Alltså, jag sprang inte 25 mil idag, om nu någon trodde det. Däremot bidrog morgonens dryga sju kilometer till att den sammanlagda sträckan jag sprungit sedan starten är lite över 25 mil.
Jo, jag är rätt nöjd. Tackar som frågar.
Löpning
Bättre och bättre dag för dag
Fan vad kul det är att springa, och att se och känna hur man utvecklas.
I veckan körde jag tre morgonpass innan jobbet. Onsdag och torsdag kände jag att jag inte hade någon distans i benen (alltså jag var alldeles för trött för någon längre runda) så jag satsade på att försöka springa fort.
Satte iPoden på tre kilometer och gav mig iväg i så högt tempo jag vågade. Fjorton minuter senare var jag i mål. Sen hade jag visserligen drygt en kilometer kvar hem, men den sträckan gick i långsammare tempo. På torsdagen gick jag upp till fem kilometer, också i så högt tempo som möjligt. 23.57 stannade klockan på, vilket jag kände mig nöjd med.
Egentligen hade jag tänkt vila på fredagen, men eftersom jag hade varit och handlat ett par nya träningsbyxor och en tröja på torsdagen blev jag ju tvungen att inviga dem. Sju kilometer i maklig takt, knappt 34 minuter från start till mål, fick det bli.
Idag kom då det ”stora” provet. Jag skulle för första gången vara ute längre än en timme. En timme och tio minuter närmare bestämt. Med tanke på hur djävla varmt det var, trots att jag gav mig ut redan åtta en söndagmorgon så är jag extremt nöjd med att jag orkade tiden ut.
Jag hade i och för sig hoppats att hinna en och en halv mil på den tiden, men när tiden, orken och motivationen var slut hade jag lite drygt 1200 meter kvar till det målet. Det var i alla fall mitt längsta pass hittills, så jag är inte ledsen för det.
Milen på under 50 minuter
Sprang en mil igår på drygt 51 minuter och tänkte att det måste ju gå att komma under 50 om jag bara har viljan. Så idag satte jag iPoden på en 50-minutersrunda och gav mig iväg.
Och minsann, viljestyrka funkade. När jag stoppade mätningen efter 50 minuter och 14 sekunder hade jag sprungit 10.06 Km.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag är rätt nöjd med prestationen.
Jo, jag vet att första gången jag skrev om att jag klarade milen så låg tiden på 47.30, men tyvärr gjorde jag det innan iPoden kalibrerats, så det blev nog lite överdrivet. Ska sanningen fram är jag inte ens säker att jag sprang en mil då.
Nya triumfer i löparspåret
Har ökat träningsdosen till fyra pass i veckan, och i morse slog jag till med min första entimmesrunda. Två varv runt Kungs- och Slottsparken samt ett avslutande runt Pildammarna. Knappt 12 Kilometer blev det, med en jäkla spurt de sista 30 sekunderna.
Den vitkindade gåsen tar över Malmö
Emma sa häromdagen att grågässen i det närmaste försvunnit från Malmö samtidigt som den vitkindade gåsen håller på att ta över stan. Vid närmare eftertanke insåg jag att det nog stämmer. Under de snart två månader som jag sprungit i Pildammarna så har det bara blivit fler och fler vitkindade, men grågässen som var överallt tidigare lyser med sin frånvaro.
I morse såg jag visserligen en flock på Mölleplatsen, men den var inte stor. Knappt 50 fåglar fick jag det till, medan de vitkindade gässen räknades i hundratal. Man kan ju fråga sig vad som hänt? Har alla grågäss lämnat Malmö så snart deras ungar blivit flygfärdiga eller är det den vitkindade släktingen som ligger bakom?
Stretchingens mysterier
Jag har alltid slarvat med stretching efter träningspass och jag har inte känt något obehag trots det.
Men efter att ha läst om vikten av att stretcha – det ska tydligen skynda på transporten av slaggprodukter från musklerna – tänkte jag att det kunde vara värt att göra det ordentligt för en gångs skull. Särskilt som jag fått till en härlig åttakilometersrunda bara dagen efter att jag knappt orkade ta mig ett varv runt Pildammarna.
Sagt och gjort, vader och bak- och framsida av lår tänjdes noggrant ut enligt instruktioner jag hittade någonstans på nätet i fredags.
Idag känns benen som trötta klumpar som knappt vill röra på sig. De värker inte utan känns bara ”blöh!”, så något gjorde jag nog fel.
Sömnbrist och värmeslag
Det blev lite segt i helgen, i alla fall på lördagen. Och det är helt och hållet min granne Marks fel.
När jag kom hem efter kvällsrundan med Nizar i fredags så satt han och några kompisar ute på gården, vid bordet som ligger rakt under vårt sovrumsfönster. Mark hade bjudit på sill och potatis och diverse drycker, och när vi kom förbi var det bara dryckerna kvar.
