Personligt

Blev med nya glasögon, ser ut som 80-talet personifierad

Hämtade ut mina nya glasögon idag. Jag tycker de är skitsnygga, men det finns ett visst drag av 80-tal i dem.

Bild kommer när jag kommer ihåg att ta ett självporträtt. Det går i och för sig att se dem på min nuvarande iChatbild på jobbdatorn. Glöm inte förstoringsglaset.

Lappluva med tofs på, fyfan vad det snöar

Det var väldigt vitt ute när vi vaknade. Snön föll med stora, tunga flingor över Kristinehamn.

Jättemysigt när man äter frukost och tittar ut genom fönstret. Mindre mysigt när det är dags att köra vidare.

Bilen var täckt av minst tio centimeter snö och att försöka sopa den ren var ett rent Sysifosarbete (som jag och Emma visserligen slapp eftersom vi inte var så snabba ut till parkeringen).

De första milen körde vi följaktligen inte så fort som skyltarna tillät och jag började undra om vi skulle hinna hem till Malmö innan det blev måndag.

1227

Men innan vi visste ordet av, och innan vi ens nått fram till Mariestad, upphörde snöfallet. Några mil senare började vi skymta barmark.

I Mullsjö var det min tur att ta över ratten och då var vägarna snöfria, så vi bestämde oss för att ta vägen om Svängsta för att hämta upp Nizar. De sista milen genom Småland och Blekinge kunde jag nästan svurit på att det var vår. Solen sken, inte en snöflinga så långt ögat kunde nå, vägarna torra och fina och björkarna ilsket lila.

Så nu är vi äntligen hemma. Det ska bli skönt att krypa ner i den egna sängen igen. Den rangliga överslafen i Klövsjö funkade, men den var trots allt så obekväm att om jag inte tröttat ut mig i backarna skulle jag knappast klarat att sova en hel natt i den.

Gröna barnbacken en riktig rysare

Barnbacken i Klövsjö var nog den största utmaningen under hela veckan.

Högst upp stupar den brant – minst lika mycket som en svart backe – innan det efter tio meter planar ut och blir en grön backe igen. Följaktligen har jag stått på näsan varje morgon när jag med självklarhet tagit mig upp till toppen för att kasta mig ut i pisterna.

Idag, precis som i går, kom jag inte mer än två meter innan första vurpan. Faktum är att under dagens andra åk hann jag med inte mindre än två magplask inom de första tio metrarna.

Som tur är kan man hoppa av liften mitt i backen och mjuka upp lite innan det är dags att ge sig upp på toppen igen. Och se, efter ett par mesåk i nedre delen av backen klarade jag av barnbacken ända från toppen. Några åk senare var jag till och med redo för den blå backen som ligger precis intill.

Fast varför den ena är grön och den andra blå, och inte tvärtom, begriper jag inte. Den blå är faktiskt lättare, om du frågar mig. Möjligen något brantare, men betydligt bredare, varför det gick att ta ut svängarna ordentligt och jag fick möjlighet att känna mig duktig en stund innan vi tog lunch.

Passa dig Ingemar för nu är det min tur å åk

Om jag påstod att jag är, eller har varit, sportintresserad så finns det rätt många som skulle skratta högt, rått och länge. Men när jag gick i lågstadiet var jag precis som alla andra svenskar oerhört engagerad i hur det gick för Stenmark i backarna.

Det kan ju haft något att göra med det faktum att vi faktiskt fick lämna lektionerna för att samlas framför tv:n i bilioteket på Nyhemsskolans låg- och mellanstadiebyggnad för att se vår svenske slalomhjälte visa hur ett par hundra pinnar ska rundas. Nu var väl studierna i årskurs ett, två och tre särskilt pressande, men tv slår lektion oavsett ålder. Ergo, Stenmark var en hjälte och sålunda var hans framgångar och motgångar av yttersta intresse.

För egen del blev det aldrig mer avancerad utförsåkning än den i pulkabacken i Viggestorp, som faktiskt är ganska lång, iförd ett par svarta miniskidor. Ändå är det inte långt till Kolstabacken, med en äkta knapplift (här går jag dock på hörsägen från mitten av 80-talet, så om uppgiften inte stämmer idag, eller aldrig har stämt så skyller jag helt och hållet på Conny), för att inte tala om Yxbacken någonstans utanför Norrköping.

Det var för övrig i Yxbacken Pillan började sin resa mot OS-medaljerna, en fantastisk karriär som inte hade varit möjlig om det inte vore för min mamma, men det är en annan historia.

Hur som helst, nu är det dags. I övermorgon drar vi norröver till Klövsjö och jag ska för första gången i livet ställa mig på ett par slalomskidor. Tror jag i alla fall.

Jag har nämligen funderat på om jag inte skulle prova snowboard i stället. Det sägs ju att det är lättare att lära sig åka snöbräda om man aldrig åkt utförsskidor tidigare. Å andra sidan skulle ju skidor kunna väcka en del barndomsminnen till liv igen.

