Hotell

När två rätt blir ett fel

City Lake Hotel i Taipei vänder sig i första hand till affärsmänniskor, och då är det självklart att de har gratis internet – såtillvida att det ingår i rumspriset – både med och utan sladd. Varje våning har två basstationer, så det ska i princip gå att surfa var som helst på de fjorton våningarna.

Som ytterligare bonus till sina gäster erbjuder de gratis tvätt i form av tre maskiner, med tillhörande torktumlare, på takvåningen. En skön soffgrupp står uppställd för den som inte orkar, eller vill, ta sig ner till rummet igen medan underkläderna skvimpar omkring i sitt välbehövliga bad.

Perfekt att ta med sig datorn upp och softa lite medan i väntan på att allt ska bli rent och torrt. Eller inte.

Det trådlösa nätverket räcker inte ända upp i tvättstugan, trots att våning fjorton är rakt under golvet. Möjligen kanske det skulle funka om jag gick in i det intilliggande gymet, men där finns ju inga soffor. Så jag får helt enkelt skriva det här offline. Ack du grymma värld.

Likriktning i Taiwanesisk TV

När man är ensam på ett hotellrum, ett par tusen mil hemifrån, blir tv:n lätt en bra vän – särskilt om man som jag spenderar alldeles för mycket tid framför den hemma. På hotellet finns lite drygt hundra kanaler att tillgå, varav majoriteten är Taiwanesiska – allt annat vore konstigt.

Eftersom jag inte begriper vad de säger blir det väldigt mycket zappande för att försöka hitta något på engelska eller som åtminstone tilltalar ögat. Av en för mig obegriplig anledning verkar kanalerna klumpa ihop sig och sända liknande program vid samma tillfälle. Körs det talkshow i en kanal så går det talkshows i minst sju andra kanaler. När det är såpadags i en kanal är det såpadags i ytterligare nio. Lekprogram, nyheter, ekonomi, natur, film, barnprogram … ja, ni fattar.

Visst kan det bara vara ett sammanträffande, men jag tvivlar på det. En teori är att det pågår någon slags konspiration, även om jag inte kan begriper vad den skulle gå ut på. En annan att kanalerna kommit överens om att inte försöka stjäla tittare från varandra genom att synka sina tablåer. Jag vet inte vad den tredje skulle vara, men något står inte rätt till.

Varför skulle annars inte mindre än sex kanaler samtidigt kör något slags religiöst frågeprogram. Sex munkar – att döma av utseendet – sitter i rutan och svarar på frågor från människor som ringer in. Lite som Fråga doktorn i SVT, fast utan krämpor och oro över mediciner.

Något lurt är det allt.

506

Helig man svarar på tittarnas frågor.

Världens vänligaste stad?

Efter lite välbehövlig sömn tog jag en liten promenad i kvarteren runt hotellet. Neihu (uttalas ungefär Nejhoo) är inte direkt centrala Taipei utan nästan en förort. Därav är utbudet av exempelvis restauranger med menyer på andra språk än kinesiska något begränsat, för att inte säga obefintligt. Är man som jag vegetarian känns det lite vanskligt att chansa, så det blev en ganska lång runda i jakt på ett hak där jag kunde vara säker på att få något köttfritt i magen.

Efter nästan två timmar och med bara två kvarter innan jag var tillbaka vid hotellet såg jag en sushibar på andra sidan gatan. Äntligen skulle kunna få lite mat i magen. Precis när jag hade tänkt tanken stannade en scooter precis bredvid mig, med en vilt gestikulerade tjej på bönpallen. De kunde inte många ord på engelska men när killen som körde plockade upp sin plånbok pekade på den började jag fatta. Mycket riktigt, min plånbok låg inte kvar i benfickan, som jag i ett svagt ögonblick glömt stänga. Tjejen pekade mot korsningen bakom och och jag rusade dit samtidigt jag ropade det enda kinesiska ord jag kan. Tack!

Men inte fan såg jag någon plånbok och började tänka att någon kanske tagit den. Paniken sköljde över mig. Vad fan skulle jag göra? Inga pengar, inga kreditkort. Man är ganska körd i det läget. Visst, kort går att spärra och det var inte mycket jag hade i den, kanske hundra svenska och trehundra taiwandollar, men hur skulle jag fixa mat, betala taxi till mässan och allt annat?

