Sport

Vad hände med konditionen?

Efter min förkylning i slutet av november fick jag vara frisk nästan en vecka innan nästa slog till. Och det var en envis jävel som varken ville bryta ut eller gå över. Nästan i alla fall.

Jag har verkligen fått bita mig i läppen ett par gånger för att inte ge mig ut och springa för tidigt – jag misstänker nämligen att det är anledningen till att förkylning nummer två slog klorna i mig – men idag var det äntligen dags för decembers första löprunda.

Siktade på två varv runt pildammarna i lugnt tempo för att mjukstarta lite. Runt fem minuter per kilometer kanske, och inte mer än två varv.

Vad ska man säga. Jag kunde hålla planerat tempo, men var tvungen att fuska mot slutet. Jag hade verkligen inte orkat om jag inte genat vid vattentornet och sprungit raka vägen hem. Nåväl, om någon vecka borde jag hittat formen igen. Om inte ännu en förkylning hoppar på mig vill säga.

I så fall bäddar jag ner mig under täcket och kommer inte fram förrän till vårdagjämningen.

Inte bara träning gör kroppen mör

I lördags flyttade Georg ner till Lund för gott. Vi åkte upp för att hjälpa till att bära lite möbler – varav två soffor – och 22 kartonger som innehåll mestadels böcker. 

Det blev ingen löprunda vare sig i går eller nu på morgonen, och att göra några övningar med hantlarna var inte heller att tänka på.

Nu går det undan

När vi var i Berlin drog jag på mig något astmaliknande skit som gjorde att jag inte fick ner ordentligt med luft i lungorna, eller rättare sagt det kändes som om jag inte fick ner ordentligt med luft i lungorna. Om det berodde på den dåliga luften, en förkylning som aldrig bröt ut eller kanske stressen jag upplevde sista veckan innan semestern låter vi vara osagt. 

Det resulterade i alla fall i att jag gick omkring och gäspade mest hela tiden och att det kändes lite tungt att springa när jag väl gav mig ut. Lägg därtill den jobbiga lila parken jag skrev om tidigare, backig som bara den, och mina löptider blev därefter.

Astmasymptomen höll i sig ett par dagar efter att vi kommit hem, så jag beslöt sonika att ta en liten paus från löpningen till dess att jag inte kände av något. Och det har gett resultat. Jag vet inte om det beror på att jag var tvungen att anstränga mig extra mycket i Berlin för att upprätthålla något sånär normala tider eller om det är vilan som gett kroppen tid att bygga upp lite extra ork (troligtvis en kombination).

Jag har i alla fall gått från en snittfart på strax under fem minuter per kilometer till 4.45, 4.44 och 4.38 minuter per kilometer på de tre senaste rundorna, varav jag fortfarande sitter och svettas efter den sista.

Måste säga att jag är rätt nöjd att plötsligt se en rätt dramatisk utveckling. Vi kanske skulle åka till Berlin lite oftare?

The Human Race i ”Lilla Skandinavien”

Löparskorna fick naturligtvis följa med till Tyskland. Dels för att jag vill hålla en bra vana vid liv, dels för att The Human Race arrangerades idag.

Tyvärr var det väl lite si och så med möjligheterna att springa, så de två första rundorna gjorde jag i den lilla parken vid Weinbergsweg.

På ett sätt var det en bra springpark eftersom höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt var ganska rejäl. Hjärtat fick verkligen pumpa i uppförsbackarna. Men det gick drygt ett och ett halvt varv per kilometer så efter en stund kändes det rätt enformigt.

Onsdagens springtur på ynka sex kilometer kändes som om den aldrig skulle ta slut. Och tanken på att springa en hel mil där, vilket torde ha resulterat i mellan femton och sjutton varv, fick mig nästan att ge upp i förväg.

Så på söndagens morgon tog jag en titt på kartan och konstaterade att det nog vore bättre att springa upp Weinbergsweg och vika av på Schwedter Straße och sikta in mig på parken den korsar i norr.

Väl i parken kunde jag bara konstatera att det tydligen var ett vanligt mål för löpare, så jag hakade på några som låg en bit framför mig. Det tog mig på en tur längs järnvägsspåren upp i de skandinaviska kvarteren där jag hann med Norwegerstraße, Osloer Straße, Borholmer Straße och slutligen Malmöer Straße innan det var dags att vända hemåt igen.

Hundra armhävningar på sex veckor?

Okej, jag klarar att springa en mil och lite till utan några större problem, men någon vidare armstyrka kan jag inte skryta med. Träna på gym är inget som lockar mig, så jag blev glad när jag i morse hittade one hundred push ups. 

