Den vitkindade gåsen tar över Malmö

Emma sa häromdagen att grågässen i det närmaste försvunnit från Malmö samtidigt som den vitkindade gåsen håller på att ta över stan. Vid närmare eftertanke insåg jag att det nog stämmer. Under de snart två månader som jag sprungit i Pildammarna så har det bara blivit fler och fler vitkindade, men grågässen som var överallt tidigare lyser med sin frånvaro.

I morse såg jag visserligen en flock på Mölleplatsen, men den var inte stor. Knappt 50 fåglar fick jag det till, medan de vitkindade gässen räknades i hundratal. Man kan ju fråga sig vad som hänt? Har alla grågäss lämnat Malmö så snart deras ungar blivit flygfärdiga eller är det den vitkindade släktingen som ligger bakom?

Bättrade på Nizar i morse

Det var dags att fixa till Nizar en aning, alltså Nizartatueringen som jag gjorde för snart två månader sedan. Morgan på Body Art hade lovat att bättra på tatueringen om det skulle visa sig behövas när den väl läkt. Och när alla sårskorpor trillat bort kunde jag konstatera att det såg lite blekt ut på vissa ställen.

”Inga problem, det fixar jag” sa Morgan när jag kom och visade resultatet härom veckan, och bokade in mig klockan 11 idag. Efter 45 minuters prat och kaffedrickande skred han till verket och en kvart senare var det klart. Så nu är Nizar på armen så bra man kan begära.

Blöt väntan på en iPhone (glad att jag redan har en)

Vi, Nizar och jag förstås, tog ett varv förbi Teliabutiken när det var dags att gå nattarundan. Då var det ungefär halvannan timme kvar innan iPhoneförsäljningen skulle dra igång i Sverige. Det regnade ganska duktigt och det såg inte särskilt roligt ut för de cirka 150 stackare som köade.

Ändå hade Telia varit snälla och dukat upp med DJ, popcorn, godis och läsk. Alla blötdjur bjöds tydligen en regnrock av gladpackmodell och en liten pall, så långt lagret räckte.

Eftersom regnet tilltog nåt så inihelvete när jag kom dit blev det inte många bilder som gick att använda, men ett par kan jag bjuda på innan jag går och lägger mig – med min egen iPhone på nattduksbordet naturligtvis.

Uppdatering: Fick med en bild på sydsvenskan.se. Just nu ligger den på förstasidan, men kan även hittas som bild nummer nio i bildspelet här. Ingen höjdarbild den heller, men det var inte direkt läge att göra något annat än att titta och trycka då jag inte hade något att skydda min kamera med.

195419491944

Stretchingens mysterier

Jag har alltid slarvat med stretching efter träningspass och jag har inte känt något obehag trots det.

Men efter att ha läst om vikten av att stretcha – det ska tydligen skynda på transporten av slaggprodukter från musklerna – tänkte jag att det kunde vara värt att göra det ordentligt för en gångs skull. Särskilt som jag fått till en härlig åttakilometersrunda bara dagen efter att jag knappt orkade ta mig ett varv runt Pildammarna.

Sagt och gjort, vader och bak- och framsida av lår tänjdes noggrant ut enligt instruktioner jag hittade någonstans på nätet i fredags.

Idag känns benen som trötta klumpar som knappt vill röra på sig. De värker inte utan känns bara ”blöh!”, så något gjorde jag nog fel.

Sömnbrist och värmeslag

Det blev lite segt i helgen, i alla fall på lördagen. Och det är helt och hållet min granne Marks fel.

När jag kom hem efter kvällsrundan med Nizar i fredags så satt han och några kompisar ute på gården, vid bordet som ligger rakt under vårt sovrumsfönster. Mark hade bjudit på sill och potatis och diverse drycker, och när vi kom förbi var det bara dryckerna kvar.

Jag insåg ju snabbt att det skulle inte bli någon sömn om jag gick och la mig med det stökiga gänget skrålandes nedanför fönstret. Det enda lösningen blev således att göra dem sällskap.

