Såg ett inslag om E-type och the Poodles tidigare i veckan. Där sa E-type att den inledande bomben i deras bidrag till schlagerståhejet idag var så pass kraftig att det ”finns risk att jag kommer ut på scen och ser ut som Aschberg”.
Det var jag ju naturligtvis tvungen att se, men ack vilken besvikelse. Det sa poff och så var han ute på scenen och sjöng, men håret det var kvar. Vi får väl se om de går vidare till finalen så vi får en andra chans.
Hämtade ut mina nya glasögon idag. Jag tycker de är skitsnygga, men det finns ett visst drag av 80-tal i dem.
Bild kommer när jag kommer ihåg att ta ett självporträtt. Det går i och för sig att se dem på min nuvarande iChatbild på jobbdatorn. Glöm inte förstoringsglaset.
Det var väldigt vitt ute när vi vaknade. Snön föll med stora, tunga flingor över Kristinehamn.
Jättemysigt när man äter frukost och tittar ut genom fönstret. Mindre mysigt när det är dags att köra vidare.
Bilen var täckt av minst tio centimeter snö och att försöka sopa den ren var ett rent Sysifosarbete (som jag och Emma visserligen slapp eftersom vi inte var så snabba ut till parkeringen).
De första milen körde vi följaktligen inte så fort som skyltarna tillät och jag började undra om vi skulle hinna hem till Malmö innan det blev måndag.
Men innan vi visste ordet av, och innan vi ens nått fram till Mariestad, upphörde snöfallet. Några mil senare började vi skymta barmark.
I Mullsjö var det min tur att ta över ratten och då var vägarna snöfria, så vi bestämde oss för att ta vägen om Svängsta för att hämta upp Nizar. De sista milen genom Småland och Blekinge kunde jag nästan svurit på att det var vår. Solen sken, inte en snöflinga så långt ögat kunde nå, vägarna torra och fina och björkarna ilsket lila.
Så nu är vi äntligen hemma. Det ska bli skönt att krypa ner i den egna sängen igen. Den rangliga överslafen i Klövsjö funkade, men den var trots allt så obekväm att om jag inte tröttat ut mig i backarna skulle jag knappast klarat att sova en hel natt i den.
Vi siktade på Mariestad som övernattningsort, men knappt tio mil innan blev det mörkt, halt och snöigt så vi beslöt oss för att övernatta i Kristinehamn. Emma fick syn på Park Hotell och vi stannade för att se om det fanns några rum.
Med tanke på att det såg ut som en gammal skola hade vi väl inte några höga förhoppningar, men oj vad vi bedrog oss. Riktigt mysiga och fräscha rum, i alla fall vårt, och ganska nära centrum.
När vi gick ut på stan för att få en bit mat så slog det oss snart att det nästan bara var ungdomar ute. Överallt.
De få bilar som körde genom centrum rattades av finniga artonåringar som ville visa hela världen hur tuffa de var. Vrålande motorer, sladdar utan någon som helst kontroll och med fara för andras liv, rutor som skallrade av techno spelad för högt i billiga bilstereoanläggningar var legio.
Jag såg en biffig skylt som skröt om att Kristinehamn var Sveriges ungdomskomun 2007, men det kändes mer som om vi råkat kliva in i en ungdomsgård.
De enda vuxna vi kunde se var på väg in till nyårsrevy på teatern som låg vägg i vägg med den enda restaurangen vi kunde hitta.
Och?
Leif-Göran valde att betala 45 kronor extra för att få hyra skidutrustningen en dag extra. Ett riktigt kap tyckte han – ända tills det slog honom att han även behövde ett skipass för ytterligare 220 kronor.
Själv vågade jag inte åka mer för mitt knä hade visserligen klarat ytterligare två åk efter vurpan, men sen började det protestera i vissa situationer, exempelvis när jag går ner i trappor. I stället strosade jag runt i liftområdet och fotograferade lite innan det blev kaffe på hotellet.
Underlig istapp på värmestugan.
Offpiståkning under sittliften (okej, den här tog jag igår eftermiddag).
Röda backen sedd nerifrån. Den ser rätt beskedlig ut från det här hållet, men det är en synvilla.
Solen går upp, eller ner, eller så är den i zenith. Kanske allt på en gång, vi är ju ändå i norra Sverige.
Avslutningsvis har jag hittat en pistkarta som kanske kan göra det lättare att hänga med i mina tidigare inlägg.
Då var det färdigåkt för den här gången.
Efter de fantastiska framgångarna i den blå backen tyckte jag det var dags att visa den röda var skåpet skulle stå. Full (nåja) fart ner till det brantaste partiet där jag saktade in för att inte tappa kontrollen. Förgäves.
På något sätt gjorde jag en 180-graderssväng som avslutades i halv spagat, där jag slog i vänstra knät rejält. Jag var lite orolig att vi skulle behöva kalla på snöskoter och avsluta helgen i nederlag, men det gick att stå på benet och till och med åka lugnt och försiktigt resten av vägen.
Skam den som ger sig. Eftersom jag höll så gav jag mig fan på att klara röda åtminstone en gång. Upp igen, lugnt och försiktigt ner till hanget och sedan ännu lugnare ner för branten.
Men någon elak jävel hade passat på att tippa fjället medan jag var på väg upp i liften, för nu var backen helt plötsligt lodrät och inom kort gjorde jag en baklängeskullerbytta ut ur pisten. Min högra skida fortsatte femtio meter ner i backen innan den upptäckte att jag inte längre var med.
Efter det erkände jag mig besegrad och valde att ta en sista tur i blå slingan, helt enkelt för att sista åket skulle kännas bra och kontrollerat. Helt perfekt blev det dock inte, jag var nog lite för trött, men det gick ändå utan missöden.
När hyrskidorna var återlämnade blev det så äntligen dags för veckans första riktiga after ski i baren på Klövsjö fjällhotell. En Bowmore värmde gott efter en heldag i tio minusgrader.
Det mulnade på lite på eftermiddagen så jag kunde inte längre ha mina mc-solbrillor i backen – i alla fall inte utan att riskera liv och lem – så jag fick hoppa in på sportshoppen i backen och skaffa ett par gula glasögon för att få lite bättre kontrast samtidigt som jag slipper vinden i ögonen.
Det gäller ju att åka med stil, eller hur?
Vi tillbringade förmiddagen uppe på toppen av berget för att njuta av solen och den breda backen. När det var dags att ta sig ner igen för lite lunch drog jag på för kung och fosterland i den blå slingan. Det gick på precis under tre minuter, men går säkert att trimma ytterligare om jag inte fegar i hanget. Fick inte heller till en perfekt sväng i den första delen av s-kurvan, så där hade jag också kunnat tjäna ett par sekunder.
I vilket fall som helst är det ett klart lyft jämfört med det första åket jag tog tid på. För att inte tala om det allra första åket.
Jag stöp i säng redan innan klockan tio och sov till halv åtta. Måste vara fjälluften som tröttar ut mig. Nu är det i alla fall dags att fixa med frukost innan de andra vaknar.