Personligt

Blöt väntan på en iPhone (glad att jag redan har en)

Vi, Nizar och jag förstås, tog ett varv förbi Teliabutiken när det var dags att gå nattarundan. Då var det ungefär halvannan timme kvar innan iPhoneförsäljningen skulle dra igång i Sverige. Det regnade ganska duktigt och det såg inte särskilt roligt ut för de cirka 150 stackare som köade.

Ändå hade Telia varit snälla och dukat upp med DJ, popcorn, godis och läsk. Alla blötdjur bjöds tydligen en regnrock av gladpackmodell och en liten pall, så långt lagret räckte.

Eftersom regnet tilltog nåt så inihelvete när jag kom dit blev det inte många bilder som gick att använda, men ett par kan jag bjuda på innan jag går och lägger mig – med min egen iPhone på nattduksbordet naturligtvis.

Uppdatering: Fick med en bild på sydsvenskan.se. Just nu ligger den på förstasidan, men kan även hittas som bild nummer nio i bildspelet här. Ingen höjdarbild den heller, men det var inte direkt läge att göra något annat än att titta och trycka då jag inte hade något att skydda min kamera med.

195419491944

Stretchingens mysterier

Jag har alltid slarvat med stretching efter träningspass och jag har inte känt något obehag trots det.

Men efter att ha läst om vikten av att stretcha – det ska tydligen skynda på transporten av slaggprodukter från musklerna – tänkte jag att det kunde vara värt att göra det ordentligt för en gångs skull. Särskilt som jag fått till en härlig åttakilometersrunda bara dagen efter att jag knappt orkade ta mig ett varv runt Pildammarna.

Sagt och gjort, vader och bak- och framsida av lår tänjdes noggrant ut enligt instruktioner jag hittade någonstans på nätet i fredags.

Idag känns benen som trötta klumpar som knappt vill röra på sig. De värker inte utan känns bara ”blöh!”, så något gjorde jag nog fel.

Sömnbrist och värmeslag

Det blev lite segt i helgen, i alla fall på lördagen. Och det är helt och hållet min granne Marks fel.

När jag kom hem efter kvällsrundan med Nizar i fredags så satt han och några kompisar ute på gården, vid bordet som ligger rakt under vårt sovrumsfönster. Mark hade bjudit på sill och potatis och diverse drycker, och när vi kom förbi var det bara dryckerna kvar.

Jag insåg ju snabbt att det skulle inte bli någon sömn om jag gick och la mig med det stökiga gänget skrålandes nedanför fönstret. Det enda lösningen blev således att göra dem sällskap.

Rätt vad det var kom Emma hem från jobbet, vilket innebar att klockan var en bit över två på natten. Eftersom även hon stannade och pratade en stund innan vi till slut gick upp i lägenheten hann klockan passera tre innan jag kom i säng. 

Eftersom jag skulle upp och tvätta klockan 8 på lördagen blev det en ganska trött dag. Försökte sova någon timme vid lunchtid så att jag skulle orka inviga mina nya skor. Kan säga att det gick inte så bra. Jag orkade ett varv runt Pildammarna, men sen tog tröttheten och värmen ut sin rätt.

Vad gäller värmen så tror jag faktiskt att jag hade kroknat även om jag fått sova ut. Att springa i solen när temperaturen i skuggan närmar sig 30° är inte snällt mot kroppen, oavsett hur utvilad man är.

Resten av lördagen spenderade jag i soffan, sovandes till sexans Scrubsmarathon.

Back to the future

Såg en man med en Walkman idag. En äkta, med kassettband. Jag trodde inte att det var någon, förutom min kusin och något tekniskt muséum, som hade en kvar. Än mindre använde den.

Kände mig som tolv igen när jag såg den.

Nizar – en äkta Star Wars-kännare

(Uppdaterad med bild) Vi gick förbi Kenner & Co. idag. I dörren, ungefär i ankelhöjd, sitter en halvfigur föreställande Jar-Jar Binks. Nizar började genast morra på honom. I vanliga fall är det inte okej att han morrrar, men för Jar-Jar kan jag göra ett undantag.

1940

Vigselringarna äntligen klara

Efter söndagens traditionsenliga besök på Siesta gick vi förbi David J. Butler, guldsmeden som gjorde våra ringar för att se om vårt bröllopsfoto fortfarande fanns kvar i fönstret. Det gjorde det, och David själv var på jobbet för att städa undan lite innan semester och kom ut för att prata lite.

Nu är det ju så att vi inte fått tid att gravera våra ringar med datum för bröllopet. Antingen har jag och Emma inte haft möjlighet att gå dit samtidigt, eller så har David varit upptagen med andra kunder. Att en av oss skulle gå dit med båda ringarna har inte varit ett alternativ. Vigselringen tar man inte av sig hur som helst.

Men nu erbjöd sig David att fixa den sista detaljen medan vi väntade. På en söndag dessutom.

1936

En kvart senare var inskriptionerna på plats och våra ringar är äntligen klara – bara ett och ett halvt år efter bröllopet.

Tack David.

