Att ha hund är en egotripp utan like. Oavsett hur dagen har varit, hur du mår, vad du gjort eller sagt är det alltid någon som blir överlycklig för att just du kommer hem.
Visst kan det vara lite jobbigt ibland när det lilla krypet kastar sig över dig och studsar runt som en påtänd pingisboll och bönar och ber om uppmärksamhet. Men om han någon gång inte är hemma när jag kliver in genom dörren så känns det som om något är fel, som om jag inte kommit hem.
Apropå det här blogginlägget:
Jag säger som Satchmo, ”Let it swing!”
Igår skrev jag att jag inte känner någon hund som frivilligt sover på rygg, men en titt bland mina gamla bilder avslöjade att så inte var fallet.
Nizar i en för honom ovanlig sovställning.
Nu är bilden visserligen tagen när han var liten valp, och det är fullt möjligt att han la sig på sidan för att sova och sedan kasade ner bakom kudden, men rätt ska vara rätt.
Idag lägger han sig bara frivilligt på rygg om det är någon som kliar honom på magen, och då enbart för att man ska komma åt ordentligt.
Ända sedan jag flyttade till Malmö har jag irriterat mig på att Mc Donalds spelat hjärndöd reklamradio över halva Gustav Adolfs torg. Mer än en gång har jag funderat på att smyga dit någon natt och knipsa av sladdarna till deras usla högtalare.
Till min glädje upptäckte jag idag att Mc Donalds själva plockat ner högtalarna – såvida det inte är någon annan som förverkligat min plan – och torget är återigen tyst. Så tyst det nu kan bli när skräniga fjortisar kastar varandra i skyltfönstren på H&M.
Men säg den glädje som varar. När vi svängde in på Skomakaregatan mot Lilla torg skvalade musiken ur utomhusmonterade högtalare från varenda jävla restaurang ända bort till Engelbrektsgatan.
Jag ska nog gå och leta reda på avbitartången nu
Tre koppar varje morgon, nymalet och tillagat i en ordentlig bryggare. Oftast klarar jag mig resten av dagen på den dosen, men vissa dagar behövs det en skvätt även på jobbet. Tyvärr är det Löfbergs lila som gäller då, ingen höjdare men fyller sin funktion, det vill säga jag piggnar till en aning.
Några dagar i veckan försöker jag därför springa förbi Te & Kaffehuset i Malmö för att få en kopp riktigt gott kaffe och fylla på det egna förrådet av bönor. Mathias gör i mitt tycke den godaste espressinon i Malmö, men så är han också passionerad kaffeälskare och välutblidad barrista. I stort sett varje gång jag är i butiken har han någon ny sort på hyllan, så det är inte ofta jag kommer hem med något som jag redan har provat*.
Sen en tid tillbaka har Mathias börjat blogga om sina erfarenheter, kaffesorter och allt annat som kan vara intresse för en kaffeälskare. Helt klart läsvärt för alla som tycker att livet är för kort för att slösas bort på dåligt kaffe.
* I bryggaren just nu, Rio Verde Brasil.
I helgen slog det mig att det är sju år sedan vi flyttade till Malmö, vilket vi gjorde den 9 november 2000, och över elva år sedan jag flyttade till Lund för att plugga statsvetenskap. Det innebär att jag tillbringat mer än en tredjedel av mitt liv i Skåne.
Rätt lustigt med tanke på att jag absolut inte vill flytta hit när jag var yngre. Studierna i Lund bara var tänkta som en temporär lösning eftersom jag inte lyckades komma in på journalisthögskolan på första försöket. Nu skulle jag inte kunna tänka mig att flytta härifrån.
Efter ett kort besök på Ikea i morse stannade jag till på en loppis på Sallerupsvägen. Hittade följande lilla fynd, som säljaren självmant prutade ner från 350:- till 250:- utan att jag bad om det. Konstnären heter Anders Björkman och kommer från någon by i Skåne, som jag naturligtvis glömde namnet på så snart jag betalat, och tavlan är målad 1939.
Slängde på vinterdäcken idag och då man helst ska köra in dem innan det blir vinterväglag, för att slita bort det förhårdnade yttersta lagret, tog jag en tur med Nizar till Alnarpsparken. Vi travade omkring en timme i de delarna av parken som med lite god vilja kan kallas för skog och njöt av ett underbart höstväder. Okej, det slet ju inte så värst mycket på däcken, men det var i alla fall riktigt behagligt.
Tog Nizar ut på en långpromenad när jag kom hem från jobbet så han skulle bli tillräckligt trött för att inte störa mig under Sci-fi fredagen på TV6. Det blev en tur runt den stora pildammen. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, men tornet ser ganska maffigt ut i mörker så jag slet fram kameran och försökte föreviga det.
Det var lite svårare än jag tänkt mig för det blåste något in i bänken och hunden hade ingen förståelse för att husse behövde stå blick stilla under exponeringen. Två bilder blev helt fördärvade när han traskade i väg för att lukta på något spännande, minst fem sabbades av kraftiga vindbyar. Till slut hittade jag en liten bänk som jag kunde sätta ner kameran på och få det önskade resultatet.
I övrigt var promenaden lite av en prövning. Jag fick en gren från en pil i ryggen när vi passerade Margaretapaviljongen och längs med Stadiongatan blåste det så kraftigt att jag tvingades luta mig mot vinden för att inte ramla. Nizar såg minst sagt besvärad ut. När vi väl kom hem belönade vi oss med tuggeben, whisky och Stargate Atlantis.
Skulle jag någon gång drabbas av trettioårskris behöver jag bara gå till systemet och handla. Inte för att dränka sorgerna i alkohol, utan för att få känna mig ung igen.
Senast idag köpte jag en flaska femtonårig Glenmorangie och fick visa legitimation igen, vilket jag får göra säkert fyra av fem gånger. Det smickrar när man fyllt 32, även om det egentligen inte är någon ålder att tala om. Likväl smickrar det.
Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att jag fick visa legitimation på Hemköp för några månader sedan då jag köpte ett sexpack Falcon Ale och kassörskan bad att få se mitt körkort. Hon blev högröd i ansiktet och bad så mycket om ursäkt, och medan jag packade mina varor hörde jag henne mumla ”max tjugo, max tjugo, du ser inte en dag äldre ut”.
Äh vad fan, jag känner mig smickrad av det också.