Vi har nästan avslutat frukosten, det mesta är packat. Snart är vi alltså på väg hem.
Ska se till att få ihop lite texter och lägga ut några fler bilder under veckan. Till dess får ni hålla till godo med en på den söta kaffetermosen man får till frukosten på Graf Moltke hotell. De rymmer drygt två små koppar, så det går åt två.
Första intrycket var ju inte så bra, men dag två i Hamburg blev rätt bra. Vi gjorde väl inte så vansinnigt mycket. Vår vana trogen blev det mycket traskande, vilket brukar vara det bästa sättet att uppleva en stad på.
En del av tiden tillbringade vi i vad som verkade vara finanskvarteren med tråkiga företagsbyggnader och män i dyra, och i många fall illasittande, kostymer. Däremot var det ganska trevligt när vi hittade ner i hamnkvarteren och centrum bjöd på en hel del shoppingmöjligheter för den som är intresserad.
Vid Binnenalster hittade vi den största flock svanar jag någonsin sett. Jag som alltid trott att de föredrar att leva i enskildhet i stället för grupp, men så verkade inte vara fallet här.
Middag intog vi på en italiensk restaurang som jag hittade föregående kväll, Vapiano. Man kan nog enklast beskriva det som en italiensk variant på Teppanyaki, där kocken tillreder maten medan du tittar på. Fast till skillnad från den japanska förlagan så får du gå fram till kockens bås i stället för att han kommer ut till dig.
Efter maten passade vi på att förflytta oss till loungen, med bekväma soffor, skinnfåtöljer och en fuskbrasa, för en liten grappa.
När allt kommer omkring kanske Hamburg inte är så hemskt.
Det började inte bra, vår vistelse i Hamburg. Först var det problem att ens ta sig in i staden och hitta till hotellet. Vår GPS, som tagit oss genom halva Europa och nu senast inom Berlin utan bekymmer, bestämde sig plötsligt för att den inte ville hitta vägen längre.
En missad avfart, som berodde på att GPS:en helt enkelt inte sa något utan verkade förutsätta att vi skulle förstå att det var dags att svänga höger ledde till en omväg på över en halvmil när max femhundra meter hade varit nödvändigt. Värst av allt var att vi befann oss mindre än tio meter från hotellet, utan att se det, när vår kära GPS ansåg att vi hade sex kilometer kvar att köra.
Till slut kom vi i alla fall in på ”rätt” gata där vi kunde parkera för att checka in – med viss tvekan.
Butikerna och barerna på den gata GPS:en hade lett oss in på hade en sak gemensamt – sex. Och en stor andel av människorna som rörde sig där var mer eller mindre påverkade, låt vara osagt av vad, så det kändes inte helt tryggt att lämna bilen där.
Nu fanns det visserligen ett övervakat parkeringsgarage inte så långt bort, men skylten jag hittade strax utanför gjorde ju inget för att man skulle känna sig bättre till mods.
Efter en bit mat gick Emma upp på rummet för att vila lite och jag gav mig ut på en tur för att bekanta mig med omgivningarna. Tvärs över gatan från hotellet ligger Hamburgs centralstation och jag hade klurat uta att centrum borde ligga på andra sidan och att snabbaste vägen dit var att gå söder om stationen. Ett klart misstag.
På den sidan ligger nämligen pissoiren från helvetet. Helt utan förvarning klev jag in i ett moln av urindoft, trots att jag ändå inte var närmare än tio meter, och den svepte in hela södersidan av byggnaden. Det närmaste jag kan komma som beskriver hur illa det luktade är hönsskit.
Sen ska vi ju inte tala om vilket liv det är på torget nedanför fönstret. Trafik, folk som skriker och tappar ölflaskor i marken, utryckningsfordon i parti och minut. Det lär inte gå att sova utan öronproppar. Så det är inte utan att Hamburg känns lite meningslöst. Vi får väl hoppas att det blir bättre i morgon.
Nu är vårt Berlinbesök över för den här gången. Om några minuter sätter vi oss i bilen och gasar iväg mot Hamburg där vi stannar två nätter.
Löparskorna fick naturligtvis följa med till Tyskland. Dels för att jag vill hålla en bra vana vid liv, dels för att The Human Race arrangerades idag.
