Första riktiga skiddagen, med skipass i vänster jackärm var det dags att besegra skidbackarna.
Jag hoppar över detaljerna och nöjer mig med ett citat ur det gula häfte med regler och tips för vistelsen i liftar och backar som alla får med sitt skipass:
Korslagda skidor betyder olycka
Jag har än så länge inte lyckats motbevisa påståendet, trots upprepade försök.
Jag är vansinnigt trött – och glad för att inget gått sönder så här långt.
Vaknade halv åtta i morse av att det var vansinnigt varmt i överslafen på våningssängen som jag och Emma delade. Gick upp och fixade frukost och var i stort sett färdigäten innan Leif-Göran tittade ner i köket.
Två timmar senare gav vi oss av mot backarna och eftersom det fanns ett riktigt blåbär med i sällskapet (jag) så var planen att börja med en timme med instruktör. Glada i hågen, utrustade med hyrda pjäxor, skidor och stavar, travade vi in i skidbacksreceptionen för att boka tid. Tid fanns dock först sent på eftermiddagen så vi inledde i knattebacken med Leif-Göran som instruktör.
Det gick ganska bra, trots att skidorna till och från ville åka åt helt olika håll. Men jag höll mig upprätt nästan hela tiden. En mindre vurpa i det flackaste partiet och en i knappliften var allt jag lyckades med.
Efter lunch och lite vila var det så dags för lektion. Vi fick göra ett åk i knattebacken för att visa vad vi kunde, sen tyckte vår lärare Marlene att det var dags att åka i de lite längre backarna. Fortfarande gröna visserligen. Eftersom Leif-Göran i alla år åkt på raka skidor, och vi nu hade carving-dito på fötterna, så fick Marlene rätta till en del av det vi lärt oss av honom. Inte mycket, men ändå tillräckligt för att jag skulle känna mig lite säkrare och duktigare. Och tillräckligt för att Marlene skulle tycka att vi var redo för Slingan.
Slingan är Klövsjös längsta backe, blå till på köpet, vilket alltså innebär att den är lite svårare än en grön backe, men fortfarande betraktas som lätt. Vad som är lätt är förstås en definitionsfråga.
Backen börjar fint och flackt, inte särskilt svår ens för ett blåbär som jag. Men efter bara några hundra meter blir det plötsligt brant och smalt, för att inte tala om stupen på sidan av backen.
Jag klarade visserligen av att svänga snyggt och prydligt, men det började snart gå fort – jävligt fort – och den första rejäla vurpan var rett faktum. Det skulle bli ett återkommande mönster under resten av färden nerför berget. Till slut var vi i alla fall nere vid foten och det fick bli dagens sista åk eftersom liftarna stängde. Tack och lov får man väl säga, för jag hade nog inte överlevt mycket mer.
I stället bar det av till stugan för en stunds bastu och en bit mat. Nya friska i morgon.
Upp tidigt, frukost, utcheckning och iväg. Första stopp Mora, där det blev kaffe och semla för på Mora Kaffestuga. Ett urmysigt litet fik som är väl värt ett besök. Därefter var det min tur att ta över ratten.
Väglaget hade blivit avsevärt sämre precis när vi passerade Vansbro och det höll i sig nästan hela vägen fram till Klövsjö. Jag kände mig ganska utsjasad när vi kom fram, men jag hade tillräckligt med ork för att laga maten på kvällen. Det blev pastasallad med ugnsbakad sötpotatis och fetaost på en bädd av spenatblad. Gott.
I morgon är det dags att testa skickligheten, om det nu finns någon, och framför allt modet i backarna.
Utan bredband i nästan en vecka har gjort det omöjligt att publicera något, men nu har vi uppkoppling på hotellet i Kristinehamn så några texter ska väl hinna ut innan vi drar vidare hemåt.
Det var kanske inte den bästa dagen vi kunde ha valt för vår avfärd mot Fjällen. Kraftiga vindar från väst, regn och så småningom snö följde oss hela vägen till Filipstad där vi gjorde ett uppehåll för nattvila. Man får nog säga att det var ett klokt val att inte köra hela sträckan till Klövsjö i en stint, även om det självklart hade varit möjligt, för vi var ganska slitna efter resan tack vare vädret.
