Systembolaget

Lite tid över innan jobbet – trots tidig hurtbulleinsats

I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.

Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.

Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.

Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?

Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.

Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.

Jag är för spritmonopolets bevarande

Smet in på bolaget i lördags för att handla lite vitt vin att njuta i solen på gården. Som vanligt (ja, tre gånger av fyra i alla fall) fick jag visa leg. Kvinnan i kassan rodnade, höll för munnen och bad till och med om ursäkt när hon såg hur gammal jag är.

”Äsch då, jag blir bara glad när ni frågar” sa jag och hon lovade då att alltid be mig om legitimation så länge hon jobbar kvar. Ett argument gott som något för alkoholmonopolets bevarande om ni frågar mig.

Fortfarande ung – till utseendet i alla fall

Skulle jag någon gång drabbas av trettioårskris behöver jag bara gå till systemet och handla. Inte för att dränka sorgerna i alkohol, utan för att få känna mig ung igen.

Senast idag köpte jag en flaska femtonårig Glenmorangie och fick visa legitimation igen, vilket jag får göra säkert fyra av fem gånger. Det smickrar när man fyllt 32, även om det egentligen inte är någon ålder att tala om. Likväl smickrar det.

Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att jag fick visa legitimation på Hemköp för några månader sedan då jag köpte ett sexpack Falcon Ale och kassörskan bad att få se mitt körkort. Hon blev högröd i ansiktet och bad så mycket om ursäkt, och medan jag packade mina varor hörde jag henne mumla ”max tjugo, max tjugo, du ser inte en dag äldre ut”.

Äh vad fan, jag känner mig smickrad av det också.