Om jag påstod att jag är, eller har varit, sportintresserad så finns det rätt många som skulle skratta högt, rått och länge. Men när jag gick i lågstadiet var jag precis som alla andra svenskar oerhört engagerad i hur det gick för Stenmark i backarna.
Det kan ju haft något att göra med det faktum att vi faktiskt fick lämna lektionerna för att samlas framför tv:n i bilioteket på Nyhemsskolans låg- och mellanstadiebyggnad för att se vår svenske slalomhjälte visa hur ett par hundra pinnar ska rundas. Nu var väl studierna i årskurs ett, två och tre särskilt pressande, men tv slår lektion oavsett ålder. Ergo, Stenmark var en hjälte och sålunda var hans framgångar och motgångar av yttersta intresse.
För egen del blev det aldrig mer avancerad utförsåkning än den i pulkabacken i Viggestorp, som faktiskt är ganska lång, iförd ett par svarta miniskidor. Ändå är det inte långt till Kolstabacken, med en äkta knapplift (här går jag dock på hörsägen från mitten av 80-talet, så om uppgiften inte stämmer idag, eller aldrig har stämt så skyller jag helt och hållet på Conny), för att inte tala om Yxbacken någonstans utanför Norrköping.
Det var för övrig i Yxbacken Pillan började sin resa mot OS-medaljerna, en fantastisk karriär som inte hade varit möjlig om det inte vore för min mamma, men det är en annan historia.
Hur som helst, nu är det dags. I övermorgon drar vi norröver till Klövsjö och jag ska för första gången i livet ställa mig på ett par slalomskidor. Tror jag i alla fall.
Jag har nämligen funderat på om jag inte skulle prova snowboard i stället. Det sägs ju att det är lättare att lära sig åka snöbräda om man aldrig åkt utförsskidor tidigare. Å andra sidan skulle ju skidor kunna väcka en del barndomsminnen till liv igen.
Vi ju är ju inte framme förrän på söndag, så det finns tid att fundera lite.
Fundera lite till kanske man ska skriva. För det är med lite blandade känslor den här resan ska bli av. Jag är trots allt en bit över trettio fyllda och kanske inte världens mest vältränade, dock inte otränad, människa. Risken finns trots allt att det kan göra ont och att saker kan gå sönder. I värsta fall jag själv.
Och även om det inte blir en smärtsam upplevelse så finns ju risken att jag inte tycker det är kul, fast har man bara åkt utför en gång så är man ju kvalificerad för after-ski och det går väl att fylla en vecka med om det kniper.
Fast den största risken är väl att jag fastnar för skidåkning och gör det till en vana. Det kan bli dyrt och då är ju alla pengar som jag sparar på att inte snusa bortblåsta igen.