Rätt vad det var kom Emma hem från jobbet, vilket innebar att klockan var en bit över två på natten. Eftersom även hon stannade och pratade en stund innan vi till slut gick upp i lägenheten hann klockan passera tre innan jag kom i säng. 

Eftersom jag skulle upp och tvätta klockan 8 på lördagen blev det en ganska trött dag. Försökte sova någon timme vid lunchtid så att jag skulle orka inviga mina nya skor. Kan säga att det gick inte så bra. Jag orkade ett varv runt Pildammarna, men sen tog tröttheten och värmen ut sin rätt.

Vad gäller värmen så tror jag faktiskt att jag hade kroknat även om jag fått sova ut. Att springa i solen när temperaturen i skuggan närmar sig 30° är inte snällt mot kroppen, oavsett hur utvilad man är.

Resten av lördagen spenderade jag i soffan, sovandes till sexans Scrubsmarathon.

Nizar – en äkta Star Wars-kännare

(Uppdaterad med bild) Vi gick förbi Kenner & Co. idag. I dörren, ungefär i ankelhöjd, sitter en halvfigur föreställande Jar-Jar Binks. Nizar började genast morra på honom. I vanliga fall är det inte okej att han morrrar, men för Jar-Jar kan jag göra ett undantag.

1940

Är huvudet dumt får kroppen lida

Jag har insett att jag faktiskt kommer att fortsätta springa så i helgen bestämde jag mig för att det var dags att investera i ett par bra skor. Planen var att sticka till Löplabbet i tisdags under lunchen. På grund av en utdragen inventering fick jag skjuta upp det till onsdagen i stället.

Det innebar att jag fick köra onsdagmorgonens löprunda i det gamla skorna. Ingen fara med det, jag har ju redan avverkat tio mil i dem, om det inte vore för en liten detalj.

I söndags hade dumolof nämligen köpt ett par stötdämpande iläggssulor till de gamla skorna, för det facila priset av 29 kronor. Naturligtvis skulle dessa testas. 

Att sulorna bara kostat 29 kronor, att det var sista gången skorna skulle användas och att det kändes väldigt trångt om fötterna borde ha fungerat som en varningsklocka. Men inte.

Efter fem minuter, väl framme i pildammarna insåg dumolof att det skavde lite på hälarna. Efter ytterligare en minut insåg han att sulorna nog borde plockas ur. Efter knappt två minuter kom han fram till en parkbänk där det gick att sitta ner under tiden som sulorna förpassades till närmaste papperskorg.

Alla dessa korkade beslut, först att prova sulorna och sedan att inte avlägsna dem vid första känningen, har nu lett till att dumolof har två vattenblåsor, en på vardera häl, stora som enkronor.

Så de nya Adidaspjucken, införskaffade på Löplabbet igår, som ska kompensera för att jag pronerar kraftigt kommer nog inte till användning på ett tag.

Vigselringarna äntligen klara

Efter söndagens traditionsenliga besök på Siesta gick vi förbi David J. Butler, guldsmeden som gjorde våra ringar för att se om vårt bröllopsfoto fortfarande fanns kvar i fönstret. Det gjorde det, och David själv var på jobbet för att städa undan lite innan semester och kom ut för att prata lite.

Nu är det ju så att vi inte fått tid att gravera våra ringar med datum för bröllopet. Antingen har jag och Emma inte haft möjlighet att gå dit samtidigt, eller så har David varit upptagen med andra kunder. Att en av oss skulle gå dit med båda ringarna har inte varit ett alternativ. Vigselringen tar man inte av sig hur som helst.

Men nu erbjöd sig David att fixa den sista detaljen medan vi väntade. På en söndag dessutom.

1936

En kvart senare var inskriptionerna på plats och våra ringar är äntligen klara – bara ett och ett halvt år efter bröllopet.

Tack David.

1932