Såg en man med en Walkman idag. En äkta, med kassettband. Jag trodde inte att det var någon, förutom min kusin och något tekniskt muséum, som hade en kvar. Än mindre använde den.
Kände mig som tolv igen när jag såg den.
Personligt
Nizar – en äkta Star Wars-kännare
(Uppdaterad med bild) Vi gick förbi Kenner & Co. idag. I dörren, ungefär i ankelhöjd, sitter en halvfigur föreställande Jar-Jar Binks. Nizar började genast morra på honom. I vanliga fall är det inte okej att han morrrar, men för Jar-Jar kan jag göra ett undantag.
Grattis till förlovningen Martin
Björnström tog en liten semester och försvann från Internet ett par dagar. I går dök han upp igen – nyförlovad dessutom.
Grattis!
Vigselringarna äntligen klara
Efter söndagens traditionsenliga besök på Siesta gick vi förbi David J. Butler, guldsmeden som gjorde våra ringar för att se om vårt bröllopsfoto fortfarande fanns kvar i fönstret. Det gjorde det, och David själv var på jobbet för att städa undan lite innan semester och kom ut för att prata lite.
Nu är det ju så att vi inte fått tid att gravera våra ringar med datum för bröllopet. Antingen har jag och Emma inte haft möjlighet att gå dit samtidigt, eller så har David varit upptagen med andra kunder. Att en av oss skulle gå dit med båda ringarna har inte varit ett alternativ. Vigselringen tar man inte av sig hur som helst.
Men nu erbjöd sig David att fixa den sista detaljen medan vi väntade. På en söndag dessutom.
En kvart senare var inskriptionerna på plats och våra ringar är äntligen klara – bara ett och ett halvt år efter bröllopet.
Tack David.
Ibland går det nästan att förstå politikerförakt
En dag som denna är det lätt att ta till politikerförakt. Hur många av ledamöterna som röstade ja till ”FRA-lagen” är ens insatta i vad den innebär? Hur hårt har egentligen partipiskorna tagit när en centerpartistisk politiker tycker att det är okej att rösta ja för att man ska inrätta en ”ny myndighet” (Annie Johansson).
Jag kanske har missuppfattat något men jag hade för mig att de borgerliga partierna ville minska statens inflytande, vilket inrättandet av en ny myndighet rimmar illa med.
Frågan är ju hur man lyckats undvika att lagrådet sätter sig på tvären? För vi pratar om införandet av en lag som inkräktar på två grundlagar, YGL och Tryckfrihetsförordningen. Den som är anställd inom svensk offentlig förvaltning har inte rätt att efterforska journalisters källor, men nu har vi helt plötsligt fått en lag som ger FRA rätt att samla in information som kan röja en källa.
Nu är det visserligen ett par år sedan jag satt i skolbänken, men jag har ett bestämt minne av att en grundlag övertrumfade övriga lagar.
Att man sedan motiverar detta intrång i medborgarnas integritet och landets grundlagar, till tonerna av en sällan skådad protestaktion, med kampen mot terrorister är enbart löjligt. Tyvärr verkar det som om de styrande på fullt allvar tror att vi kommer att avvärja terroraktioner riktade mot Sverige med en lista på 250.000 kodord.
Jag är hemskt ledsen, men om nu någon skulle få för sig att rikta ett terrordåd mot Sverige så lär de knappast planera det genom att skicka fullt läsbara mail som FRA kan snappa upp. Om de över huvud taget mailar så lär det ske krypterat så att FRA i bästa fall kan få ut innehållet om ett par miljoner år – och då lär det vara försent.
Kvar sitter vi så kallat vanliga medborgare och undrar vad vi egentligen vågar skriva i våra mail i framtiden?
Sällar mig till kören – Stoppa ”FRA-lagen”
Jag försöker undvika att ta upp politik i min blogg, men ibland är det svårt att låta bli.
Mycket har sagts i ämnet, men det jag reagerar mest på är att meddelarskyddet i princip är utsuddat. Som journalist är du skyldig att skydda dina källor. Om någon frågar vem som gett dig en viss uppgift så får du inte avslöja det (såvida källan inte är känd genom att han eller hon ställt upp på intervju). För den som är offentligt anställd är det till och med förbjudet att efterforska källor, vilket tyvärr inte alla politiker och tjänstemän känner till, eller bryr sig om (jo, jag har egen erfarenhet av detta).
