Varför tar brandvarnarens batteri alltid slut mitt i natten?

Klockan fyra i morse vaknade jag av att något pep. Trodde först det var en fågel ute på gården, eller någon dåre som blåste korta stötar i en visselpip. Inte förrän Emma slängde igen dörren till sovrummet insåg jag vad det var.

Batteriet i brandvarnaren höll på att ta slut. Varför just då?

Rusade ut i hallen för att göra något åt det, men upptäckte att det inte var det lättaste. Först och främst fick jag inte ner fanskapet från taket. Den bara snurrade runt, men jag fick i alla fall loss kåpan för att ta ut batterierna.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Hur mycket jag än kämpade fick jag inte grepp om dem och brandvarnaren fortsatte att hånfullt pipa mig i ansiktet.

Skam den som ger sig. Hämtade en kniv i köket för att ha något att bända med, men det hjälpte föga. Hur mycket jag än bände så satt batterierna kvar, tills ett av den plötsligt lossade med ett knak. Det visade sig att de var fastlödda på kretskortet. Och som det inte var nog fortsatte den jäveln att pipa. Skulle jag behöva bryta loss alla batterier för att få sova?

Inte direkt lockande med tanke på hur trött jag var och hur jobbigt det är, även i vaket tillstånd, att jobba med armarna över huvudet. Men så hittade jag en liten bygel som det stod on/off på. Kopplade om den, allt blev tyst och jag kunde återgå till sovandet igen.

Nu på morgonen har jag lyckats få ner den gamla och satt upp en ny. Visade sig att den första var en engångsmodell som man inte skulle kunna byta batterier i. Det finns säkert någon bra anledning till det, men i morse kunde jag inte se en enda.

Andra sätt att använda Ikeas produkter

Det händer rätt ofta att jag inte hittar det jag vill ha på Ikea, fast ändå gör jag det.

Senast i går var vi där för att försöka hitta en låg skohylla som passade under den vi redan har monterad i hallen. Det blev dock ingen träff bland möblerna, så då får man börja leta på annat håll.

Till slut blev det träff på köksavdelningen när jag fick syn på grytunderlägget Lämplig. Precis vad jag var ute efter, om än på fel avdelning.

1231

Kan även tillägga att vi sedan ett par månader har tidningsstället Motorp  till att förvara handskar, mössor och dylikt.

Vilken besvikelse, E-type har håret kvar

Såg ett inslag om E-type och the Poodles tidigare i veckan. Där sa E-type att den inledande bomben i deras bidrag till schlagerståhejet idag var så pass kraftig att det ”finns risk att jag kommer ut på scen och ser ut som Aschberg”.

Det var jag ju naturligtvis tvungen att se, men ack vilken besvikelse. Det sa poff och så var han ute på scenen och sjöng, men håret det var kvar. Vi får väl se om de går vidare till finalen så vi får en andra chans.

Blev med nya glasögon, ser ut som 80-talet personifierad

Hämtade ut mina nya glasögon idag. Jag tycker de är skitsnygga, men det finns ett visst drag av 80-tal i dem.

Bild kommer när jag kommer ihåg att ta ett självporträtt. Det går i och för sig att se dem på min nuvarande iChatbild på jobbdatorn. Glöm inte förstoringsglaset.

Lappluva med tofs på, fyfan vad det snöar

Det var väldigt vitt ute när vi vaknade. Snön föll med stora, tunga flingor över Kristinehamn.

Jättemysigt när man äter frukost och tittar ut genom fönstret. Mindre mysigt när det är dags att köra vidare.

Bilen var täckt av minst tio centimeter snö och att försöka sopa den ren var ett rent Sysifosarbete (som jag och Emma visserligen slapp eftersom vi inte var så snabba ut till parkeringen).

De första milen körde vi följaktligen inte så fort som skyltarna tillät och jag började undra om vi skulle hinna hem till Malmö innan det blev måndag.

1227

Men innan vi visste ordet av, och innan vi ens nått fram till Mariestad, upphörde snöfallet. Några mil senare började vi skymta barmark.

I Mullsjö var det min tur att ta över ratten och då var vägarna snöfria, så vi bestämde oss för att ta vägen om Svängsta för att hämta upp Nizar. De sista milen genom Småland och Blekinge kunde jag nästan svurit på att det var vår. Solen sken, inte en snöflinga så långt ögat kunde nå, vägarna torra och fina och björkarna ilsket lila.

