Det var ju ett tag sedan kom mig för att skriva något, eller lägga upp en bild. Och då jag behöver testa en sak så kan jag ju göra både och.
Sagt och gjort.
Tajmingen kanske inte var den bästa med tanke på att vi fått minusgrader samma dag som trimningen var bokad, men pälsen var på tok för lång, så det fanns ingen återvändo.
Nu är Nizar nyklippt och fin, och med betydligt kortare päls under magen kommer han inte dra in lika mycket skit när slaskvädret återvänder till Skåne – för det kommer det att göra.
Före och efter.
Läste om nyckelpigeinvasionen i Sydsvenskan i morse men tyckte det verkade lite överdrivet. Vi såg ett par pigor fler än normalt när vi var ute på kvällsrundan med Nizar igår, men det kan man ju knappast kalla invasion.
Synen som mötte oss på morgonrundan var dock något helt annat. Husväggarna och kullerstenarna på Mjölnaregatan kryllade av små röda och orangea kryp. Det var svårt att undvika att trampa på stackarna, men jag gjorde så gott jag kunde.
Enligt en parkarbetare som kom fram till mig när jag fotograferade så är det ovanligt gott om bladlöss i träden på Mjölnaregatan, så man kan ju förstå varför de slagit sig ner hos oss.
Emma undrade ju vad som hänt med grågässen i Malmö. Idag fick jag svaret.
När jag väntade på grönt ljus för att cykla över Mariedalsvägen vid Kronprinsen kom tre grågäss och landade mitt i korsningen. Så länge jag tittade tog bilisterna hänsyn till fåglarna, trots att de en kort stund lyckades blockera inte mindre än tre filer samtidigt.
Men om det här är ett för grågåsen normalt trafikbeteende så kan jag förstå om de minskat i antal.*
* Å andra sidan ser jag dagligen människor som beter sig än mer idiotiskt i trafiken än det tre gässen, och som dessutom överlever, så det är nog inte hela förklaringen.
På Parkbron satt det en liten krabat som uppenbarligen var lite vilsen. För visserligen är Malmös parker ett paradis för allsköns fåglar, men nymfkakadua får väl ändå betraktas som ett udda inslag.
Den var helt klart tam – om nu någon trodde annat, för jag hade inga problem att komma nära för att fotografera. Inte heller brydde den sig om Nizar, eller mannen med en Siames på axlarna, som också stannade för att titta. För att inte tala om barnfamiljen som kom och klappade den på huvudet.
Frågan är bara var den egentligen hör hemma?
Edit: Uppenbarligen heter det numer nymfkakadua och inte, som jag först skrev, nymfparakit. Det ändrades visst i slutet på 90-talet.
Så här i sommartider blir det gärna lite längre hundrundor efter jobbet. Särskilt de kvällar som Emma jobbar, eftersom vi inte direkt har något att komma hem till.
Idag gick Nizar och jag ner till Södertull för att köpa en glass från Rönneholms, vilket jag minns att vi gjorde förra sommaren också (så här i efterhand minns jag varför vi inte gjorde om det, glassen smakade ju ingenting – i alla fall om du frågar mig, Nizar verkade dock gilla sina smakprov).
Efter en halvtimme i solen, det vill säga till dess att solen försvann, strosade vi vidare. På hemvägen över Gustav mötte vi Bengt*. Han var nyklippt sedan en vecka och det var lite svårt att inte bli avundsjuk med tanke på hur tovig Nizar är nu. Som tur är har jag lyckats få en tid för trim till tisdag, så snart är vår vovve också sommarfin.
Till dess kan ni ju titta lite på bildserien från Södertull, som förutom en hel del hund- och glassbilder även innehåller ett gäng punkare och ett antal andra flanörer på Södra förstadsgatan.
För den oinvigde: Bengt är den enda westie Nizar för närvarande kommer överens med, så vitt vi vet.
Nizar och jag strosade runt lite vid den lilla bäcken i Kungsparken. Helt plötsligt kom ett andpar trippandes mot oss och strax bakom var ytterligare tre änder i antågande.
Jag blev milt sagt förvånad med tanke på att jag hade en hund med mig, men efter en stund insåg jag vad det var som lockade dem. Jag hade en prasslig påse i handen och trodde naturligtvis att den, som alla andra prassliga påsar, innehöll bröd. Men tyvärr, det var 250 gram Malmökaffe från Te & Kaffehuset.
Inget för små änder alltså, men det förstod de naturligtvis inte. Änderna var väldigt pratiga och brydde sig inte nämnvärt om Nizar. Bara när han vände sig mot dem backade änderna en aning, men så snart han gick över till att nosa på annat var de tillbaka på nolltid. Jag hade utan vidare kunnat klappa dem på huvudet, vilket är annat än de otäcka gässen.
Det blev en ganska lång runda. Först ner till Mölleplatsen där Nizar fick springa löst, sen travade vi genom gamla Väster innan vi satte kurs hem.
Det tog inte mer än trettio sekunder att beskriva rundan, men vi var ute i över en och en halv timme. Vi har blivit västa på av elaka gäss med nykläckta gässlingar, Nizar brydde sig dock inte nämvärt om dem, fnattat runt på Mölleplatsen, träffat en schnauzervalp och hjälpt en japansk turist hittat till ”West harbour” (”just aim for the tall building and you’ll get there in no time”, ”what building?”).
Nizar softar på Mölleplatsen
Gässen gillade inte vår närvaro
När vi väl kom hem upptäckte jag att hunden var skitigare än någonsin och insåg att det inte fanns något annat att göra än att ställa honom i badkaret. Det var inte populärt, men han blev rätt fin efteråt.
Nybadad hund.
Medan jag skrev det senaste inlägget fick jag bekräftat vad jag länge har misstänkt. Vad som händer i vår trappupgång påverkar vädret i Malmö.
Jo, det är sant och jag har följande bevis att lägga fram:
Jag skulle kunna fortsätta, men ni ser mönstret eller hur? För den som inte gör det borde följande räcka som förklaring: lång päls fångar upp smuts när den är blöt, smutsen ramlar av så snart pälsen kommer inomhus – företrädesvis på nystädade golv, i soffor och i sängar.
När man tänker efter så är det kanske inte trappuppgången som styr vädret utan hunden? Jag får nog ta ett allvarligt snack med honom.
Skyldig till kvällens regn?
Lille Nicco, 9 veckor, fick följa med husse Lasse till jobbet idag. När han, Lasse alltså, fick besök av en gammal kund ryckte jag in som hundvakt ett litet tag.
Om jag påstod att jag fick något riktigt arbete utfört under den kvart som Nicco om vartannat hoppade runt på golvet, myste i mitt knä, bet mig i näsan och tultade runt på skrivbordet så skulle jag ljuga.
Jag tycker dock lite synd om den kund som ringde till butiken och precis hann presentera sig innan Nicco nyfiket satte näsan på klykan och bröt samtalet.