Sport

Första milen på fjorton år

Fram till idag hade jag sprungit en mil en enda gång i livet. Det var när jag gjorde grundutbildningen på Brand- och räddningsskolan på Arlanda som vi tvingades ut för att springa denna nästan mytiska sträcka. 

Mina förberedelser hade då bestått i två eller tre rundor på tre kilometer, i bästa fall, samt en kommenderad halvmilarunda där jag för första gången lyckades uppleva hur det var att komma in i andra andningen – något jag inte upplevt igen förrän i år.

Milen var plågsam. Jag hamnade mitt i fältet, det vill säga de som var vältränade for i väg i ett rasande tempo och de som var totalt otränade hamnade en bra bit bakom. Det hela illustrerades rätt fint när jag var ute på en grusväg som gick genom en gigantisk äng och precis när jag var mitt ute på den, alldeles ensam, så försvann täten in i skogen framför mig och samtidigt kom klungan ut ur skogen bakom mig.

Tror aldrig jag känt mig så ensam som då.

Men det var som sagt fjorton år och många ”ogenomförda löparrundor sedan.

Idag satsade jag på att vara ute i minst 40 minuter – jag har kommit fram till att uthållighet ska bli mitt motto – och hann med rätt många varv på stigen runt Tallriken innan det var dags att vända hemåt. Nästan framme vid dörren kollade jag hur långt jag kommit och den kvinnliga rösten i iPoden upplyste mig om att jag klarat strax över nio kilometer.

Vaffan, det är ju bara ett eller två kvarter från en mil, så jag fortsatte till stadshuset, upp skolgatan och sedan hem längs spångatan för att avsluta träningen på 10.16 kilometer efter 48’15”. Nästan en kvart snabbare än förra milen.

Lite tid över innan jobbet – trots tidig hurtbulleinsats

I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.

Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.

Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.

Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?

Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.

Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.

Ska vårruset bli en tradition?

Förra året hamnade ju jag och Nizar mitt i Vårruset, helt oförberedda på att ett par tiotusen kvinnor skulle komma kutandes rakt mot oss. I år hade vi lite framförhållning – det vill säga vi hörde några tjejer prata om Vårruset vid övergångsstället utanför Hilton när vi gick ut på kvällsrundan.

Eftersom jag i stort sett alltid har kameran med mig så var det bara att sätta kurs mot Stadion i hopp om en bra bild eller två. 

1577

Spänd förväntan inför starten.

1593|1421597|1421617|142

Startögonblicket.

Det finns några fler bilder i galleriet, bland annat en på tjejen som jag gissar vann hela loppet* (vi såg henne passera parkeringen vid stora Pildammen innan vi hade hunnit fram, och då hade jag och Nizar gått 400 meter medan hon sprungit två kilometer, vilket säger något om tempot man kan hålla med en liten vit hund i koppel). 

*Uppdatering: Mina misstankar om vinnaren visade sig stämma. Tjejen i fråga heter Magdalena Ottersten, från Hässelby SK i Helsingborg och hon klockade in på 17:45. Mai har lagt ut resultaten för placering 1-25.

1585

Vinnaren Magdalena Ottersten, närmast kameran.