Computex

Regnperioden kom sent i år

Solen har lyst med sin frånvaro sedan dag ett i Taipei. Den gömmer sig uppenbarligen någonstans bakom molnen och gör sitt bästa för att hålla temperaturen runt 30-strecket och luftfuktigheten på nära hundra procent.

Regnperioden kom nämligen sent i år fick jag veta av vänner, lagom till ön invaderades av tusentals västerlänningar, i jakt på det senaste Taiwans ingenjörer har att erbjuda av teknologiska innovationer. På ett sätt är det kanske bra för affärerna då spekulanterna säkerligen kommer att hålla sig på mässan och inte råka vandra i väg på några utflykter i jakt på sevärdheter när de blivit mätta på elektronik.

Så vad göra när man har fått en överdos av Computex och behöver en paus innan det är dags för sista rycket? Shopping? Knappast. Varuhusen är precis lika fulla av folk, och det är ju det jag vill komma ifrån en stund. Taipeis berömda nattmarknader är tyvärr inte heller något alternativ, då det för det första inte är natt och för de andra hålls de utomhus, i hällande regn.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu, förutom en sak. Köpa ett paraply.

514

Ett paraply är ingen dum investering.

518

Just nu känns taxi som det enda vettiga sättet att ta sig fram.

Rusningstrafik utan like

Nu har jag upplevt rusningtrafik i Taipei två gånger. Först från flygplatsen till hotellet i går morse och sedan från hotellet till Computex i morse. Det liknar inget jag upplevt tidigare. Trafiken stod mer stilla än den rörde sig. Resan till mässan tog lite mer än en timme, att åka tillbaka gick på 20 minuter, och då var det fortfarande långt värre än Malmö i sina värsta stunder.

Lägg därtill att Taipeiborna kör som biltjuvar och verkar strunta i allt vad regler heter. Köra över heldragen linje, ligga mitt emellan två filer, köra rakt fram i en fil för vänstersväng och ligga 30 centimeter bakom framförvarande bil, oavsett hastighet, är mer regel än undantag. Lämnar du en lucka större än 30 centimeter kan du räkna med att någon tycker det är tillräckligt med utrymme för att byta fil, vanligtvis utan att blinka. Är det mer än två meter till annalkande bil så är det tillräckligt mycket för att minst tre bilar ska hinna ut från en utfart.

Scooteristerna ska vi bara inte tala om. De är ungefär som möss, som kan ta sig fram överallt, hur trångt det än är. Inte sällan utan att sakta ner.

Märkligt nog sker det sällan olyckor. I alla fall inte så vitt jag vet. Hittills har jag faktiskt bara sett två, en scooter som kört in i sidan på en bil, med endast en buckla som följd och en bil som kört in i baken på en annan, även där bara plåtskador.

Hade svenskar kört på det viset skulle det stå krockade bilar i varje gathörn. Marginalerna här är i bland inte större än i ett F1-lopp, men Taipeiborna fixar det på något underligt sätt. Undrar förresten om Louis Hamilton verkligen är britt? Jag misstänker starkt att han lärt sig köra bil i Taipei.

502

Lite rörigt, men inte i närheten av rusningstrafik med Taiwanesiska mått.

Taiwan på söndag

Hade lite svårt att komma upp ur sängen i morse, trots att jag kom i säng före elva igår. Det gör att jag blir lite orolig inför söndagen. Jag måste upp senast fyra på morgonen för att vara på centralen klockan fem.

Det är nämligen dags att dra till Taiwan och Computex i år igen. Den här gången åker jag på egen hand, eftersom Martin inte har möjlighet att följa med. Tror inte det blir några problem att fara ensam, men lite pirrigt känns det allt.

Mardrömmar en vecka innan avfärd

Det blir en ny resa för Cupertinos räkning. Vi besöker självklart Computex iår igen, men först ska vi göra en kort visit i Tokyo. Tänkte försöka hålla igång en liten blogg och det här är det första inlägget.

Det mesta är klart. Biljetter fixade, hotell bokat, ny kostym och ett par skjortor inhandlade, liksom en ny resväska. Jag lärde mig förra året att en kabinväska inte riktigt har plats för en hel kostym. I alla fall inte om man vill undvika att den är skrynklig när man kommer fram.

Resfebern har så smått börjat smyga sig på. Två nätter har jag drömt att jag var på väg och båda gångerna hade jag naturligtvis glömt passet. Detta upptäcktes först när jag mellanlandade i Taipei, vilket får mig att undra hur fan jag kom dit. Drömmar är sällan logiska.