Dryck

Gollem – ett måste för ölälskaren på besök i Amsterdam

På inrådan av Emmas kollega Kalle gick vi till Café Gollem, ett litet ölhak med gigantiskt utbud – lite över 200 sorter. Det var mestadels Belgiska, men även en del inhemskt. Emma tog sin favorit Leffe Blonde och efter lång vånda bestämde jag mig för att testa först en John Martin’s, en trevlig ale som enligt Emma hade en viss smak av snus, samt en Columbus, en Holländsk bryggd som påminde om tyskt veteöl. Inte helt fel, även om den senare visade sig ligga på 9 volymprocent. Otroligt nog fanns inte det minsta spår av alkoholsmak i den, men en viss trötthet infann sig efteråt. Den kan dock lika gärna berott på att vi traskat runt i solen i Amsterdam hela dagen som ölens styrka.

721

Emma på Café Gollem.

För övrigt kör vi i morgon vidare mot Frankrike och jag vet inte hur länge till det dröjer innan vi kan koppla upp oss igen.

Katt på jobbet

Att ta med sig hundar in i butiker är en självklarhet i Amsterdam. Lika självklart verkar det vara att ta med sig katten till jobbet. Vi har sett ett flertal kissar som legat uppkrupna i fönstren och lapat sol medan husse och matte jobbar. Till och med på barer och restauranger kunde man se dem. Visst kan det vara trevligt med en kisse i knät medan man dricker en öl eller ett glas vin, men till maten?

733

Katt på jobbet. Mysigt, fast kanske inte på restaurangen.

En Amstel vid Amstel

Har inte så bra koll på Holländska ölsorter förutom Heineken, som för övrigt har bryggeriet ett stenkast från Rijksmuseum, och så Amstel. Den förra finns ju att köpa lite varstans och smakar som Falcon och Spendrups. Amstel hade jag faktiskt ingen erfarenhet av, men när vi traskade längs just Amstel (floden alltså) så kändes det helt rätt att sätta sig med en Amstel (ölen alltså). Lite fruktig, aningen söt, men en överlag angenäm upplevelse. Helt klart värd att prova om du inte gjort det förr, men gör det på hemmaplan. Den var inte god nog att på egen hand motivera en resa till Amsterdam.

729

Efter regn kommer ånga

Äntligen har det slutat regna. Eller äntligen? Visst, man kan gå längre än tre meter utan paraply och utan risk att bli dränkt från ovan. Men så snart molnen tar en paus passar solen på att göra vad den gör bäst. Värma, eller snarare hetta upp luften, husen, folk i allmänhet, mig i synnerhet och inte minst marken. Det är ju så att allt vatten som ramlat ner från himlen de senaste dagarna inte mirakulöst försvunnit bara för att det blivit uppehåll några timmar. Det har legat kvar i marken i väntan på bättre tider, och nu när värmen kommer är det åter dags för det att stiga tillbaka upp i skyn.

Följden blir att efter en natt i luftkonditionerat hotellrum, med snudd på isbildning i taket, känns det som att stoppa huvudet ovanför en stormkokande pastagryta. Fast då över hela kroppen, som om man varit dum nog att ställa sig i grytan.

Som tur är finns en räddning. Butiker, och butiker har luftkonditionering. Så här långt har jag på två timmar hunnit ta ut pengar, köpa öronproppar, ett anteckningsblock (för att kunna blogga utan dator), samt ta en kaffe och kaka på Starbucks, där jag även skriver detta på mitt nyinköpta block.

574

Analogt bloggande på Starbucks

Allt som allt har jag inte rört mig mer än tvåhundra meter från hotellet. Å andra sidan ser jag inte ut som en blöt disktrasa. Jag funderar så smått på att skaffa ett par nya solglasögon. Vatten behövs alltid i den här värmen, och jag har snart läst ut boken med Jeremy Clarksons krönikor från Sunday Times, så lite ny lektyr kan behövas på planet hem. Alltså bör jag kunna klara mig tvåhundra meter till innan det är dags att hoppa in i en luftkonditionerad taxi, antingen tillbaka till hotellet eller in till stan.

Bästa pizzan finns i Taipei

Okej, jag kanske inte testat tillräckligt många pizzerior för att kunna stå för det påståendet till hundra procent. Men den Quattro Formaggio som jag nyss avnjöt, i sällskap av ett glas rött vin, på Alleycat’s i Neihu, är den bästa jag ätit så här långt. Helt klart värt ett besök om man vill stilla eventuell hemlängtan med lite västerländsk mat.

566

Alleycat’s i Neihu serverar ruskigt god pizza.

Taiwan Beer, ett kärt återseende

597
Taiwan Beer, kanske inte kungen bland öl, men väldigt god.

Hur lång en flygning upplevs beror på många faktorer. Sitter man bredvid en reslig, om än väldigt trevlig, holländare vars storlek gör att man inte kan sitta riktigt bekvämt, ja då känns tolv timmar till Bangkok som en evighet. Det blev i alla fall lite sömn på planet, så jag var hyfsat utvilad när det var dags att gå av planet under tiden som det tankades och städades.

Väl i gaten för att komma ombord igen träffade jag Andy och April från Las Vegas. Eller rättare sagt Andy träffade mig. Helt plötsligt hörde jag någon bakom mig säga ”cool backpack” och insåg efter någon sekund att det faktiskt var för mig repliken var ämnad. Andy har pluggat två år i Köpenhamn, visserligen för tolv år sedan, men han kände genast igen en Kånken och undrade om jag var dansk. När han fick veta att jag var svensk skrattade han bara och berättade att de nästan bara umgåtts med skandinaver och mestadels svenskar den senaste tiden i Bangkok.

601
April och Andy från Las Vegas provar Taiwanesisk mat.
Vi passade på att käka lite på flygplatsen i Taiwan. Andy provade lite inhemsk mat, någon slags köttgryta som enligt honom var väldigt god. Jag nöjde mig med en Taiwan beer eftersom jag inte gjort annat än ätit på planet och hade ännu en flygplansmåltid väntandes på mig inom några timmar. Sällskapet gjorde att tiden flög fram och helt plötsligt befann jag mig åter i luften på väg mot Tokyo.