Det mulnade på lite på eftermiddagen så jag kunde inte längre ha mina mc-solbrillor i backen – i alla fall inte utan att riskera liv och lem – så jag fick hoppa in på sportshoppen i backen och skaffa ett par gula glasögon för att få lite bättre kontrast samtidigt som jag slipper vinden i ögonen.
Det gäller ju att åka med stil, eller hur?
Vi tillbringade förmiddagen uppe på toppen av berget för att njuta av solen och den breda backen. När det var dags att ta sig ner igen för lite lunch drog jag på för kung och fosterland i den blå slingan. Det gick på precis under tre minuter, men går säkert att trimma ytterligare om jag inte fegar i hanget. Fick inte heller till en perfekt sväng i den första delen av s-kurvan, så där hade jag också kunnat tjäna ett par sekunder.
I vilket fall som helst är det ett klart lyft jämfört med det första åket jag tog tid på. För att inte tala om det allra första åket.
Jag stöp i säng redan innan klockan tio och sov till halv åtta. Måste vara fjälluften som tröttar ut mig. Nu är det i alla fall dags att fixa med frukost innan de andra vaknar.
På eftermiddagen åkte vi upp på toppen för att prova den gröna backen där. Att vi inte gjorde det från första början begriper jag inte.
Den är helt fantastiska. Lika bred som lång, perfekt för att öva upp tekniken. En nackdelen är förstås att det tar fyra minuter att åka upp till toppen med ankarliften och man hinner bli rätt kall innan man är uppe igen.
En annan nackdel är att det bara finns två vägar ner för berget. Den röda backen, som jag provade tidigare idag, och den blå backen som höll på att ta livet av mig första dagen i Klövsjö.
Å andra sidan hade jag blivit märkbart bättre på den timme vi spenderade på toppen så om jag överlevde den röda i förmiddags så borde den blå gå rätt bra nu.
Och det gjorde den. Så bra att vi genast åkte upp för ytterligare en tur där jag klockade nerfarten. Sex och en halv minut tog det då, och vid nästa åk hade jag kapat trettio sekunder. Sista åket för dagen klarades av på strax över fyra minuter.
Precis som i barnbacken går det att hoppa av liften lite tidigare och smita in i nedre halvan av den röda backen. Vi provade att åka där redan i går, och visserligen var det brant men brett, så det gick faktiskt ganska bra att ta sig ner utan skador. Stärkt av detta tänkte jag att det var läge att ta sig ner hela vägen.
Jag menar klarar jag åka 75 meter röd backe så ska jag väl klara drygt 400 meter röd backe.
Problemet är ju bara att en röd backe behöver inte nödvändigtvis vara röd överallt. Den kan till exempel vara blå, eller rent av grön, på de flesta ställen, men ha ett rött parti någonstans mitt i. Precis så var det här.
Efter en kort och ganska härlig inledning kom det helt plötsligt ett stup. Jag var tvungen att stanna en kort sekund för att repa mod och ta fram kameran för att föreviga utsikten. Vad händer då?
Ett gäng skidåkare, som uppenbarligen varit med förut, kom farande i backen och stannade precis framför mig. Inga tysta förbannelser i världen kunde få dem att fortsätta så till slut blev jag ju tvungen att ge mig av utför stupet.
.
Förutom att jag satte mig på rumpan någonstans på vägen ner så minns jag faktiskt inte mycket av vad som hände innan jag var nere vid liftarna igen. Bortsett från att det var brant, jävligt brant, och gick fort, jävligt fort
Jag måste nog träna lite till, men jag ska upp i röda igen.
Barnbacken i Klövsjö var nog den största utmaningen under hela veckan.
Högst upp stupar den brant – minst lika mycket som en svart backe – innan det efter tio meter planar ut och blir en grön backe igen. Följaktligen har jag stått på näsan varje morgon när jag med självklarhet tagit mig upp till toppen för att kasta mig ut i pisterna.
Idag, precis som i går, kom jag inte mer än två meter innan första vurpan. Faktum är att under dagens andra åk hann jag med inte mindre än två magplask inom de första tio metrarna.
Som tur är kan man hoppa av liften mitt i backen och mjuka upp lite innan det är dags att ge sig upp på toppen igen. Och se, efter ett par mesåk i nedre delen av backen klarade jag av barnbacken ända från toppen. Några åk senare var jag till och med redo för den blå backen som ligger precis intill.
Fast varför den ena är grön och den andra blå, och inte tvärtom, begriper jag inte. Den blå är faktiskt lättare, om du frågar mig. Möjligen något brantare, men betydligt bredare, varför det gick att ta ut svängarna ordentligt och jag fick möjlighet att känna mig duktig en stund innan vi tog lunch.