Om nu lagen klubbas igenom innebär det att du aldrig mer kan skicka ett känsligt mail till en journalist och känna dig någorlunda säker på att ingen får veta att du bidragit med information, inte ens om du krypterar den. Informationen om hur mailet skickats, från vem och till vem, finns lagrat av en statlig myndighet. Det samma gäller telefonsamtal. Härligt va?
Det är naturligtvis inte givet att informationen kommer att utnyttjas, men bara vetskapen om att du inte kan kontakta en journalist annat än genom ett möte öga mot öga, utan att det lagras någonstans är i sig ett hot mot demokratin. Vad är det som säger att informationen inte missbrukas? Kanske inte idag, men om ett år, eller tio, eller femtio?
Det behöver inte vara så att vi får en regering som kastar Sverige tillbaka till 30-talet för att den information FRA kommer att lagra ska bli ett otäckt instrument, det räcker faktiskt med ett rötägg – och sådana hittar man överallt; bland poliser, journalister, politiker, säljare, militärer, lärare, svenskar, invandrare, välbärgade, fattiga, män, kvinnor – ja i princip alla yrkeskategorier och samhällsgrupper.
Varför skulle FRA vara befriade från dem?
Sen kan man naturligtvis undra hur det kommer sig att vi svenskar som en gång i tiden förfärades över hur Sovjetunionen en gång i tiden granskade medborgarnas brev nu ska utsättas för det samma? Fast i digital form förstås, som om det nu skulle vara någon skillnad.
Det finns naturligtvis fler aspekter på det hela. En del kan man hitta på http://www.stoppafralagen.nu/
Nymfkakadua på rymmen vilar på Parkbron
På Parkbron satt det en liten krabat som uppenbarligen var lite vilsen. För visserligen är Malmös parker ett paradis för allsköns fåglar, men nymfkakadua får väl ändå betraktas som ett udda inslag.
Den var helt klart tam – om nu någon trodde annat, för jag hade inga problem att komma nära för att fotografera. Inte heller brydde den sig om Nizar, eller mannen med en Siames på axlarna, som också stannade för att titta. För att inte tala om barnfamiljen som kom och klappade den på huvudet.
Frågan är bara var den egentligen hör hemma?
Edit: Uppenbarligen heter det numer nymfkakadua och inte, som jag först skrev, nymfparakit. Det ändrades visst i slutet på 90-talet.
Har Malmö blivit årets kulturhuvudstad?
När Stockholm var Europas kulturhuvudstad 1998 framfördes mycket kritik mot att det pågick så många vägarbeten överallt, vilka förfulade staden och gjorde det svårt att komma fram för alla kulturintresserade besökare.
Till slut började man dock spekulera i om det inte rent av var så att alla vägarbeten var en installation, en del i kulturhuvudstadsåret. I nästan varje gathörn gapade ett stort hål, omgivet av koner, grävmaskiner och – i några enstaka fall – gubbar i reflexvästar.
Av den anledningen är det nästan så man kan tro att det är Malmö och inte Liverpool som är årets kulturhuvudstad, eller är det så att de styrande startat en kampanj för att säkerställa titeln till 2014?
En installation?
Tylösands Spa ignorerar vegetarianer
Det var en kanonhelg i Tylösand på alla sätt och vis – utom ett, men det kan vi ta lite senare.
Jag drog i gång Vespan strax före sju på lördagsmorgonen och puttrade i väg så smått. Från början hade jag tänkt att köra småvägar upp, men efter att resan Föreningsgatan-Bjärred hade tagit runt en halvtimme insåg jag att det fick bli motorväg trots allt. I alla fall om jag skulle hinna till Halmstad innan tio.
Vespan gör visserligen 110-120 utan större problem, så länge de inte blåse motvind. Och motvind har man ofelbart om man kör E6:an norrut – i kubik. Alltså pendlade jag mellan 95 och 105, förutom i de få uppförsbackar där det var lä och jag fick upp farten till motorvägshastighet. Till råga på allt var jag tvungen att tanka utanför Ängelholm och tappade ännu lite mer tid.
Av den anledningen räknade jag kallt med att bli omkörd av kollegorna innan Hallandsåsen, men jag hade precis kommit förbi avfarten till Båstad innan den första bilen körde om. Nummer två passerade mig två mil senare och den tredje först med en mil kvar att köra.
Men då resten av gänget hade åkt i fem bilar innebar det alltså att jag kom fram före två av dem – och det med råge. Att det sedan var de nya firmabilarna, två Volvo V50, som vi hade piskat gjorde ju inte saken sämre. Fast det är ju inte säkert att det var bilarnas fel att jag kom först, det kan ju haft med chaufförerna att göra.
