg. Jag beställde nya bromsbelägg så snart jag kom hem och idag låg de och väntade på mig när jag kom hem. Knappt tjugo minuter tog det att byta och testa så att de funkar, så i morgon blir det åka av. Första långturen sedan 2003 då jag var i Göteborg på scooterträff.

1812

De gamla beläggen, efter cirka fyra års slitage.

Svårt att inte känna sympati med syrrorna

Jag fick en kommentar från Farmorgun i Norrtälje på min korta blänkare om att jag hejar på sjuksköterskorna i den ännu pågående konflikten. 

Blir glad när jag ser att du i likhet med mig hejar på sjuksköterskorna.

 

Visst får du gärna bli glad Gun, men jag hoppas att du inte är förvånad.

Jag har i mitt jobb ansvar för att vi har datorer och tillbehör i lager så att kunderna inte behöver gå tomhänta, så länge de inte efterfrågar beställningsvaror förstås. Jag ska också se till att beställa där jag för tillfället kan få bästa pris. Jag har också ansvar för webbshoppen, innehållsmässigt och layouten. Jag svara på rätt mycket mail och pratar i telefon en hel del varje dag. Importärenden från utomeuropeiska länder kan vara rätt krävande.

För det mesta går jag hem när jag ska, och skulle jag dra över någon gång så kan jag kompa ut lite, som i dag när jag åkte och bytte däck på bilen redan 15.30.

Om jag skulle missköta mitt jobb är det på sin höjd någon som blir sur på grund av långa leveranstider, eller så tjänar vi inte lika mycket som vi borde ha gjort. Ingen riskerar att dö eller få men för livet. Jag har inga övertidsberg och inte några problem att ta ut den lilla övertid jag kan dra på mig.

Ändå är min lön högre än sjuksköterskornas medellön. I det läget är det svårt att inte känna sympati med syrrorna. För om jag, med mitt jämförelsevis lilla ansvar, kan tjäna mer än dem som utgör en av grundbultarna i svensk sjukvård, då är något snett.

Äntligen är golvet på plats

Igår la chefen golvet på mitt kontor medan jag slet i tvättstugan. Två bitar hade han fått ta hem för att kapa till med sticksåg och dem la vi på plats i morse. Jag fick såga till en sita liten ruta av en spillbit och sätta upp lister, men sen var det klart.

Därefter vidtog det stora arbetet – att fästa upp kablar bakom skrivbordet, så de inte syns mer än nödvändigt, och koppla in all utrustning på nytt.

Vid lunch var det klart och nu ser det ut så här:

1629

Något mer att ha på väggen kunde ju vara trevligt, och kanske en krukväxt till, men nu trivs jag riktigt bra. Och det skadar ju att trivas på en plats man spenderar så stor del av sin vakna tid.

Ibland får man säga det – äntligen fredag

Det är inte ofta jag säger det, men äntligen är det fredag. Den här veckan har nämligen känts lite extra slitig. Inte för att jag har så mycket mer att göra än andra veckor, men det mesta har hänt på en och samma gång vilket lett till intervaller med extremt mycket att plöja undan i ett svep. Lite som intervallträning där man pressar sig till max, flåsar någon minut och sedan går på det igen. Vansinnigt krävande jämfört med en jämn ström av jobb – eller träning.

Ser fram emot en lång prommis med hunden nu och sedan ett par timmars koma i soffan med Så ska det låta och, min nya favorit, Var fan är mitt band?

Kontoret börjar blir rätt så mysigt

Helgens målarinsats har lönat sig. Mitt lilla kontor har blivit riktigt ljust och härligt. I går passade jag på att vända skrivbordet, vilket var lättare sagt än gjort i det smala rummet, för att lättare komma åt det minimala fönstret och få lite mer dagsljus. 

Jag såg också till att gömma alla kablar snyggt under skrivbordet samt dra dem så att jag ska få minimalt med besvär när det är dags att riva allt igen för att få det nya golvet lagt. 

Det som saknades var något att ha ovanför datorn, så idag tog jag med mig en gammal lackhylla som legat på vinden något år och skruvade upp den. Ett par magnetlister som legat i en låda sedan vi flyttade fick bli anslagstavla, något jag saknat länge.

Dagens sista insats blev att byta ett dött lysrör och skaffa en liten krukväxt.

1382

Kontoret efter målning, innan golv

Jag är rätt nöjd, även om den stora förändringen lär bli golvet. Det är i alla fall skönt att ha det lite fräschare med tanke på hur mycket tid jag spenderar på jobbet.

Så gick ännu en helg

Har inte hänt så mycket den här helgen. Jag jobbade igår, så där försvann halva dagen. Sen tog jag Nizar ut på en långpromenad till Mölleplatsen och kom hem strax innan Melodifestivalen. Den hoppade jag dock över och sov i stället framför någon film på tv, och där försvann resten av lördagen.

Idag har vi tagit ytterligare en långpromenad bort till Värnhem och tillbaka. Väl hemma upptäckte jag att det var lite mycket hundpäls i hallen som det var på Nizar, så jag fick ta fram dammsugaren och ta ett varv. Kom även på att jag borde frostat av frysen redan för halvår sedan och tog äntligen tag i det.

Så nu när söndagen nästan slut är det bara att konstatera att det inte blev mycket roligt gjort. Märkligt att man ska känna sig så när man trots allt har varit duktig.

Nicco gör sin första dag på jobbet

Lille Nicco, 9 veckor, fick följa med husse Lasse till jobbet idag. När han, Lasse alltså, fick besök av en gammal kund ryckte jag in som hundvakt ett litet tag.
1137

Om jag påstod att jag fick något riktigt arbete utfört under den kvart som Nicco om vartannat hoppade runt på golvet, myste i mitt knä, bet mig i näsan och tultade runt på skrivbordet så skulle jag ljuga.

Jag tycker dock lite synd om den kund som ringde till butiken och precis hann presentera sig innan Nicco nyfiket satte näsan på klykan och bröt samtalet.
1133