Vad hände med människans självbevarelsedrift?

Häromkvällen var vi ute och gick en runda med Nizar och på Kaptensgatan fick vi syn på en liten igelkott som kilade över cykelvägen. Precis samtidigt kom en tjej på cykel från Möllanhållet, på kollisionskurs med kotten. Jag var helt säker på att hon skulle sakta in eller väja eftersom hon tittade ner i marken och borde se att det var något som korsade hennes väg. Men inte.

Framhjulet missade precis, men bakhjulet klippte det stackars djuret. Det smällde till rejält och cykeln vinglade betänkligt, men tjejen såg sig lite förvånat över axeln och trampade vidare, fortfarande med blicken i marken. När hon var i höjd med oss såg jag att hon skrev ett sms samtidigt som hon cyklade.

Jag undrar bara hur dum får man bli? Tänk om det varit ett barn som irrat ut framför henne, eller kommit en mötande cykel? Eller för den delen om hon kört omkull. På sätt och vis hade det varit rätt åt henne, men jag undrar varför hon inte ens tänkt tanken att hon inte är lika uppmärksam på faror om hon koncentrerar sig på telefonen i stället för att se vad som är framför henne. Tydligen är självbevarelsedriften inte särskilt utvecklad hos vissa människor. I alla fall är det svårt att tro det när man tittar på hur en del beter sig i Malmötrafiken.

Jag funderade faktiskt på om jag inte skulle ha ringt polisen. Igelkottar är ju ändå fridlysta, och rent krasst så var det ju en smitningsolycka. Men jag är orolig för vad de skulle sagt när jag förklarat vad som hänt: ”… du … ring oss aldrig igen … någonsin”.

Hur gick det med igelkotten då? Den blev nog mörbultad, men efter ett par sekunder sprang den vidare in i buskarna på andra sidan cykelvägen. Jag hoppas att den mår bra idag och att tjejen fick punktering.

Nizar öppnar födelsedagspresent

Jag la upp en liten film på YouTube från Nizars födelsedag. En kort snutt från paketöppningen. Han fick även ett nytt koppel, men då hade jag inte hunnit plocka fram kameran.

Grattis Nizar – fyra år idag

Idag är det fyra år sedan vår lille Nizar kom till världen. Tuffaste vovven i syskonskaran på sex valpar, försäkrade uppfödaren oss. Vi är väl inte säkra på att det verkligen var sant, men vad gör väl det. Vi skulle inte byta honom mot någon annan hund.

Grattis.

26

Tillsammans med sina syskon, för snart fyra år sedan. Nizar är nummer tre från vänster.

103

Något äldre och väldigt nyfiken.

Vacker solnedgång på brännbollskväll

Vi var på Ribban i går och spelade brännboll med vikarierna på Sydsvenskan. Jag spelade visserligen inte, på  grund av att jag fortfarande har lite ont i benet sedan fredagen, utan fick hålla räkningen. Nizar hjälpte till genom att skälla så fort någon sprang förbi oss och därmed kom in i boet, eller vad man nu säger.

Efter matchen, som för övrigt Emmas lag vann, gick solen ner över havet och jag lyckades få en rätt tjusig bild med mig hem, om jag själv får säga det.

697

Mycket jobb och lite blogg

Semestrarna har börjat på firman så nu har vi som är kvar det extra slitigt. Därför har det inte blivit mycket skrivet, även om jag har ett par inlägg i huvudet. Till dess att jag kan ta mig tiden tänkte jag bjuda på ännu en liten Nizarbild. Håll till godo med Föreningsgatans sötaste hund – om jag själv får säga det – på utflykt i Kivik förra sommaren.

53

Nizar njuter av havsutsikten i Kivik

Nizar är en liten linslus

Jag tänkte att det var dags för en till hundbild. Den här tog jag när jag hade fått låna en Nikon D70 ett par dagar och tänkte att jag skulle försöka ta en snygg bild på min gitarr. Jag hann inte mer än lägga fram den och titta i sökaren för att se om det möjligen kunde bli något bra innan sökaren helt plötsligt var fylld av ett vitt ludd. Det blev inga bilder på enbart guran, men väl en del med hund och gitarr.

48

Nizar verkade något uttråkad när jag lekte med den lånade D70:n.

Öresundstågen gav mig nästan magsår

Jag var orolig för att jag inte skulle komma ur sängen i tid inför dagens resa. Inte så konstigt med tanke på att planet mot Frankfurt lyfte klockan sju på morgonen. Sas öppnar sin incheckning på Kastrup halv sex, vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Malmö klockan fem. Taxi var beställd till tjugo minuter i fem. Det var alltså upplagt för att gå åt helvete om jag inte vaknade när klockan ringde.