Har redan kört första övningen på vecka ett och är lite mör i armarna. Det ska bli spännande att se om jag orkar hålla ut och om jag i så fall kommer att fixa hundra armhävningar i ett svep om bara sex veckor.

25 mil idag – fler ska det bli

Alltså, jag sprang inte 25 mil idag, om nu någon trodde det. Däremot bidrog morgonens dryga sju kilometer till att den sammanlagda sträckan jag sprungit sedan starten är lite över 25 mil.

Jo, jag är rätt nöjd. Tackar som frågar.

Bättre och bättre dag för dag

Fan vad kul det är att springa, och att se och känna hur man utvecklas.

I veckan körde jag tre morgonpass innan jobbet. Onsdag och torsdag kände jag att jag inte hade någon distans i benen (alltså jag var alldeles för trött för någon längre runda) så jag satsade på att försöka springa fort.

Satte iPoden på tre kilometer och gav mig iväg i så högt tempo jag vågade. Fjorton minuter senare var jag i mål. Sen hade jag visserligen drygt en kilometer kvar hem, men den sträckan gick i långsammare tempo. På torsdagen gick jag upp till fem kilometer, också i så högt tempo som möjligt. 23.57 stannade klockan på, vilket jag kände mig nöjd med.

Egentligen hade jag tänkt vila på fredagen, men eftersom jag hade varit och handlat ett par nya träningsbyxor och en tröja på torsdagen blev jag ju tvungen att inviga dem. Sju kilometer i maklig takt, knappt 34 minuter från start till mål, fick det bli.

Idag kom då det ”stora” provet. Jag skulle för första gången vara ute längre än en timme. En timme och tio minuter närmare bestämt. Med tanke på hur djävla varmt det var, trots att jag gav mig ut redan åtta en söndagmorgon så är jag extremt nöjd med att jag orkade tiden ut.

Jag hade i och för sig hoppats att hinna en och en halv mil på den tiden, men när tiden, orken och motivationen var slut hade jag lite drygt 1200 meter kvar till det målet. Det var i alla fall mitt längsta pass hittills, så jag är inte ledsen för det.

Milen på under 50 minuter

Sprang en mil igår på drygt 51 minuter och tänkte att det måste ju gå att komma under 50 om jag bara har viljan. Så idag satte jag iPoden på en 50-minutersrunda och gav mig iväg.

Och minsann, viljestyrka funkade. När jag stoppade mätningen efter 50 minuter och 14 sekunder hade jag sprungit 10.06 Km.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag är rätt nöjd med prestationen.

Jo, jag vet att första gången jag skrev om att jag klarade milen så låg tiden på 47.30, men tyvärr gjorde jag det innan iPoden kalibrerats, så det blev nog lite överdrivet. Ska sanningen fram är jag inte ens säker att jag sprang en mil då.

Nya triumfer i löparspåret

Har ökat träningsdosen till fyra pass i veckan, och i morse slog jag till med min första entimmesrunda. Två varv runt Kungs- och Slottsparken samt ett avslutande runt Pildammarna. Knappt 12 Kilometer blev det, med en jäkla spurt de sista 30 sekunderna.

Är huvudet dumt får kroppen lida

Jag har insett att jag faktiskt kommer att fortsätta springa så i helgen bestämde jag mig för att det var dags att investera i ett par bra skor. Planen var att sticka till Löplabbet i tisdags under lunchen. På grund av en utdragen inventering fick jag skjuta upp det till onsdagen i stället.

Det innebar att jag fick köra onsdagmorgonens löprunda i det gamla skorna. Ingen fara med det, jag har ju redan avverkat tio mil i dem, om det inte vore för en liten detalj.

I söndags hade dumolof nämligen köpt ett par stötdämpande iläggssulor till de gamla skorna, för det facila priset av 29 kronor. Naturligtvis skulle dessa testas. 

Att sulorna bara kostat 29 kronor, att det var sista gången skorna skulle användas och att det kändes väldigt trångt om fötterna borde ha fungerat som en varningsklocka. Men inte.

Efter fem minuter, väl framme i pildammarna insåg dumolof att det skavde lite på hälarna. Efter ytterligare en minut insåg han att sulorna nog borde plockas ur. Efter knappt två minuter kom han fram till en parkbänk där det gick att sitta ner under tiden som sulorna förpassades till närmaste papperskorg.

Alla dessa korkade beslut, först att prova sulorna och sedan att inte avlägsna dem vid första känningen, har nu lett till att dumolof har två vattenblåsor, en på vardera häl, stora som enkronor.

Så de nya Adidaspjucken, införskaffade på Löplabbet igår, som ska kompensera för att jag pronerar kraftigt kommer nog inte till användning på ett tag.