I lördags flyttade Georg ner till Lund för gott. Vi åkte upp för att hjälpa till att bära lite möbler – varav två soffor – och 22 kartonger som innehåll mestadels böcker.
Det blev ingen löprunda vare sig i går eller nu på morgonen, och att göra några övningar med hantlarna var inte heller att tänka på.
Alltså, jag sprang inte 25 mil idag, om nu någon trodde det. Däremot bidrog morgonens dryga sju kilometer till att den sammanlagda sträckan jag sprungit sedan starten är lite över 25 mil.
Jo, jag är rätt nöjd. Tackar som frågar.
Fan vad kul det är att springa, och att se och känna hur man utvecklas.
I veckan körde jag tre morgonpass innan jobbet. Onsdag och torsdag kände jag att jag inte hade någon distans i benen (alltså jag var alldeles för trött för någon längre runda) så jag satsade på att försöka springa fort.
Satte iPoden på tre kilometer och gav mig iväg i så högt tempo jag vågade. Fjorton minuter senare var jag i mål. Sen hade jag visserligen drygt en kilometer kvar hem, men den sträckan gick i långsammare tempo. På torsdagen gick jag upp till fem kilometer, också i så högt tempo som möjligt. 23.57 stannade klockan på, vilket jag kände mig nöjd med.
Egentligen hade jag tänkt vila på fredagen, men eftersom jag hade varit och handlat ett par nya träningsbyxor och en tröja på torsdagen blev jag ju tvungen att inviga dem. Sju kilometer i maklig takt, knappt 34 minuter från start till mål, fick det bli.
Idag kom då det ”stora” provet. Jag skulle för första gången vara ute längre än en timme. En timme och tio minuter närmare bestämt. Med tanke på hur djävla varmt det var, trots att jag gav mig ut redan åtta en söndagmorgon så är jag extremt nöjd med att jag orkade tiden ut.
Jag hade i och för sig hoppats att hinna en och en halv mil på den tiden, men när tiden, orken och motivationen var slut hade jag lite drygt 1200 meter kvar till det målet. Det var i alla fall mitt längsta pass hittills, så jag är inte ledsen för det.
Jag har alltid slarvat med stretching efter träningspass och jag har inte känt något obehag trots det.
Men efter att ha läst om vikten av att stretcha – det ska tydligen skynda på transporten av slaggprodukter från musklerna – tänkte jag att det kunde vara värt att göra det ordentligt för en gångs skull. Särskilt som jag fått till en härlig åttakilometersrunda bara dagen efter att jag knappt orkade ta mig ett varv runt Pildammarna.
Sagt och gjort, vader och bak- och framsida av lår tänjdes noggrant ut enligt instruktioner jag hittade någonstans på nätet i fredags.
Idag känns benen som trötta klumpar som knappt vill röra på sig. De värker inte utan känns bara ”blöh!”, så något gjorde jag nog fel.
Jag har insett att jag faktiskt kommer att fortsätta springa så i helgen bestämde jag mig för att det var dags att investera i ett par bra skor. Planen var att sticka till Löplabbet i tisdags under lunchen. På grund av en utdragen inventering fick jag skjuta upp det till onsdagen i stället.
Det innebar att jag fick köra onsdagmorgonens löprunda i det gamla skorna. Ingen fara med det, jag har ju redan avverkat tio mil i dem, om det inte vore för en liten detalj.
I söndags hade dumolof nämligen köpt ett par stötdämpande iläggssulor till de gamla skorna, för det facila priset av 29 kronor. Naturligtvis skulle dessa testas.
Att sulorna bara kostat 29 kronor, att det var sista gången skorna skulle användas och att det kändes väldigt trångt om fötterna borde ha fungerat som en varningsklocka. Men inte.
Efter fem minuter, väl framme i pildammarna insåg dumolof att det skavde lite på hälarna. Efter ytterligare en minut insåg han att sulorna nog borde plockas ur. Efter knappt två minuter kom han fram till en parkbänk där det gick att sitta ner under tiden som sulorna förpassades till närmaste papperskorg.
Alla dessa korkade beslut, först att prova sulorna och sedan att inte avlägsna dem vid första känningen, har nu lett till att dumolof har två vattenblåsor, en på vardera häl, stora som enkronor.
Så de nya Adidaspjucken, införskaffade på Löplabbet igår, som ska kompensera för att jag pronerar kraftigt kommer nog inte till användning på ett tag.
Ja, du läste rätt. Vi har skaffat ett litet gym och börjat träna. Betoningen ligger på litet. Vitt är det också. Det heter Nintento Wii.
Jag vet, det är egentligen bara en spelkonsoll, men jäklar vad svettig man blir efter ett par boxningsronder eller lite baseball (en vansinnigt fånig sport som jag har bevittnat i verkliga livet utan att begripa ett smack, eller ryckas med i på något sätt, men i vardagsrummet är det skitkul).
Vi köpte den i går för att ha något att göra när midsommarafton regnade bort – för det skulle den ju göra, sa SMHI. Nu blev det visserligen ganska fint väder i Malmö, solen tittade rent av fram ett par gånger, men vi struntade i det och vevade loss i vardagsrummet. Nizar blev till en början vansinnig och skällde ut oss för att vi betedde oss på ett fruktansvärt onormalt sätt – och jag kan väll hålla med. Om boxas så ska man stå mittemot varandra, inte bredvid som vi gjorde. Du har helt rätt hunden, matte och husse var otroligt fåniga.
Idag lider vi båda av extrem träningsverk. Emma har fördelen att hon ska till jobbet strax, så hon bör vara återhämtad i morgon. Jag är hemma med hund och tvättstuga, så det lär bli svårt att hålla sig från Wiin och kommer antagligen vara totalt ledbruten nästa gång jag ska upp ur sängen.
När det gäller själva spelandet så gick det väl si och så. Emma vann boxningen på KO två gånger, slog mig i bowling, baseball och golf första gången vi spelade. När vi avrundade kvällen med en niohålsbana avgick jag dock med segern.
City Lake Hotel i Taipei vänder sig i första hand till affärsmänniskor, och då är det självklart att de har gratis internet – såtillvida att det ingår i rumspriset – både med och utan sladd. Varje våning har två basstationer, så det ska i princip gå att surfa var som helst på de fjorton våningarna.
Som ytterligare bonus till sina gäster erbjuder de gratis tvätt i form av tre maskiner, med tillhörande torktumlare, på takvåningen. En skön soffgrupp står uppställd för den som inte orkar, eller vill, ta sig ner till rummet igen medan underkläderna skvimpar omkring i sitt välbehövliga bad.
Perfekt att ta med sig datorn upp och softa lite medan i väntan på att allt ska bli rent och torrt. Eller inte.
Det trådlösa nätverket räcker inte ända upp i tvättstugan, trots att våning fjorton är rakt under golvet. Möjligen kanske det skulle funka om jag gick in i det intilliggande gymet, men där finns ju inga soffor. Så jag får helt enkelt skriva det här offline. Ack du grymma värld.