För säkerhets skull hade jag ställt min väckarklocka, Emmas väckarklocka, och den i gästrummet på kvart i fyra. Det visade sig vara helt onödigt då Nizar bestämde sig för att väcka mig genom att kräkas halv tre. Emma tog hand om det och jag fick sova vidare en timme. Då tyckte Nizar att det var dags att kräkas igen och jag insåg att det var lika bra att gå upp direkt.

Min plan från början var hoppa över frukosten och äta på Kastrup, men då Nizars omtänksamhet gav mig nästan en kvart extra vaken tid tog jag lite kaffe och en knäckemacka, trots att jag inte alls var särskilt hungrig. Nu är jag glad över Nizars ”omtänksamhet”.

Jag hade gott om tid att lösa biljett på centralen och gick i maklig takt ut till tåget. Trots den tidiga timmen var det redan gott om folk ombord. De flesta verkade vara danskar som varit på galej i Malmö och nu skulle hem. Att döma av hur det såg ut på tåget hade en hel del svenskar på galej i Byen följt med tåget till Malmö. Jag fick gå igenom flera vagnar innan jag hittade en som inte stank av alkohol och annat.

Men jag hann inte mer än sätta mig innan tågvärden ropade i högtalarna att tåget var så skitigt att det inte skulle köras mer den här morgonen och vi som redan var ombord fick gå till tåget på spår sju. Vi gjorde så och när det var dags för avfärd hade alla funnit sig till rätta. Då blev det mörkt.

Ljuset var släckt i flera minuter innan de äntligen tändes. Klockan gick. Det blev mörkt igen. Än en gång kom det tillbaka efter några minuter. Då ropades det i högtalarna på nytt att tåget hade tekniska problem och de försökte lösa det. Nu började jag bli lite orolig för att inte hinna, och strax fick vi höra att det var dags att gå till spår fyra i stället. Några hade redan då tagit en taxi, och om jag hade hakat på så skulle jag besparat mig en hel del stress, för problemen var inte över.

Mitt ute på bron stannade tåget plötsligt och det tog en stund innan vi fick veta varför. Vi skulle möta att annat tåg och kopplas ihop med det innan vi kunde köra vidare. Jag blev milt sagt upprörd. Kunde de inte löst det efter Kastrup, med tanke på hur många som tar tåget till flygplatsen? Jag förbannade den idiot som kom på den briljanta idén att koppla ihop två tåg mitt på bron.

Nu visade det sig att vi hade kommit ikapp 04.22-tåget, som stod still på grund av tekniska bekymmer, och vi var räddningen.

Till slut kom vi i alla fall fram till Kastrup, och kön till incheckningen var hur lång som helst. Jag var nästan säker på att inte komma med, men efter att ha stått still i en kö i tio minuter fick jag tag på en värdinna, förklarade att mitt plan gick om femtio minuter och jag var orolig att inte hinna. ”Gå till fyran”, sa hon och jag rusade iväg. ”Service Counter”, Fem personer i kö framför, äntligen skulle jag komma iväg. Problemet var att längst fram stod en kvinna som skulle ha med sin hund på ett plan och var tvungen att fylla i säkert hundra dokument. Och bakom henne en barnfamilj. Nu var magsåret extremt nära. Vad fan skulle jag göra om jag inte kom i väg till Frankfurt? Planet landar halv tio och det till Taipei lyfter tjugo över elva. Inte mycket tid att spela med om jag skulle försökt hitta en annan lösning.

Till slut kom jag fram och fick checka in. Det var osäkert om mina väskor skulle hinna med och jag var tvungen att springa. Självklart var säkerhetskontrollen i terminal ett stängd så jag fick först springa till tvåan, sen tillbaka och vidare till gate D3, som låg så lång från säkerhetskontrollen man bara kunde komma. För första gången fick jag höra mitt namn i högtalarna på en flygplats. Med bara femtio meter kvar till gaten efterlyste de mig. Med datorn under armen, ryggsäcken på bara en axel och en påse med tandkräm och och lotion rusade jag mot planet, frenetiskt vinkande mot flygvärdinnan vid gaten.

På något jävla sätt hann jag ombord en minut i sju, så planet kunde lyfta i tid. Och på något jävla sätt klarade sig min väska ombord. I alla fall påstod tjejen vid China Airlines incheckning det. Vi får väl se när jag är framme.

Faktum är att om inte familjen framför mig hade haft något problem med sina biljetter, killen i incheckningen kunden inte hitta dem och de hade bara ett bokningsnummer på mejl att gå på, så de blev ivägskickade till biljettdisken i stället för att få checka in. Hade det inte hänt skulle jag antagligen suttit hemma nu och skrivit något helt annat. Jag hoppas dock att det löste sig för dem.