Löpning

Lite tid över innan jobbet – trots tidig hurtbulleinsats

I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.

Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.

Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.

Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?

Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.

Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.

Halvvägs till drömmilen

Sommaren 2000 fick jag ett ryck och började springa. Första rundan gick väl, tja, sådär. Tror jag sprang två kilometer, i bästa fall. Stannade tre gånger för att hämta andan innan jag hade kommit hem till lägenheten i Lund igen.

Därefter gick det snabbt att komma i form, till dess att jag åkte på en rejäl förkylning när jag bodde och jobbade i Norrköping. Ett försök till gjorde jag, men formen var som bortblåst och jag la ner sportigheterna.

Tills i morse.

Satte målet att klara fem kilometer på morgonen, och hoppades väl orka halvvägs innan jag klappade ihop. Men hör och häpna, jag tog mig hela sträckan utan att behöva stanna och pusta en enda gång. Och det hela gick på 26 minuter. Utan min iPod och Nike+ hade jag inte lyckats kan jag lugnt säga.

Bara att få uppdaterad information om hur långt jag sprungit, varje kilometer, vid halva sträckan samt de sista fyra hundrametersmarkeringarna, sporrade otroligt.

Som bäst knatade jag en engelsk mil på prick åtta minuter, vilket är precis halvvägs till drömmilen. Jag räknar dock inte att nå ända fram någon gång i år, eller ens innan jag dör.