Med iPhone 2.0-mjukvaran har det blivit en fröjd att blogga mobilt. Inte bara för att ordlistorna är så pass bra att jag kan skriva snabbare än en T9-stinn fjortis med sms-tumme.
Igår* lanserades nämligen ett litet program som gör det ännu lättare att sätta ihop text och bild när man är på språng, komplett med taggar, kategorier och allt annat man önskar.
Om man sedan kunde komma på något vettigt att skriva…
* egentligen skedde lanseringen för över en vecka sedan, men det var först igår det kom en uppdaterad version som fungerar med åäö.
Har inte skrivit så mycket de senaste dagarna, men det har sin förklaring. Värme.
Mitt huvud funkar inte så bra när kvicksilvret närmar sig trettiostrecket, och förra veckan låg temperaturen på mitt kontor i de trakterna. Idag har jag lyckats vädra ut så pass att det nu är behagliga 20° C. Nästan så att jag fryser lite.
Vid rödljuset på Erik Dahlbergsgatan, ut mot Fersens väg, kom jag ikapp en Taxi som inte blinkade. Till min stora förvåning körde den faktiskt rakt fram när det blev grönt.
Den har trilskats ett tag och vägrat att göra klart havregrynsgröten på första försöket ett par gånger nu, men för det mesta har jag vunnit och fått min frukost. Så inte igår, då var det jag som gav upp.
Idag försökte jag värma en kylskåpskall – det vill säga halvfrusen – chokladmuffin i den. Men då bakverket efter fem minuter på snurrtallriken inte blivit nämvärt varmare än då den kom ur kylen insåg jag att det är dags att inse faktum. Vår micro är nu enbart en vit klocka som tar upp onödigt mycket plats på köksbänken.
Möjligen, om man har tålamod, skulle det gå att värma mat med hjälp av värmen som den lilla lampan utvecklar.
I fredags kväll kunde vi konstatera att kylskåpet inte mådde bra. Antingen höll det femton grader plus eller tre minus. Något mellanting fanns inte, vilket inte uppskattades av grönsakerna i lådan längst ner.
Troligtvis är det termostaten som gett upp och MKB ska titta på det idag. Går det inte att fixa på studs får vi låna ett kylskåp tills vårt är på banan igen, så det lär inte gå någon nöd på oss.
Men visst är det typiskt att det skulle gå sönder precis lagom till helgen, samtidigt som värmeböljan slår klorna i stan.
Läste om nyckelpigeinvasionen i Sydsvenskan i morse men tyckte det verkade lite överdrivet. Vi såg ett par pigor fler än normalt när vi var ute på kvällsrundan med Nizar igår, men det kan man ju knappast kalla invasion.
Synen som mötte oss på morgonrundan var dock något helt annat. Husväggarna och kullerstenarna på Mjölnaregatan kryllade av små röda och orangea kryp. Det var svårt att undvika att trampa på stackarna, men jag gjorde så gott jag kunde.
Enligt en parkarbetare som kom fram till mig när jag fotograferade så är det ovanligt gott om bladlöss i träden på Mjölnaregatan, så man kan ju förstå varför de slagit sig ner hos oss.
Fan vad kul det är att springa, och att se och känna hur man utvecklas.
I veckan körde jag tre morgonpass innan jobbet. Onsdag och torsdag kände jag att jag inte hade någon distans i benen (alltså jag var alldeles för trött för någon längre runda) så jag satsade på att försöka springa fort.
Satte iPoden på tre kilometer och gav mig iväg i så högt tempo jag vågade. Fjorton minuter senare var jag i mål. Sen hade jag visserligen drygt en kilometer kvar hem, men den sträckan gick i långsammare tempo. På torsdagen gick jag upp till fem kilometer, också i så högt tempo som möjligt. 23.57 stannade klockan på, vilket jag kände mig nöjd med.
Egentligen hade jag tänkt vila på fredagen, men eftersom jag hade varit och handlat ett par nya träningsbyxor och en tröja på torsdagen blev jag ju tvungen att inviga dem. Sju kilometer i maklig takt, knappt 34 minuter från start till mål, fick det bli.
Idag kom då det ”stora” provet. Jag skulle för första gången vara ute längre än en timme. En timme och tio minuter närmare bestämt. Med tanke på hur djävla varmt det var, trots att jag gav mig ut redan åtta en söndagmorgon så är jag extremt nöjd med att jag orkade tiden ut.
Jag hade i och för sig hoppats att hinna en och en halv mil på den tiden, men när tiden, orken och motivationen var slut hade jag lite drygt 1200 meter kvar till det målet. Det var i alla fall mitt längsta pass hittills, så jag är inte ledsen för det.
När jag fick höra talas om 1Password tog det inte många sekunder innan jag bestämde mig för att köpa det. Så många lösenord som man måste hålla reda på, inte minst när man som jag arbetar som inköpschef och ska logga in hos ett trettiotal leverantörer i tid och otid, går det inte att förlita sig på huvudet eller kundregister.
1Password löser det hela galant genom att ta över lösenordshanteringen från samtliga webbläsare. Har du väl sparat det i Safari så kommer du åt samma lösenord från Firefox, Opera eller vad du nu föredrar.
Det har sedan tidigare funnits en halvtaskig lösning för att använda det på iPhone, men om några dagar kommer det som riktigt program i App Store. Gratis till på köpet – i alla fall till en början.
Fast vill man ha full funktionalitet ska man naturligtvis köpa programmet till sin Mac, för då kan den automatiskt synkronisera innehållet mellan dator och iPhone.
Sprang en mil igår på drygt 51 minuter och tänkte att det måste ju gå att komma under 50 om jag bara har viljan. Så idag satte jag iPoden på en 50-minutersrunda och gav mig iväg.
Och minsann, viljestyrka funkade. När jag stoppade mätningen efter 50 minuter och 14 sekunder hade jag sprungit 10.06 Km.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag är rätt nöjd med prestationen.
Jo, jag vet att första gången jag skrev om att jag klarade milen så låg tiden på 47.30, men tyvärr gjorde jag det innan iPoden kalibrerats, så det blev nog lite överdrivet. Ska sanningen fram är jag inte ens säker att jag sprang en mil då.