Kristinehamn – Sveriges ungdomsgård?

Vi siktade på Mariestad som övernattningsort, men knappt tio mil innan blev det mörkt, halt och snöigt så vi beslöt oss för att övernatta i Kristinehamn. Emma fick syn på Park Hotell och vi stannade för att se om det fanns några rum.

Med tanke på att det såg ut som en gammal skola hade vi väl inte några höga förhoppningar, men oj vad vi bedrog oss. Riktigt mysiga och fräscha rum, i alla fall vårt, och ganska nära centrum.

1223

När vi gick ut på stan för att få en bit mat så slog det oss snart att det nästan bara var ungdomar ute. Överallt.

De få bilar som körde genom centrum rattades av finniga artonåringar som ville visa hela världen hur tuffa de var. Vrålande motorer, sladdar utan någon som helst kontroll och med fara för andras liv, rutor som skallrade av techno spelad för högt i billiga bilstereoanläggningar var legio.

Jag såg en biffig skylt som skröt om att Kristinehamn var Sveriges ungdomskomun 2007, men det kändes mer som om vi råkat kliva in i en ungdomsgård.

De enda vuxna vi kunde se var på väg in till nyårsrevy på teatern som låg vägg i vägg med den enda restaurangen vi kunde hitta.

Då var det roliga över

Leif-Göran valde att betala 45 kronor extra för att få hyra skidutrustningen en dag extra. Ett riktigt kap tyckte han – ända tills det slog honom att han även behövde ett skipass för ytterligare 220 kronor.

Själv vågade jag inte åka mer för mitt knä hade visserligen klarat ytterligare två åk efter vurpan, men sen började det protestera i vissa situationer, exempelvis när jag går ner i trappor. I stället strosade jag runt i liftområdet och fotograferade lite innan det blev kaffe på hotellet.

1195

Underlig istapp på värmestugan.

1191

Offpiståkning under sittliften (okej, den här tog jag igår eftermiddag).

1199

Röda backen sedd nerifrån. Den ser rätt beskedlig ut från det här hållet, men det är en synvilla.

1203

Solen går upp, eller ner, eller så är den i zenith. Kanske allt på en gång, vi är ju ändå i norra Sverige.

Avslutningsvis har jag hittat en pistkarta som kanske kan göra det lättare att hänga med i mina tidigare inlägg.

Facit: ett ömt knä, men inga brutna ben

Då var det färdigåkt för den här gången.

Efter de fantastiska framgångarna i den blå backen tyckte jag det var dags att visa den röda var skåpet skulle stå. Full (nåja) fart ner till det brantaste partiet där jag saktade in för att inte tappa kontrollen. Förgäves.

På något sätt gjorde jag en 180-graderssväng som avslutades i halv spagat, där jag slog i vänstra knät rejält. Jag var lite orolig att vi skulle behöva kalla på snöskoter och avsluta helgen i nederlag, men det gick att stå på benet och till och med åka lugnt och försiktigt resten av vägen.

Skam den som ger sig. Eftersom jag höll så gav jag mig fan på att klara röda åtminstone en gång. Upp igen, lugnt och försiktigt ner till hanget och sedan ännu lugnare ner för branten.

Men någon elak jävel hade passat på att tippa fjället medan jag var på väg upp i liften, för nu var backen helt plötsligt lodrät och inom kort gjorde jag en baklängeskullerbytta ut ur pisten. Min högra skida fortsatte femtio meter ner i backen innan den upptäckte att jag inte längre var med.

Efter det erkände jag mig besegrad och valde att ta en sista tur i blå slingan, helt enkelt för att sista åket skulle kännas bra och kontrollerat. Helt perfekt blev det dock inte, jag var nog lite för trött, men det gick ändå utan missöden.

När hyrskidorna var återlämnade blev det så äntligen dags för veckans första riktiga after ski i baren på Klövsjö fjällhotell. En Bowmore värmde gott efter en heldag i tio minusgrader.

1219

Visst ser jag ut som Bono?

Det mulnade på lite på eftermiddagen så jag kunde inte längre ha mina mc-solbrillor i backen – i alla fall inte utan att riskera liv och lem – så jag fick hoppa in på sportshoppen i backen och skaffa ett par gula glasögon för att få lite bättre kontrast samtidigt som jag slipper vinden i ögonen.

1187

Det gäller ju att åka med stil, eller hur?

