Stretchingens mysterier

Jag har alltid slarvat med stretching efter träningspass och jag har inte känt något obehag trots det.

Men efter att ha läst om vikten av att stretcha – det ska tydligen skynda på transporten av slaggprodukter från musklerna – tänkte jag att det kunde vara värt att göra det ordentligt för en gångs skull. Särskilt som jag fått till en härlig åttakilometersrunda bara dagen efter att jag knappt orkade ta mig ett varv runt Pildammarna.

Sagt och gjort, vader och bak- och framsida av lår tänjdes noggrant ut enligt instruktioner jag hittade någonstans på nätet i fredags.

Idag känns benen som trötta klumpar som knappt vill röra på sig. De värker inte utan känns bara ”blöh!”, så något gjorde jag nog fel.

Sömnbrist och värmeslag

Det blev lite segt i helgen, i alla fall på lördagen. Och det är helt och hållet min granne Marks fel.

När jag kom hem efter kvällsrundan med Nizar i fredags så satt han och några kompisar ute på gården, vid bordet som ligger rakt under vårt sovrumsfönster. Mark hade bjudit på sill och potatis och diverse drycker, och när vi kom förbi var det bara dryckerna kvar.

Jag insåg ju snabbt att det skulle inte bli någon sömn om jag gick och la mig med det stökiga gänget skrålandes nedanför fönstret. Det enda lösningen blev således att göra dem sällskap.

Rätt vad det var kom Emma hem från jobbet, vilket innebar att klockan var en bit över två på natten. Eftersom även hon stannade och pratade en stund innan vi till slut gick upp i lägenheten hann klockan passera tre innan jag kom i säng. 

Eftersom jag skulle upp och tvätta klockan 8 på lördagen blev det en ganska trött dag. Försökte sova någon timme vid lunchtid så att jag skulle orka inviga mina nya skor. Kan säga att det gick inte så bra. Jag orkade ett varv runt Pildammarna, men sen tog tröttheten och värmen ut sin rätt.

Vad gäller värmen så tror jag faktiskt att jag hade kroknat även om jag fått sova ut. Att springa i solen när temperaturen i skuggan närmar sig 30° är inte snällt mot kroppen, oavsett hur utvilad man är.

Resten av lördagen spenderade jag i soffan, sovandes till sexans Scrubsmarathon.

Back to the future

Såg en man med en Walkman idag. En äkta, med kassettband. Jag trodde inte att det var någon, förutom min kusin och något tekniskt muséum, som hade en kvar. Än mindre använde den.

Kände mig som tolv igen när jag såg den.

Nizar – en äkta Star Wars-kännare

(Uppdaterad med bild) Vi gick förbi Kenner & Co. idag. I dörren, ungefär i ankelhöjd, sitter en halvfigur föreställande Jar-Jar Binks. Nizar började genast morra på honom. I vanliga fall är det inte okej att han morrrar, men för Jar-Jar kan jag göra ett undantag.

1940

Är huvudet dumt får kroppen lida

Jag har insett att jag faktiskt kommer att fortsätta springa så i helgen bestämde jag mig för att det var dags att investera i ett par bra skor. Planen var att sticka till Löplabbet i tisdags under lunchen. På grund av en utdragen inventering fick jag skjuta upp det till onsdagen i stället.

Det innebar att jag fick köra onsdagmorgonens löprunda i det gamla skorna. Ingen fara med det, jag har ju redan avverkat tio mil i dem, om det inte vore för en liten detalj.

I söndags hade dumolof nämligen köpt ett par stötdämpande iläggssulor till de gamla skorna, för det facila priset av 29 kronor. Naturligtvis skulle dessa testas. 

Att sulorna bara kostat 29 kronor, att det var sista gången skorna skulle användas och att det kändes väldigt trångt om fötterna borde ha fungerat som en varningsklocka. Men inte.

Efter fem minuter, väl framme i pildammarna insåg dumolof att det skavde lite på hälarna. Efter ytterligare en minut insåg han att sulorna nog borde plockas ur. Efter knappt två minuter kom han fram till en parkbänk där det gick att sitta ner under tiden som sulorna förpassades till närmaste papperskorg.