Filipstad var dock inget att skriva hem om. Förvisso en vacker liten ort med tjusiga, om än slitna, träkåkar som andades sent 1800-tal. Men det var något med stämningen, dystert och oinspirerat, som förtog det initialt mysiga intrycket. Att vi sedan behövde be om ett nytt hotellrum för att toaletten inte var städad gjorde ju inte saken bättre.
Medan jag skrev det senaste inlägget fick jag bekräftat vad jag länge har misstänkt. Vad som händer i vår trappupgång påverkar vädret i Malmö.
Jo, det är sant och jag har följande bevis att lägga fram:
Jag skulle kunna fortsätta, men ni ser mönstret eller hur? För den som inte gör det borde följande räcka som förklaring: lång päls fångar upp smuts när den är blöt, smutsen ramlar av så snart pälsen kommer inomhus – företrädesvis på nystädade golv, i soffor och i sängar.
När man tänker efter så är det kanske inte trappuppgången som styr vädret utan hunden? Jag får nog ta ett allvarligt snack med honom.
Skyldig till kvällens regn?
Om jag påstod att jag är, eller har varit, sportintresserad så finns det rätt många som skulle skratta högt, rått och länge. Men när jag gick i lågstadiet var jag precis som alla andra svenskar oerhört engagerad i hur det gick för Stenmark i backarna.
Det kan ju haft något att göra med det faktum att vi faktiskt fick lämna lektionerna för att samlas framför tv:n i bilioteket på Nyhemsskolans låg- och mellanstadiebyggnad för att se vår svenske slalomhjälte visa hur ett par hundra pinnar ska rundas. Nu var väl studierna i årskurs ett, två och tre särskilt pressande, men tv slår lektion oavsett ålder. Ergo, Stenmark var en hjälte och sålunda var hans framgångar och motgångar av yttersta intresse.
För egen del blev det aldrig mer avancerad utförsåkning än den i pulkabacken i Viggestorp, som faktiskt är ganska lång, iförd ett par svarta miniskidor. Ändå är det inte långt till Kolstabacken, med en äkta knapplift (här går jag dock på hörsägen från mitten av 80-talet, så om uppgiften inte stämmer idag, eller aldrig har stämt så skyller jag helt och hållet på Conny), för att inte tala om Yxbacken någonstans utanför Norrköping.
Det var för övrig i Yxbacken Pillan började sin resa mot OS-medaljerna, en fantastisk karriär som inte hade varit möjlig om det inte vore för min mamma, men det är en annan historia.
Hur som helst, nu är det dags. I övermorgon drar vi norröver till Klövsjö och jag ska för första gången i livet ställa mig på ett par slalomskidor. Tror jag i alla fall.
Jag har nämligen funderat på om jag inte skulle prova snowboard i stället. Det sägs ju att det är lättare att lära sig åka snöbräda om man aldrig åkt utförsskidor tidigare. Å andra sidan skulle ju skidor kunna väcka en del barndomsminnen till liv igen.
Vi ju är ju inte framme förrän på söndag, så det finns tid att fundera lite.
Fundera lite till kanske man ska skriva. För det är med lite blandade känslor den här resan ska bli av. Jag är trots allt en bit över trettio fyllda och kanske inte världens mest vältränade, dock inte otränad, människa. Risken finns trots allt att det kan göra ont och att saker kan gå sönder. I värsta fall jag själv.
Och även om det inte blir en smärtsam upplevelse så finns ju risken att jag inte tycker det är kul, fast har man bara åkt utför en gång så är man ju kvalificerad för after-ski och det går väl att fylla en vecka med om det kniper.
Fast den största risken är väl att jag fastnar för skidåkning och gör det till en vana. Det kan bli dyrt och då är ju alla pengar som jag sparar på att inte snusa bortblåsta igen.
För ett par år sedan lyckades jag skaffa mig en rejäl köldskada på höger pekfinger under en tur med Vespan i december, om jag inte missminner mig. Sedan dess har jag haft extremt lätt att förfrysa just det fingret.