Nu går det undan

Vi tillbringade förmiddagen uppe på toppen av berget för att njuta av solen och den breda backen. När det var dags att ta sig ner igen för lite lunch drog jag på för kung och fosterland i den blå slingan. Det gick på precis under tre minuter, men går säkert att trimma ytterligare om jag inte fegar i hanget. Fick inte heller till en perfekt sväng i den första delen av s-kurvan, så där hade jag också kunnat tjäna ett par sekunder.

I vilket fall som helst är det ett klart lyft jämfört med det första åket jag tog tid på. För att inte tala om det allra första åket.

Man sover gott i fjällen

Jag stöp i säng redan innan klockan tio och sov till halv åtta. Måste vara fjälluften som tröttar ut mig. Nu är det i alla fall dags att fixa med frukost innan de andra vaknar.

Ett paradis på toppen

På eftermiddagen åkte vi upp på toppen för att prova den gröna backen där. Att vi inte gjorde det från första början begriper jag inte.

Den är helt fantastiska. Lika bred som lång, perfekt för att öva upp tekniken. En nackdelen är förstås att det tar fyra minuter att åka upp till toppen med ankarliften och man hinner bli rätt kall innan man är uppe igen.

1215

En annan nackdel är att det bara finns två vägar ner för berget. Den röda backen, som jag provade tidigare idag, och den blå backen som höll på att ta livet av mig första dagen i Klövsjö.

Å andra sidan hade jag blivit märkbart bättre på den timme vi spenderade på toppen så om jag överlevde den röda i förmiddags så borde den blå gå rätt bra nu.

Och det gjorde den. Så bra att vi genast åkte upp för ytterligare en tur där jag klockade nerfarten. Sex och en halv minut tog det då, och vid nästa åk hade jag kapat trettio sekunder. Sista åket för dagen klarades av på strax över fyra minuter.

Röda backar är branta, jävligt branta

Precis som i barnbacken går det att hoppa av liften lite tidigare och smita in i nedre halvan av den röda backen. Vi provade att åka där redan i går, och visserligen var det brant men brett, så det gick faktiskt ganska bra att ta sig ner utan skador. Stärkt av detta tänkte jag att det var läge att ta sig ner hela vägen.

Jag menar klarar jag åka 75 meter röd backe så ska jag väl klara drygt 400 meter röd backe.

Problemet är ju bara att en röd backe behöver inte nödvändigtvis vara röd överallt. Den kan till exempel vara blå, eller rent av grön, på de flesta ställen, men ha ett rött parti någonstans mitt i. Precis så var det här.

Efter en kort och ganska härlig inledning kom det helt plötsligt ett stup. Jag var tvungen att stanna en kort sekund för att repa mod och ta fram kameran för att föreviga utsikten. Vad händer då?

Ett gäng skidåkare, som uppenbarligen varit med förut, kom farande i backen och stannade precis framför mig. Inga tysta förbannelser i världen kunde få dem att fortsätta så till slut blev jag ju tvungen att ge mig av utför stupet.

.1183

Förutom att jag satte mig på rumpan någonstans på vägen ner så minns jag faktiskt inte mycket av vad som hände innan jag var nere vid liftarna igen. Bortsett från att det var brant, jävligt brant, och gick fort, jävligt fort

Jag måste nog träna lite till, men jag ska upp i röda igen.

Gröna barnbacken en riktig rysare

Barnbacken i Klövsjö var nog den största utmaningen under hela veckan.

Högst upp stupar den brant – minst lika mycket som en svart backe – innan det efter tio meter planar ut och blir en grön backe igen. Följaktligen har jag stått på näsan varje morgon när jag med självklarhet tagit mig upp till toppen för att kasta mig ut i pisterna.

Idag, precis som i går, kom jag inte mer än två meter innan första vurpan. Faktum är att under dagens andra åk hann jag med inte mindre än två magplask inom de första tio metrarna.

Som tur är kan man hoppa av liften mitt i backen och mjuka upp lite innan det är dags att ge sig upp på toppen igen. Och se, efter ett par mesåk i nedre delen av backen klarade jag av barnbacken ända från toppen. Några åk senare var jag till och med redo för den blå backen som ligger precis intill.

Fast varför den ena är grön och den andra blå, och inte tvärtom, begriper jag inte. Den blå är faktiskt lättare, om du frågar mig. Möjligen något brantare, men betydligt bredare, varför det gick att ta ut svängarna ordentligt och jag fick möjlighet att känna mig duktig en stund innan vi tog lunch.