Så nu är vi äntligen hemma. Det ska bli skönt att krypa ner i den egna sängen igen. Den rangliga överslafen i Klövsjö funkade, men den var trots allt så obekväm att om jag inte tröttat ut mig i backarna skulle jag knappast klarat att sova en hel natt i den.

Kristinehamn – Sveriges ungdomsgård?

Vi siktade på Mariestad som övernattningsort, men knappt tio mil innan blev det mörkt, halt och snöigt så vi beslöt oss för att övernatta i Kristinehamn. Emma fick syn på Park Hotell och vi stannade för att se om det fanns några rum.

Med tanke på att det såg ut som en gammal skola hade vi väl inte några höga förhoppningar, men oj vad vi bedrog oss. Riktigt mysiga och fräscha rum, i alla fall vårt, och ganska nära centrum.

1223

När vi gick ut på stan för att få en bit mat så slog det oss snart att det nästan bara var ungdomar ute. Överallt.

De få bilar som körde genom centrum rattades av finniga artonåringar som ville visa hela världen hur tuffa de var. Vrålande motorer, sladdar utan någon som helst kontroll och med fara för andras liv, rutor som skallrade av techno spelad för högt i billiga bilstereoanläggningar var legio.

Jag såg en biffig skylt som skröt om att Kristinehamn var Sveriges ungdomskomun 2007, men det kändes mer som om vi råkat kliva in i en ungdomsgård.

De enda vuxna vi kunde se var på väg in till nyårsrevy på teatern som låg vägg i vägg med den enda restaurangen vi kunde hitta.

Då var det roliga över

Leif-Göran valde att betala 45 kronor extra för att få hyra skidutrustningen en dag extra. Ett riktigt kap tyckte han – ända tills det slog honom att han även behövde ett skipass för ytterligare 220 kronor.

Själv vågade jag inte åka mer för mitt knä hade visserligen klarat ytterligare två åk efter vurpan, men sen började det protestera i vissa situationer, exempelvis när jag går ner i trappor. I stället strosade jag runt i liftområdet och fotograferade lite innan det blev kaffe på hotellet.

1195

Underlig istapp på värmestugan.

1191

Offpiståkning under sittliften (okej, den här tog jag igår eftermiddag).

1199

Röda backen sedd nerifrån. Den ser rätt beskedlig ut från det här hållet, men det är en synvilla.

1203

Solen går upp, eller ner, eller så är den i zenith. Kanske allt på en gång, vi är ju ändå i norra Sverige.

Avslutningsvis har jag hittat en pistkarta som kanske kan göra det lättare att hänga med i mina tidigare inlägg.

Facit: ett ömt knä, men inga brutna ben

Då var det färdigåkt för den här gången.

Efter de fantastiska framgångarna i den blå backen tyckte jag det var dags att visa den röda var skåpet skulle stå. Full (nåja) fart ner till det brantaste partiet där jag saktade in för att inte tappa kontrollen. Förgäves.

På något sätt gjorde jag en 180-graderssväng som avslutades i halv spagat, där jag slog i vänstra knät rejält. Jag var lite orolig att vi skulle behöva kalla på snöskoter och avsluta helgen i nederlag, men det gick att stå på benet och till och med åka lugnt och försiktigt resten av vägen.

Skam den som ger sig. Eftersom jag höll så gav jag mig fan på att klara röda åtminstone en gång. Upp igen, lugnt och försiktigt ner till hanget och sedan ännu lugnare ner för branten.

Men någon elak jävel hade passat på att tippa fjället medan jag var på väg upp i liften, för nu var backen helt plötsligt lodrät och inom kort gjorde jag en baklängeskullerbytta ut ur pisten. Min högra skida fortsatte femtio meter ner i backen innan den upptäckte att jag inte längre var med.

Efter det erkände jag mig besegrad och valde att ta en sista tur i blå slingan, helt enkelt för att sista åket skulle kännas bra och kontrollerat. Helt perfekt blev det dock inte, jag var nog lite för trött, men det gick ändå utan missöden.

När hyrskidorna var återlämnade blev det så äntligen dags för veckans första riktiga after ski i baren på Klövsjö fjällhotell. En Bowmore värmde gott efter en heldag i tio minusgrader.

1219