Månad: juni 2008

Vigselringarna äntligen klara

Efter söndagens traditionsenliga besök på Siesta gick vi förbi David J. Butler, guldsmeden som gjorde våra ringar för att se om vårt bröllopsfoto fortfarande fanns kvar i fönstret. Det gjorde det, och David själv var på jobbet för att städa undan lite innan semester och kom ut för att prata lite.

Nu är det ju så att vi inte fått tid att gravera våra ringar med datum för bröllopet. Antingen har jag och Emma inte haft möjlighet att gå dit samtidigt, eller så har David varit upptagen med andra kunder. Att en av oss skulle gå dit med båda ringarna har inte varit ett alternativ. Vigselringen tar man inte av sig hur som helst.

Men nu erbjöd sig David att fixa den sista detaljen medan vi väntade. På en söndag dessutom.

1936

En kvart senare var inskriptionerna på plats och våra ringar är äntligen klara – bara ett och ett halvt år efter bröllopet.

Tack David.

1932

Mina bilder på stevelukather.net

Mycket Lukather blir det, men jag har fått med ett gäng bilder från veckans konstert på Steves officiella hemsida, stevelukather.net, och det måste jag väl har rätt att skryta om?

Visst, den som tittar runt lite upptäcker att vem som helst kan skicka in sina bilder, men jag har inte kunnat se att någon annan fått en helt egen sida för sina bilder.

Steve Lukather bättre på egen hand

Konserten med Steve Lukather på KB i går var enormt bra och ganska välbesökt.

1904

Lite överraskande inledde han med två spår från första, självbetitlade soloplattan, Drive a Crooked Road och Twist The Knife innan det kom något från senaste skivan, titelspåret Ever Changing Times.

Eftersom bandet består av idel studiomusiker var det föga förvånande att det alla skulle få var sitt soloframträdande utanför låtarna. Hur duktiga musikerna än är så kan det bli ganska tröttsamt och konstlat, särskilt när det kommer till trumsolot.

Men där blev jag faktiskt överraskad. Eric Valentine var inte ute efter att briljera med teknisk skicklighet utan gick helt och hållet in för att underhålla. Med barnslig charm lyckades få med sig och engagera publiken i det han gjorde. Och när han väl fått alla att klappa takten gjorde han allt för att kollra bort oss. Det låter kanske inte så kul men det lockade ändå till många skratt, framför allt hos Valentine själv.

1896

Lukather passade på att kommentera rykten som uppstått i samband med att Toto officiellt lades i malpåse för några veckor sedan. Medlemmarna är enligt honom inte ovänner, som det tydligen påstå, utan det var helt enkelt dags. Det sista kan med om.

Det som Toto, mina ungdomsidoler, åstadkommit de senaste åren har tyvärr inte varit mycket att hurra för. Några enstaka bra låtar, men ingen helhet på skivorna och musiken har mest gått på rutin. Men på egen hand får Lukather ta ut svängarna och kan rocka till det lite mer.

Visst, det är fortfarande så pass polerat att de som får utslag av musikermusik lär behöva uppsöka läkare, men jämfört med hur det brukar låta då Lukather är inblandad är det här skitigt och rejält med rock’n’roll. Allt är ju relativt.

It’s nice to see so many young people. I don’t know what the fuck you’re doing here, but I appreciate it.

50-årige Steve Lukather kommenterar publikens ålder

Bäst: Hero With a 1.000 Eyes, Live For Today, Tell Me What You Want From Me, Jammin With Jesus, Fall Into Velvet och den gamla The Tubes-låten Talk To Ya Later.

1880|1421868|1421892|142

Fler bilder finns i galleriet.

Ibland går det nästan att förstå politikerförakt

En dag som denna är det lätt att ta till politikerförakt. Hur många av ledamöterna som röstade ja till ”FRA-lagen” är ens insatta i vad den innebär? Hur hårt har egentligen partipiskorna tagit när en centerpartistisk politiker tycker att det är okej att rösta ja för att man ska inrätta en ”ny myndighet” (Annie Johansson).

Jag kanske har missuppfattat något men jag hade för mig att de borgerliga partierna ville minska statens inflytande, vilket inrättandet av en ny myndighet rimmar illa med.

Frågan är ju hur man lyckats undvika att lagrådet sätter sig på tvären? För vi pratar om införandet av en lag som inkräktar på två grundlagar, YGL och Tryckfrihetsförordningen. Den som är anställd inom svensk offentlig förvaltning har inte rätt att efterforska journalisters källor, men nu har vi helt plötsligt fått en lag som ger FRA rätt att samla in information som kan röja en källa.

Nu är det visserligen ett par år sedan jag satt i skolbänken, men jag har ett bestämt minne av att en grundlag övertrumfade övriga lagar.

Att man sedan motiverar detta intrång i medborgarnas integritet och landets grundlagar, till tonerna av en sällan skådad protestaktion, med kampen mot terrorister är enbart löjligt. Tyvärr verkar det som om de styrande på fullt allvar tror att vi kommer att avvärja terroraktioner riktade mot Sverige med en lista på 250.000 kodord.