Jag insåg ju snabbt att det skulle inte bli någon sömn om jag gick och la mig med det stökiga gänget skrålandes nedanför fönstret. Det enda lösningen blev således att göra dem sällskap.
Rätt vad det var kom Emma hem från jobbet, vilket innebar att klockan var en bit över två på natten. Eftersom även hon stannade och pratade en stund innan vi till slut gick upp i lägenheten hann klockan passera tre innan jag kom i säng.
Eftersom jag skulle upp och tvätta klockan 8 på lördagen blev det en ganska trött dag. Försökte sova någon timme vid lunchtid så att jag skulle orka inviga mina nya skor. Kan säga att det gick inte så bra. Jag orkade ett varv runt Pildammarna, men sen tog tröttheten och värmen ut sin rätt.
Vad gäller värmen så tror jag faktiskt att jag hade kroknat även om jag fått sova ut. Att springa i solen när temperaturen i skuggan närmar sig 30° är inte snällt mot kroppen, oavsett hur utvilad man är.
Resten av lördagen spenderade jag i soffan, sovandes till sexans Scrubsmarathon.
Är huvudet dumt får kroppen lida
Jag har insett att jag faktiskt kommer att fortsätta springa så i helgen bestämde jag mig för att det var dags att investera i ett par bra skor. Planen var att sticka till Löplabbet i tisdags under lunchen. På grund av en utdragen inventering fick jag skjuta upp det till onsdagen i stället.
Det innebar att jag fick köra onsdagmorgonens löprunda i det gamla skorna. Ingen fara med det, jag har ju redan avverkat tio mil i dem, om det inte vore för en liten detalj.
I söndags hade dumolof nämligen köpt ett par stötdämpande iläggssulor till de gamla skorna, för det facila priset av 29 kronor. Naturligtvis skulle dessa testas.
Att sulorna bara kostat 29 kronor, att det var sista gången skorna skulle användas och att det kändes väldigt trångt om fötterna borde ha fungerat som en varningsklocka. Men inte.
Efter fem minuter, väl framme i pildammarna insåg dumolof att det skavde lite på hälarna. Efter ytterligare en minut insåg han att sulorna nog borde plockas ur. Efter knappt två minuter kom han fram till en parkbänk där det gick att sitta ner under tiden som sulorna förpassades till närmaste papperskorg.
Alla dessa korkade beslut, först att prova sulorna och sedan att inte avlägsna dem vid första känningen, har nu lett till att dumolof har två vattenblåsor, en på vardera häl, stora som enkronor.
Så de nya Adidaspjucken, införskaffade på Löplabbet igår, som ska kompensera för att jag pronerar kraftigt kommer nog inte till användning på ett tag.
Första milen på fjorton år
Fram till idag hade jag sprungit en mil en enda gång i livet. Det var när jag gjorde grundutbildningen på Brand- och räddningsskolan på Arlanda som vi tvingades ut för att springa denna nästan mytiska sträcka.
Mina förberedelser hade då bestått i två eller tre rundor på tre kilometer, i bästa fall, samt en kommenderad halvmilarunda där jag för första gången lyckades uppleva hur det var att komma in i andra andningen – något jag inte upplevt igen förrän i år.
Milen var plågsam. Jag hamnade mitt i fältet, det vill säga de som var vältränade for i väg i ett rasande tempo och de som var totalt otränade hamnade en bra bit bakom. Det hela illustrerades rätt fint när jag var ute på en grusväg som gick genom en gigantisk äng och precis när jag var mitt ute på den, alldeles ensam, så försvann täten in i skogen framför mig och samtidigt kom klungan ut ur skogen bakom mig.
Tror aldrig jag känt mig så ensam som då.
Men det var som sagt fjorton år och många ”ogenomförda löparrundor sedan.
Idag satsade jag på att vara ute i minst 40 minuter – jag har kommit fram till att uthållighet ska bli mitt motto – och hann med rätt många varv på stigen runt Tallriken innan det var dags att vända hemåt. Nästan framme vid dörren kollade jag hur långt jag kommit och den kvinnliga rösten i iPoden upplyste mig om att jag klarat strax över nio kilometer.
Vaffan, det är ju bara ett eller två kvarter från en mil, så jag fortsatte till stadshuset, upp skolgatan och sedan hem längs spångatan för att avsluta träningen på 10.16 kilometer efter 48’15”. Nästan en kvart snabbare än förra milen.
Steve Lukather är tillbaka och sporrar till stordåd
I förrgår släpptes Steve Lukathers nya album Ever Changing Times på iTunes och den hamnade snart i min iPod. Idag fick han följa med mig ut och springa efter jobbet och minsann – tillsammans pressade vi snitthastigheten till 3’56”/Km under en 5.43 Km lång löprunda.
Tjoho!