Då hörde jag scootertjejen ropa. Hon hade följt efter mig och pekade ut i gatan. Där stod en trafikpolis med min plånbok i handen. Någon hade alltså plockat upp plånboken, gett den till polisen och skickat paret på scootern efter mig. Puh! Enligt några bekanta här hade jag extrem tur. Enligt dem så skulle de flesta taiwaneser sett den som en gåva från himlen, men fan trot. Jag har fått intrycket av att de är väldigt vänliga och ärliga, som nu.

En liten stund senare var jag på sushibaren. Tjejen som kom fram till mig kunde nästan ingen engelska, men det gick alldeles utmärkt att peka på bilderna på menyn. Sushi har jag ju ätit förr, så det var bara att välja det jag kände igen. Men så frågade hon något jag inte begrep och jag stod där som ett fån. Då grep en liten dam in och översatte – äta här eller ta med?

Hon visade sig vara lärare och undrade om jag möjligen också var det. Det är tydligen vanligt att västerlänningar kommer hit för att undervisa i engelska (jag träffade faktiskt en svensk förra året som gjorde just det). När hon fick veta var jag kom från berättade att hon var i Sverige förra året. Vi pratade en liten stund och när hon sedan skulle gå avslutade hon med att säga ”jag vill hälsa dig välkommen till Taiwan, så jag bjuder på maten”, gav mig en presentcheck och försvann. Hur ofta händer sådant i Sverige?

Den vilda jakten på lugnet

617
Ett tåg kommer lastat …

Första dagen i Tokyo. Klart att man var spänd på hur det skulle vara. Jag ville ut och se stan så fort som möjligt. Tyvärr hade ett och ett halvt dygns resande satt sina spår, så det blev till att gå upp och äta frukost vid 9.30, sen tillbaka i sängen igen. Sov till tolv.

605
Metropolitan Plaza i Ikebukuro.

Sen bar det i alla fall ut på stan. Ikebukuro hette området, en gång i tiden hemvist för Tokyos svarta marknad. Idag ett livligt shoppingdistrikt med några av stans, kanske världens, största shoppinggallerior, en hel del restauranger och massor med spelhallar.

Första uppdraget blev att hitta en bankomat för att kunna ta ut pengar och köpa något att dricka. Det var lättare sagt än gjort. Visst fanns det bankomater, många som påstod sig acceptera Visakort, men de fungerade bara med inhemska kontokort. Efter över en timmes rantande fick jag till slut veta att jag skulle fråga på Metropolitan Crowne Plaza, hotellet där vi bor. Det var dock en sanning med modifikation, jag fick gå till den närbelägna gallerian Metropolitan Plaza där Japanska posten hade ett par bankomater som fungerade med mitt svenska Visakort.

665
Det bor nära 20 miljoner människor i Tokyo. Här har du några av dem.

Efter bara någon timme i Tokyo insåg jag att jag aldrig mer kommer att klaga på trängsel hemma i Malmö. Det är en helt annan dimension, men i en stad med 12 miljoner invånare (30 om man räknar förorterna) så känns det omöjligt att hitta lugn och ro. Men det fanns. På nära håll. Helt plötsligt befann jag mig i ett litet villakvarter där stillheten rådde. Det var ungefär som att komma ut i en liten svensk by, trots att det bara var tio minuters promenad till myllret i Ikebukuro centrum.

609
En lugn liten gata, mitt i Tokyo.

Mitt under min stilla promenad fick jag ett sms från Christoffer hemma i Sverige. Martin hade anlänt till hotellet, men hans GSM-telefon fungerade inte i Japan. I stället hade han hittat min dator på rummet och via iChat hojtat till alla han kunde komma på hemma i Sverige för att de skulle kunna sms:a mig och meddela att han var framme. Jag hade faktiskt hunnit bli ganska orolig, eftersom jag inte hade hört någonting från Martin. Snabbt tillbaka till hotellet och resan kunde börja på allvar.

Mardrömmar en vecka innan avfärd

Det blir en ny resa för Cupertinos räkning. Vi besöker självklart Computex iår igen, men först ska vi göra en kort visit i Tokyo. Tänkte försöka hålla igång en liten blogg och det här är det första inlägget.

Det mesta är klart. Biljetter fixade, hotell bokat, ny kostym och ett par skjortor inhandlade, liksom en ny resväska. Jag lärde mig förra året att en kabinväska inte riktigt har plats för en hel kostym. I alla fall inte om man vill undvika att den är skrynklig när man kommer fram.

Resfebern har så smått börjat smyga sig på. Två nätter har jag drömt att jag var på väg och båda gångerna hade jag naturligtvis glömt passet. Detta upptäcktes först när jag mellanlandade i Taipei, vilket får mig att undra hur fan jag kom dit. Drömmar är sällan logiska.