Jag är hemskt ledsen, men om nu någon skulle få för sig att rikta ett terrordåd mot Sverige så lär de knappast planera det genom att skicka fullt läsbara mail som FRA kan snappa upp. Om de över huvud taget mailar så lär det ske krypterat så att FRA i bästa fall kan få ut innehållet om ett par miljoner år – och då lär det vara försent.

Kvar sitter vi så kallat vanliga medborgare och undrar vad vi egentligen vågar skriva i våra mail i framtiden?

Sällar mig till kören – Stoppa ”FRA-lagen”

Jag försöker undvika att ta upp politik i min blogg, men ibland är det svårt att låta bli.

Mycket har sagts i ämnet, men det jag reagerar mest på är att meddelarskyddet i princip är utsuddat. Som journalist är du skyldig att skydda dina källor. Om någon frågar vem som gett dig en viss uppgift så får du inte avslöja det (såvida källan inte är känd genom att han eller hon ställt upp på intervju). För den som är offentligt anställd är det till och med förbjudet att efterforska källor, vilket tyvärr inte alla politiker och tjänstemän känner till, eller bryr sig om (jo, jag har egen erfarenhet av detta).

Om nu lagen klubbas igenom innebär det att du aldrig mer kan skicka ett känsligt mail till en journalist och känna dig någorlunda säker på att ingen får veta att du bidragit med information, inte ens om du krypterar den. Informationen om hur mailet skickats, från vem och till vem, finns lagrat av en statlig myndighet. Det samma gäller telefonsamtal. Härligt va?

Det är naturligtvis inte givet att informationen kommer att utnyttjas, men bara vetskapen om att du inte kan kontakta en journalist annat än genom ett möte öga mot öga, utan att det lagras någonstans är i sig ett hot mot demokratin. Vad är det som säger att informationen inte missbrukas? Kanske inte idag, men om ett år, eller tio, eller femtio?

Det behöver inte vara så att vi får en regering som kastar Sverige tillbaka till 30-talet för att den information FRA kommer att lagra ska bli ett otäckt instrument, det räcker faktiskt med ett rötägg – och sådana hittar man överallt; bland poliser, journalister, politiker, säljare, militärer, lärare, svenskar, invandrare, välbärgade, fattiga, män, kvinnor – ja i princip alla yrkeskategorier och samhällsgrupper. 

Varför skulle FRA vara befriade från dem?

Sen kan man naturligtvis undra hur det kommer sig att vi svenskar som en gång i tiden förfärades över hur Sovjetunionen en gång i tiden granskade medborgarnas brev nu ska utsättas för det samma? Fast i digital form förstås, som om det nu skulle vara någon skillnad.

Det finns naturligtvis fler aspekter på det hela. En del kan man hitta på http://www.stoppafralagen.nu/

Första milen på fjorton år

Fram till idag hade jag sprungit en mil en enda gång i livet. Det var när jag gjorde grundutbildningen på Brand- och räddningsskolan på Arlanda som vi tvingades ut för att springa denna nästan mytiska sträcka. 

Mina förberedelser hade då bestått i två eller tre rundor på tre kilometer, i bästa fall, samt en kommenderad halvmilarunda där jag för första gången lyckades uppleva hur det var att komma in i andra andningen – något jag inte upplevt igen förrän i år.

Milen var plågsam. Jag hamnade mitt i fältet, det vill säga de som var vältränade for i väg i ett rasande tempo och de som var totalt otränade hamnade en bra bit bakom. Det hela illustrerades rätt fint när jag var ute på en grusväg som gick genom en gigantisk äng och precis när jag var mitt ute på den, alldeles ensam, så försvann täten in i skogen framför mig och samtidigt kom klungan ut ur skogen bakom mig.

Tror aldrig jag känt mig så ensam som då.

Men det var som sagt fjorton år och många ”ogenomförda löparrundor sedan.

Idag satsade jag på att vara ute i minst 40 minuter – jag har kommit fram till att uthållighet ska bli mitt motto – och hann med rätt många varv på stigen runt Tallriken innan det var dags att vända hemåt. Nästan framme vid dörren kollade jag hur långt jag kommit och den kvinnliga rösten i iPoden upplyste mig om att jag klarat strax över nio kilometer.

Vaffan, det är ju bara ett eller två kvarter från en mil, så jag fortsatte till stadshuset, upp skolgatan och sedan hem längs spångatan för att avsluta träningen på 10.16 kilometer efter 48’15”. Nästan en kvart snabbare än förra milen.

Humor i F1

Här händer lite för mycket på en och samma gång. Hann bara skriva rubriken apropå att alla fem bilarna i täten gick in i depå samtidigt, som ett litet pärlband.

Skrattet fastnade lite i halsen när Hamilton körde rätt in i rumpan på Kimi, utan synbar anledning. Fast när man fick se reprisen ur en annan kameravinkel blev det lite mer begripligt. Rött ljus vid utfarten, och Hamilton missade det, vilket Kimi och Kubica inte hade gjort. Problemet var bara att de stod still framför Hamilton och det gick som det gick.

Lite som när jag blev påkörd för ett år sedan. 😉