Snabbare än en V50.
Första anhalt var Arosfortet där vi fick tävla i någon slags variant på Fångarna på Fortet. Tack och lov utan Gunde. Det var faktiskt riktigt roligt och naturligtvis vann mitt lag.
Väl framme vid Spat inledde vi med lunch. Det blev en lite kluven upplevelse. Salladsbuffén var en av de bästa jag upplevt, så jag hade stora förväntningar på varmrätten. Särskilt som kocken, eller åtminstone en kille i kockmössa stod och skar upp kött och la upp på tallrikar. Men när jag frågade om det fanns något vegetariskt alternativ så hänvisade han mig tillbaka till buffén där det fanns lax.
Vid middagen frågade servitrisen om jag åt fisk, varpå jag svarade att jag gör det men fördrar helvegetariskt om det går.
”Då ska du få en quornfilé till förrätt och vårrullar till huvudrätt”.
Jag trodde inte mina öron. Quorn är ett halvfabrikat som man lagar om man saknar fantasi, eller ska göra sin första vegetariska maträtt någonsin. Det hör inte hemma på en finare restaurang. Och om den finare restaurangen finns på ett spa, som profilerar sig på hälsa, blir det direkt pinsamt.
Jag valde i stället laxen som förrätt, men behöll vårrullarna i hopp om att de i alla fall skulle vara hemlagade. Jag tvivlar dock på att så var fallet, eftersom vi får hemlagade, thailändska vårrullar ganska ofta på jobbet, och de här var inte ens i närheten.
Vid lunchen på söndagen struntade jag därför i varmrätten och gick helt och hållet loss på buffén. Den var fullt tillräcklig, men likväl var det under all kritik att de inte kund prestera något bättre alternativ till kött.
En av ganska få bilder som jag tog i helgen. Kent, Johan och Robert, på väg att hämta packningen i bilen. För övrigt en av de bilar som kom efter mig till Halmstad.
Men nu var det ju inte för matens skull vi åkte upp, utan för behandlingarna och badet. Och där får Tylösand full poäng.
Min behandling bestod av en inpackning i chilikryddad lera, varpå jag sveptes in plastfolie och en värmefilt i vilken jag skulle ligga en kvart. Mot slutet blev det riktigt varmt och skönt, och jag slumrade till en stund innan det var dags för nästa steg, en kort scrubbing innan jag fick duscha av mig leran. Sist var det dags för massage, där oljan var spetsad med chili.
Massagen var naturligtvis för kort, men på det hela taget var behandlingen fantastisk och kan varmt rekommenderas.
När vi inte åt eller behandlades låg vi i stort sett oavbrutet i någon av alla pooler som fann inne på spat. Saltvattenspoolen på terrassen gjorde havet överflödigt – och vem vid sina sinnens fulla bruk vill bada i have när man först måste passera en sandstrand som ofelbart leder till sand i kalsonger, hår, öron och eventuell matsäck. Så i brist på klippor tar jag en pool utan tvekan.
Relaxpoolen, med sin inbyggda ”soffa” var inte heller dum, så länge de andra som var i den låg still. Jag höll på att somna flera gånger, men väcktes brutalt så snart någon rörde sig lite för häftigt och vågskvalpet gjorde att man guppade omkring som en liten fender i full storm.
Favoriten blev dock ”isvaken”, ett litet hål i golvet där vattnet höll runt tio grader. Tanken var nog att man skulle hoppa i där efter ett besök i den gemensamma bastun, men då den knappt höll rumstemperatur dök vi ner i bubbelpoolen i stället. Bara den kombinationen var nästan värd ett besök i sig.
Så trots kökets trista inställning till vegetarianer och det faktum att nattklubben var fullständigt nerlusad av Per Gessle/Roxette/Gyllene Tider-memorabilia skulle jag gärna åka tillbaka dit. Men då ska jag nog fråga om jag inte kan få laga min egen mat, och kanske lära kocken ett och annat.
Steve Lukather är tillbaka och sporrar till stordåd
I förrgår släpptes Steve Lukathers nya album Ever Changing Times på iTunes och den hamnade snart i min iPod. Idag fick han följa med mig ut och springa efter jobbet och minsann – tillsammans pressade vi snitthastigheten till 3’56”/Km under en 5.43 Km lång löprunda.
Tjoho!