1932

Ibland går det nästan att förstå politikerförakt

En dag som denna är det lätt att ta till politikerförakt. Hur många av ledamöterna som röstade ja till ”FRA-lagen” är ens insatta i vad den innebär? Hur hårt har egentligen partipiskorna tagit när en centerpartistisk politiker tycker att det är okej att rösta ja för att man ska inrätta en ”ny myndighet” (Annie Johansson).

Jag kanske har missuppfattat något men jag hade för mig att de borgerliga partierna ville minska statens inflytande, vilket inrättandet av en ny myndighet rimmar illa med.

Frågan är ju hur man lyckats undvika att lagrådet sätter sig på tvären? För vi pratar om införandet av en lag som inkräktar på två grundlagar, YGL och Tryckfrihetsförordningen. Den som är anställd inom svensk offentlig förvaltning har inte rätt att efterforska journalisters källor, men nu har vi helt plötsligt fått en lag som ger FRA rätt att samla in information som kan röja en källa.

Nu är det visserligen ett par år sedan jag satt i skolbänken, men jag har ett bestämt minne av att en grundlag övertrumfade övriga lagar.

Att man sedan motiverar detta intrång i medborgarnas integritet och landets grundlagar, till tonerna av en sällan skådad protestaktion, med kampen mot terrorister är enbart löjligt. Tyvärr verkar det som om de styrande på fullt allvar tror att vi kommer att avvärja terroraktioner riktade mot Sverige med en lista på 250.000 kodord.

Jag är hemskt ledsen, men om nu någon skulle få för sig att rikta ett terrordåd mot Sverige så lär de knappast planera det genom att skicka fullt läsbara mail som FRA kan snappa upp. Om de över huvud taget mailar så lär det ske krypterat så att FRA i bästa fall kan få ut innehållet om ett par miljoner år – och då lär det vara försent.

Kvar sitter vi så kallat vanliga medborgare och undrar vad vi egentligen vågar skriva i våra mail i framtiden?

Sällar mig till kören – Stoppa ”FRA-lagen”

Jag försöker undvika att ta upp politik i min blogg, men ibland är det svårt att låta bli.

Mycket har sagts i ämnet, men det jag reagerar mest på är att meddelarskyddet i princip är utsuddat. Som journalist är du skyldig att skydda dina källor. Om någon frågar vem som gett dig en viss uppgift så får du inte avslöja det (såvida källan inte är känd genom att han eller hon ställt upp på intervju). För den som är offentligt anställd är det till och med förbjudet att efterforska källor, vilket tyvärr inte alla politiker och tjänstemän känner till, eller bryr sig om (jo, jag har egen erfarenhet av detta).

Om nu lagen klubbas igenom innebär det att du aldrig mer kan skicka ett känsligt mail till en journalist och känna dig någorlunda säker på att ingen får veta att du bidragit med information, inte ens om du krypterar den. Informationen om hur mailet skickats, från vem och till vem, finns lagrat av en statlig myndighet. Det samma gäller telefonsamtal. Härligt va?

Det är naturligtvis inte givet att informationen kommer att utnyttjas, men bara vetskapen om att du inte kan kontakta en journalist annat än genom ett möte öga mot öga, utan att det lagras någonstans är i sig ett hot mot demokratin. Vad är det som säger att informationen inte missbrukas? Kanske inte idag, men om ett år, eller tio, eller femtio?

Det behöver inte vara så att vi får en regering som kastar Sverige tillbaka till 30-talet för att den information FRA kommer att lagra ska bli ett otäckt instrument, det räcker faktiskt med ett rötägg – och sådana hittar man överallt; bland poliser, journalister, politiker, säljare, militärer, lärare, svenskar, invandrare, välbärgade, fattiga, män, kvinnor – ja i princip alla yrkeskategorier och samhällsgrupper. 

Varför skulle FRA vara befriade från dem?

Sen kan man naturligtvis undra hur det kommer sig att vi svenskar som en gång i tiden förfärades över hur Sovjetunionen en gång i tiden granskade medborgarnas brev nu ska utsättas för det samma? Fast i digital form förstås, som om det nu skulle vara någon skillnad.

Det finns naturligtvis fler aspekter på det hela. En del kan man hitta på http://www.stoppafralagen.nu/

Nymfkakadua på rymmen vilar på Parkbron

På Parkbron satt det en liten krabat som uppenbarligen var lite vilsen. För visserligen är Malmös parker ett paradis för allsköns fåglar, men nymfkakadua får väl ändå betraktas som ett udda inslag. 

1844

1834

Den var helt klart tam – om nu någon trodde annat, för jag hade inga problem att komma nära för att fotografera. Inte heller brydde den sig om Nizar, eller mannen med en Siames på axlarna, som också stannade för att titta. För att inte tala om barnfamiljen som kom och klappade den på huvudet.

Frågan är bara var den egentligen hör hemma?

1829

1824

Edit: Uppenbarligen heter det numer nymfkakadua och inte, som jag först skrev, nymfparakit. Det ändrades visst i slutet på 90-talet.