Första riktiga skiddagen, med skipass i vänster jackärm var det dags att besegra skidbackarna.
Jag hoppar över detaljerna och nöjer mig med ett citat ur det gula häfte med regler och tips för vistelsen i liftar och backar som alla får med sitt skipass:
Korslagda skidor betyder olycka
Jag har än så länge inte lyckats motbevisa påståendet, trots upprepade försök.
Jag är vansinnigt trött – och glad för att inget gått sönder så här långt.
Vaknade halv åtta i morse av att det var vansinnigt varmt i överslafen på våningssängen som jag och Emma delade. Gick upp och fixade frukost och var i stort sett färdigäten innan Leif-Göran tittade ner i köket.
Två timmar senare gav vi oss av mot backarna och eftersom det fanns ett riktigt blåbär med i sällskapet (jag) så var planen att börja med en timme med instruktör. Glada i hågen, utrustade med hyrda pjäxor, skidor och stavar, travade vi in i skidbacksreceptionen för att boka tid. Tid fanns dock först sent på eftermiddagen så vi inledde i knattebacken med Leif-Göran som instruktör.
Det gick ganska bra, trots att skidorna till och från ville åka åt helt olika håll. Men jag höll mig upprätt nästan hela tiden. En mindre vurpa i det flackaste partiet och en i knappliften var allt jag lyckades med.
Efter lunch och lite vila var det så dags för lektion. Vi fick göra ett åk i knattebacken för att visa vad vi kunde, sen tyckte vår lärare Marlene att det var dags att åka i de lite längre backarna. Fortfarande gröna visserligen. Eftersom Leif-Göran i alla år åkt på raka skidor, och vi nu hade carving-dito på fötterna, så fick Marlene rätta till en del av det vi lärt oss av honom. Inte mycket, men ändå tillräckligt för att jag skulle känna mig lite säkrare och duktigare. Och tillräckligt för att Marlene skulle tycka att vi var redo för Slingan.
Slingan är Klövsjös längsta backe, blå till på köpet, vilket alltså innebär att den är lite svårare än en grön backe, men fortfarande betraktas som lätt. Vad som är lätt är förstås en definitionsfråga.
Backen börjar fint och flackt, inte särskilt svår ens för ett blåbär som jag. Men efter bara några hundra meter blir det plötsligt brant och smalt, för att inte tala om stupen på sidan av backen.
Jag klarade visserligen av att svänga snyggt och prydligt, men det började snart gå fort – jävligt fort – och den första rejäla vurpan var rett faktum. Det skulle bli ett återkommande mönster under resten av färden nerför berget. Till slut var vi i alla fall nere vid foten och det fick bli dagens sista åk eftersom liftarna stängde. Tack och lov får man väl säga, för jag hade nog inte överlevt mycket mer.
I stället bar det av till stugan för en stunds bastu och en bit mat. Nya friska i morgon.
Upp tidigt, frukost, utcheckning och iväg. Första stopp Mora, där det blev kaffe och semla för på Mora Kaffestuga. Ett urmysigt litet fik som är väl värt ett besök. Därefter var det min tur att ta över ratten.
Väglaget hade blivit avsevärt sämre precis när vi passerade Vansbro och det höll i sig nästan hela vägen fram till Klövsjö. Jag kände mig ganska utsjasad när vi kom fram, men jag hade tillräckligt med ork för att laga maten på kvällen. Det blev pastasallad med ugnsbakad sötpotatis och fetaost på en bädd av spenatblad. Gott.
I morgon är det dags att testa skickligheten, om det nu finns någon, och framför allt modet i backarna.
Utan bredband i nästan en vecka har gjort det omöjligt att publicera något, men nu har vi uppkoppling på hotellet i Kristinehamn så några texter ska väl hinna ut innan vi drar vidare hemåt.
Det var kanske inte den bästa dagen vi kunde ha valt för vår avfärd mot Fjällen. Kraftiga vindar från väst, regn och så småningom snö följde oss hela vägen till Filipstad där vi gjorde ett uppehåll för nattvila. Man får nog säga att det var ett klokt val att inte köra hela sträckan till Klövsjö i en stint, även om det självklart hade varit möjligt, för vi var ganska slitna efter resan tack vare vädret.
Filipstad var dock inget att skriva hem om. Förvisso en vacker liten ort med tjusiga, om än slitna, träkåkar som andades sent 1800-tal. Men det var något med stämningen, dystert och oinspirerat, som förtog det initialt mysiga intrycket. Att vi sedan behövde be om ett nytt hotellrum för att toaletten inte var städad gjorde ju inte saken bättre.