Tyvärr var det väl lite si och så med möjligheterna att springa, så de två första rundorna gjorde jag i den lilla parken vid Weinbergsweg.
På ett sätt var det en bra springpark eftersom höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt var ganska rejäl. Hjärtat fick verkligen pumpa i uppförsbackarna. Men det gick drygt ett och ett halvt varv per kilometer så efter en stund kändes det rätt enformigt.
Onsdagens springtur på ynka sex kilometer kändes som om den aldrig skulle ta slut. Och tanken på att springa en hel mil där, vilket torde ha resulterat i mellan femton och sjutton varv, fick mig nästan att ge upp i förväg.
Så på söndagens morgon tog jag en titt på kartan och konstaterade att det nog vore bättre att springa upp Weinbergsweg och vika av på Schwedter Straße och sikta in mig på parken den korsar i norr.
Väl i parken kunde jag bara konstatera att det tydligen var ett vanligt mål för löpare, så jag hakade på några som låg en bit framför mig. Det tog mig på en tur längs järnvägsspåren upp i de skandinaviska kvarteren där jag hann med Norwegerstraße, Osloer Straße, Borholmer Straße och slutligen Malmöer Straße innan det var dags att vända hemåt igen.
Nu är det tredje restaurangbesöket i rad där Emma beställer en flaska mineralvatten till vinet, eller i något fall kaffet, och där vi inte ser röken av något vatten när dryckerna väl kommer till bordet.
Det franska köket var i mångt och mycket överskattat, kunde jag besviket konstatera under förra årets semesterresa, men på en punkt ligger fransmännen långt före tyskarna. Så fort du sätter dig vid bordet kommer serveringspersonalen nästan rusande med en kanna vatten. Utan att du behöver be om det.
Där har tyska restauranger en del att lära.
Gårdagens middagstips fick vi från Henrik Betnér, som efter den misslyckade Thaimiddagen föreslog att vi skulle besöka Good morning Vietnam, vilken visade sig ligga två kvarter från vår lägenhet.
Jag har aldrig ätit vietnamesisk förut, men det måste vi nog ändra på. Inte olikt det thailändska köket, men med aningen mer sting.
När jag kommer hem ska jag uppdatera inlägget med karta och adress, Good Morning Vietman ligger på Alte Schönhauser Straße 60 och är väl värd ett besök för alla Berlinresenärer (som gillar asiatiskt). Tack Henrik.
Idag blev det av, själva målet med resan. Vi åkte upp i Fernsehturm, alltså tv-tornet i Berlin. Det är något som jag alltid ville göra som liten när vi besökte Berlin, och varför ska man ändra på traditioner?
Vädret var hyfsat så utsikten var bättre än sist jag var uppe – då hela tornet var insvept i ett moln och man knappt kunde se marken. Vi gick raka vägen till restaurangen och jag lutade mig tillbaka med en öl och tomatsoppa och njöt av skådespelet medan golvet sakta roterade så att vi fick se hela staden ett par gånger.
I vår jakt på Whisky hamnade vi på Cirkus Hostel på Weinbergsweg, ett stenkast från Rosenthaler Platz. Ett skönt ställe med alldeles för många bilder på David Hasselhoff i baren för att det ska vara hälsosamt.
Priserna verkar ganska hyggliga, baren har liveuppträdanden ganska ofta och det är bara ett stenkast från Alexanderplatz, så gillar man att bo på vandrarhem så kan det här vara ett bra tips.
KaDeWe, Filmmuséet, Egyptiska muséet, Kudamm, Banhof Zoo, några turer med S-Bahn respektive U-Bahn, tusen och en butiker samt en handfull caféer och restauranger.
Det är väl i korta drag vad vi ägnat oss åt de senaste två dagarna. Ändå känns det som om vi inte hunnit hälften av det vi tänkt oss. Men vi har ju några dagar kvar innan vi åker hem, troligtvis med en övernattning eller två i Hamburg.
Närmast väntar dock ett nytt restaurangbesök och i morgon ska jag göra ett nytt försök att hitta en ny, juste gubbakeps, det enda jag just nu är på jakt efter när vi spanar efter spännande butiker.