Alla dessa korkade beslut, först att prova sulorna och sedan att inte avlägsna dem vid första känningen, har nu lett till att dumolof har två vattenblåsor, en på vardera häl, stora som enkronor.

Så de nya Adidaspjucken, införskaffade på Löplabbet igår, som ska kompensera för att jag pronerar kraftigt kommer nog inte till användning på ett tag.

Vigselringarna äntligen klara

Efter söndagens traditionsenliga besök på Siesta gick vi förbi David J. Butler, guldsmeden som gjorde våra ringar för att se om vårt bröllopsfoto fortfarande fanns kvar i fönstret. Det gjorde det, och David själv var på jobbet för att städa undan lite innan semester och kom ut för att prata lite.

Nu är det ju så att vi inte fått tid att gravera våra ringar med datum för bröllopet. Antingen har jag och Emma inte haft möjlighet att gå dit samtidigt, eller så har David varit upptagen med andra kunder. Att en av oss skulle gå dit med båda ringarna har inte varit ett alternativ. Vigselringen tar man inte av sig hur som helst.

Men nu erbjöd sig David att fixa den sista detaljen medan vi väntade. På en söndag dessutom.

1936

En kvart senare var inskriptionerna på plats och våra ringar är äntligen klara – bara ett och ett halvt år efter bröllopet.

Tack David.

1932

Mina bilder på stevelukather.net

Mycket Lukather blir det, men jag har fått med ett gäng bilder från veckans konstert på Steves officiella hemsida, stevelukather.net, och det måste jag väl har rätt att skryta om?

Visst, den som tittar runt lite upptäcker att vem som helst kan skicka in sina bilder, men jag har inte kunnat se att någon annan fått en helt egen sida för sina bilder.

Steve Lukather bättre på egen hand

Konserten med Steve Lukather på KB i går var enormt bra och ganska välbesökt.

1904

Lite överraskande inledde han med två spår från första, självbetitlade soloplattan, Drive a Crooked Road och Twist The Knife innan det kom något från senaste skivan, titelspåret Ever Changing Times.

Eftersom bandet består av idel studiomusiker var det föga förvånande att det alla skulle få var sitt soloframträdande utanför låtarna. Hur duktiga musikerna än är så kan det bli ganska tröttsamt och konstlat, särskilt när det kommer till trumsolot.

Men där blev jag faktiskt överraskad. Eric Valentine var inte ute efter att briljera med teknisk skicklighet utan gick helt och hållet in för att underhålla. Med barnslig charm lyckades få med sig och engagera publiken i det han gjorde. Och när han väl fått alla att klappa takten gjorde han allt för att kollra bort oss. Det låter kanske inte så kul men det lockade ändå till många skratt, framför allt hos Valentine själv.

1896

Lukather passade på att kommentera rykten som uppstått i samband med att Toto officiellt lades i malpåse för några veckor sedan. Medlemmarna är enligt honom inte ovänner, som det tydligen påstå, utan det var helt enkelt dags. Det sista kan med om.

Det som Toto, mina ungdomsidoler, åstadkommit de senaste åren har tyvärr inte varit mycket att hurra för. Några enstaka bra låtar, men ingen helhet på skivorna och musiken har mest gått på rutin. Men på egen hand får Lukather ta ut svängarna och kan rocka till det lite mer.

Visst, det är fortfarande så pass polerat att de som får utslag av musikermusik lär behöva uppsöka läkare, men jämfört med hur det brukar låta då Lukather är inblandad är det här skitigt och rejält med rock’n’roll. Allt är ju relativt.

It’s nice to see so many young people. I don’t know what the fuck you’re doing here, but I appreciate it.

50-årige Steve Lukather kommenterar publikens ålder

Bäst: Hero With a 1.000 Eyes, Live For Today, Tell Me What You Want From Me, Jammin With Jesus, Fall Into Velvet och den gamla The Tubes-låten Talk To Ya Later.

1880|1421868|1421892|142

Fler bilder finns i galleriet.