Ett jävla ollonhuvud i en svart PT Cruiser försökte precis köra om mig på högersidan. Hur fan idioten tänkte vet jag inte för jag låg max en meter från bilarna som stod parkerade på gatan och hans kukförlängare till bil är nära två meter bred.
När han var tio centimeter från motorkåpan på vespan blev jag orolig att han faktiskt skulle knuffa mig av vägen, men vid korsningen Östra Rönneholmsvägen – Carl Gustavs väg var det rött och han saktade in. Något förvånande kanske, för om man är beredd att göra en olaglig omkörning och knuffa en scooterist av vägen, vad spelar då en rödljuskörning för roll?
Emma undrade ju vad som hänt med grågässen i Malmö. Idag fick jag svaret.
När jag väntade på grönt ljus för att cykla över Mariedalsvägen vid Kronprinsen kom tre grågäss och landade mitt i korsningen. Så länge jag tittade tog bilisterna hänsyn till fåglarna, trots att de en kort stund lyckades blockera inte mindre än tre filer samtidigt.
Men om det här är ett för grågåsen normalt trafikbeteende så kan jag förstå om de minskat i antal.*
1964
1959
* Å andra sidan ser jag dagligen människor som beter sig än mer idiotiskt i trafiken än det tre gässen, och som dessutom överlever, så det är nog inte hela förklaringen.
Har ökat träningsdosen till fyra pass i veckan, och i morse slog jag till med min första entimmesrunda. Två varv runt Kungs- och Slottsparken samt ett avslutande runt Pildammarna. Knappt 12 Kilometer blev det, med en jäkla spurt de sista 30 sekunderna.
Emma sa häromdagen att grågässen i det närmaste försvunnit från Malmö samtidigt som den vitkindade gåsen håller på att ta över stan. Vid närmare eftertanke insåg jag att det nog stämmer. Under de snart två månader som jag sprungit i Pildammarna så har det bara blivit fler och fler vitkindade, men grågässen som var överallt tidigare lyser med sin frånvaro.
I morse såg jag visserligen en flock på Mölleplatsen, men den var inte stor. Knappt 50 fåglar fick jag det till, medan de vitkindade gässen räknades i hundratal. Man kan ju fråga sig vad som hänt? Har alla grågäss lämnat Malmö så snart deras ungar blivit flygfärdiga eller är det den vitkindade släktingen som ligger bakom?
Vi, Nizar och jag förstås, tog ett varv förbi Teliabutiken när det var dags att gå nattarundan. Då var det ungefär halvannan timme kvar innan iPhoneförsäljningen skulle dra igång i Sverige. Det regnade ganska duktigt och det såg inte särskilt roligt ut för de cirka 150 stackare som köade.
Ändå hade Telia varit snälla och dukat upp med DJ, popcorn, godis och läsk. Alla blötdjur bjöds tydligen en regnrock av gladpackmodell och en liten pall, så långt lagret räckte.
Eftersom regnet tilltog nåt så inihelvete när jag kom dit blev det inte många bilder som gick att använda, men ett par kan jag bjuda på innan jag går och lägger mig – med min egen iPhone på nattduksbordet naturligtvis.
Uppdatering: Fick med en bild på sydsvenskan.se. Just nu ligger den på förstasidan, men kan även hittas som bild nummer nio i bildspelet här. Ingen höjdarbild den heller, men det var inte direkt läge att göra något annat än att titta och trycka då jag inte hade något att skydda min kamera med.
Fram till idag hade jag sprungit en mil en enda gång i livet. Det var när jag gjorde grundutbildningen på Brand- och räddningsskolan på Arlanda som vi tvingades ut för att springa denna nästan mytiska sträcka.
Mina förberedelser hade då bestått i två eller tre rundor på tre kilometer, i bästa fall, samt en kommenderad halvmilarunda där jag för första gången lyckades uppleva hur det var att komma in i andra andningen – något jag inte upplevt igen förrän i år.
Milen var plågsam. Jag hamnade mitt i fältet, det vill säga de som var vältränade for i väg i ett rasande tempo och de som var totalt otränade hamnade en bra bit bakom. Det hela illustrerades rätt fint när jag var ute på en grusväg som gick genom en gigantisk äng och precis när jag var mitt ute på den, alldeles ensam, så försvann täten in i skogen framför mig och samtidigt kom klungan ut ur skogen bakom mig.
Tror aldrig jag känt mig så ensam som då.
Men det var som sagt fjorton år och många ”ogenomförda löparrundor sedan.
Idag satsade jag på att vara ute i minst 40 minuter – jag har kommit fram till att uthållighet ska bli mitt motto – och hann med rätt många varv på stigen runt Tallriken innan det var dags att vända hemåt. Nästan framme vid dörren kollade jag hur långt jag kommit och den kvinnliga rösten i iPoden upplyste mig om att jag klarat strax över nio kilometer.
Vaffan, det är ju bara ett eller två kvarter från en mil, så jag fortsatte till stadshuset, upp skolgatan och sedan hem längs spångatan för att avsluta träningen på 10.16 kilometer efter 48’15”. Nästan en kvart snabbare än förra milen.
På Parkbron satt det en liten krabat som uppenbarligen var lite vilsen. För visserligen är Malmös parker ett paradis för allsköns fåglar, men nymfkakadua får väl ändå betraktas som ett udda inslag.
1844
1834
Den var helt klart tam – om nu någon trodde annat, för jag hade inga problem att komma nära för att fotografera. Inte heller brydde den sig om Nizar, eller mannen med en Siames på axlarna, som också stannade för att titta. För att inte tala om barnfamiljen som kom och klappade den på huvudet.
Frågan är bara var den egentligen hör hemma?
1829
1824
Edit: Uppenbarligen heter det numer nymfkakadua och inte, som jag först skrev, nymfparakit. Det ändrades visst i slutet på 90-talet.
Jag gick förbi en öppen port på Södra Promenaden och såg en skymt av en gammal fasadmålning. Stoppade in huvudet för att se lite bättre och såg att det var en gammal måleriverkstad. Kunde inte motstå frestelsen att gå in och titta närmare och ta några bilder.
1804
Efter en stund kom det ut en kille och berättade att han höll på att renovera, och att det skulle bli ännu finare när han väl var klar. Jag hoppas jag får chansen att se hur det går framöver.
I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.
Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.
Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.
Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?
Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.
Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.