En halvtimme i nollgradig kyla har räckt för att fingret ska bli kritvitt och behöva rejält med värme för att återupplivas. Övriga fingrar och tår har också varit lite känsliga, om än inte lika illa som just höger pek.
Självklart har jag misstänkt att snuset haft en viss betydlese – nikotin får ju blodkärl att dra ihop sig – men inte trodde jag att det skulle bli så stor skillnad.
2008 har verkligen varit ett svettigt år så här långt. Mössa har inte varit att tänka på, trots endast fem grader varmt i snitt sedan fyrverkeriröken skingrades. Jag har kunnat ta av mig handskarna i mer än tre sekunder utan rimfrost under naglarna. Jag har kunnat gå på timslånga rundor med Nizar utan att behöva tina pekfingret i handfatet efteråt, eller linda in fötterna i dubbla fleecefiltar i soffan.
Det är nästan så jag ser fram emot en rejäl köldknäpp. Om inte växthuseffekten ställer till det så får jag chansen om två veckor, då jag ska stå på ett par slalomskidor för första gången i livet.
Det har varit lite ont om nya inlägg på bloggen den senaste tiden. Det har sina skäl, jag har helt enkelt inte varit på topp ett litet tag.
Alla känner kanske inte till det, men någon gång kring millennieskiftet började jag av någon outgrundlig anledning snusa. Varför den där första prillan hamnade under läppen vet jag faktiskt inte, men jag jag gillade kicken, hur det sved under läppen och inte minst smaken.
Det har blivit ett par halvhjärtade försök att sluta under åren, men som man brukar säga – femte gången gillt. Eller?
Ja, officiellt så har jag bara påbörjat ännu ett uppehåll, ifall jag skulle trilla dit igen. Fast jag tror inte att jag kommer göra det den här gången, av ett par olika anledningar.
Så hur har det gått? Jotack bara bra. Den senaste prillan åkte ut precis innan tolvslaget p nyårsafton – tror jag hade den inne i tre timmar eller så för att rituellt kunna spotta ut den precis innan champagnen. Nyårsdagen och de efterföljande dagarna blev lite lustiga, vilket jag var beredd på.
Av någon anledning blir man sig fruktansvärt hög när nikotinet försvinner ur kroppen. I mitt fall har det hållit i nästan två veckor, men de senaste dagarna har jag kunnat tänka klart igen och jag ska förhoppningsvis kunna återuppta bloggandet igen.
Nu ska väl i ärlighetens namn frånvaron av texter här inte bara skyllas på snusuppehållet. Det har faktiskt varit en hel del att göra på jobbet och jag har knappt rört datorn hemma, och då är det lite svårt att skriva.
Avslutningsvis: om ni tittar i högerspalten så ser ni under bildblocket precis hur många timmar jag varit snusfri och hur mycket pengar jag sparat – på ett ungefär.
Mmm, tolvårig Caol Isla, smaskens.
Uppdatering: Sydsvenskan skriver att de gripna precis hade rånat Handelsbanken på Köpenhamnsvägen klockan 9.14, polisen snöt dem 9.18 och jag tog den första bilden 9.21.
Friskisolof gick till jobbet idag och tog en liten omväg för att lämna av en försenad julklapp. Närmaste vägen efter utfört uppdrag var att snedda in på Edward Lindahlsgatan från Köpenhamnsvägen och sedan sicksacka genom kvarteren.
Jag hann inte mer än trehundra meter innan jag klev rakt in i dagens stora polisinsats. De första två bilarna såg jag på håll, och det verkade som om det hade inträffat en trafikolycka eller något liknande. En kille och en tjej stod lutade över en BMW och pratade med poliserna – trodde jag.
När jag bara hade fem meter kvar såg jag att killen bar handfängsel, hela gatan var full av polisbilar och en av poliserna bar på en svart sopsäck och en automatkarbin. Ytterligare en kille stod uppträngd mot BMW:ns baklucka och poliserna spanade efter ytterligare en person med svart parka.
Tyvärr var jag lite sen med kameran eftersom jag inte insåg vad som hände innan jag var helt framme.