Vi ju är ju inte framme förrän på söndag, så det finns tid att fundera lite.

Fundera lite till kanske man ska skriva. För det är med lite blandade känslor den här resan ska bli av. Jag är trots allt en bit över trettio fyllda och kanske inte världens mest vältränade, dock inte otränad, människa. Risken finns trots allt att det kan göra ont och att saker kan gå sönder. I värsta fall jag själv.

Och även om det inte blir en smärtsam upplevelse så finns ju risken att jag inte tycker det är kul, fast har man bara åkt utför en gång så är man ju kvalificerad för after-ski och det går väl att fylla en vecka med om det kniper.

Fast den största risken är väl att jag fastnar för skidåkning och gör det till en vana. Det kan bli dyrt och då är ju alla pengar som jag sparar på att inte snusa bortblåsta igen.

Alla fingrar i behåll – varför jag kommer att hålla mig snusfri

För ett par år sedan lyckades jag skaffa mig en rejäl köldskada på höger pekfinger under en tur med Vespan i december, om jag inte missminner mig. Sedan dess har jag haft extremt lätt att förfrysa just det fingret.

En halvtimme i nollgradig kyla har räckt för att fingret ska bli kritvitt och behöva rejält med värme för att återupplivas. Övriga fingrar och tår har också varit lite känsliga, om än inte lika illa som just höger pek.

Självklart har jag misstänkt att snuset haft en viss betydlese – nikotin får ju blodkärl att dra ihop sig – men inte trodde jag att det skulle bli så stor skillnad.

2008 har verkligen varit ett svettigt år så här långt. Mössa har inte varit att tänka på, trots endast fem grader varmt i snitt sedan fyrverkeriröken skingrades. Jag har kunnat ta av mig handskarna i mer än tre sekunder utan rimfrost under naglarna. Jag har kunnat gå på timslånga rundor med Nizar utan att behöva tina pekfingret i handfatet efteråt, eller linda in fötterna i dubbla fleecefiltar i soffan.

Det är nästan så jag ser fram emot en rejäl köldknäpp. Om inte växthuseffekten ställer till det så får jag chansen om två veckor, då jag ska stå på ett par slalomskidor för första gången i livet.

Utan snus i arton dagar försmäktar vi på denna ö

Det har varit lite ont om nya inlägg på bloggen den senaste tiden. Det har sina skäl, jag har helt enkelt inte varit på topp ett litet tag.

Alla känner kanske inte till det, men någon gång kring millennieskiftet började jag av någon outgrundlig anledning snusa. Varför den där första prillan hamnade under läppen vet jag faktiskt inte, men jag jag gillade kicken, hur det sved under läppen och inte minst smaken.

Det har blivit ett par halvhjärtade försök att sluta under åren, men som man brukar säga – femte gången gillt. Eller?

Ja, officiellt så har jag bara påbörjat ännu ett uppehåll, ifall jag skulle trilla dit igen. Fast jag tror inte att jag kommer göra det den här gången, av ett par olika anledningar.

  1. Jag har, i och med detta, berättat om mitt uppehåll för några fler personer än vid tidigare uppehåll (vilket då innefattat Emma och kollegor).
  2. Jag har lärt mig av tidigare misstag att nikotinfritt snus inte är en bra lösning om suget efter något brännande under läppen skulle smyga sig på – det leder bara till besvikelse och att man skaffar riktiga grejer i stället.
  3. Jag vill verkligen att uppehållet ska vara permanent den här gången. Tidigare har jag mer känt att jag borde sluta, men egentligen inte varit helt övertygad om att jag verkligen ville sluta.

Så hur har det gått? Jotack bara bra. Den senaste prillan åkte ut precis innan tolvslaget p nyårsafton – tror jag hade den inne i tre timmar eller så för att rituellt kunna spotta ut den precis innan champagnen. Nyårsdagen och de efterföljande dagarna blev lite lustiga, vilket jag var beredd på.

Av någon anledning blir man sig fruktansvärt hög när nikotinet försvinner ur kroppen. I mitt fall har det hållit i nästan två veckor, men de senaste dagarna har jag kunnat tänka klart igen och jag ska förhoppningsvis kunna återuppta bloggandet igen.

Nu ska väl i ärlighetens namn frånvaron av texter här inte bara skyllas på snusuppehållet. Det har faktiskt varit en hel del att göra på jobbet och jag har knappt rört datorn hemma, och då är det lite svårt att skriva.

Avslutningsvis: om ni tittar i högerspalten så ser ni under bildblocket precis hur många timmar jag varit snusfri och hur mycket pengar jag sparat – på ett ungefär.

Julgranen var fin, men kommande år får vi klara oss utan

Förrförra året skaffade jag och Emma julgran för första gången sedan vi blev ett par – det var till och med första gången jag hade julgran sedan jag flyttade hemifrån. Anledningen var att vi skulle fira julen hos oss i Malmö, med alla föräldrar samlade. Det blev en repris på det förra året också, både firande och gran alltså.

Om vi firar julen i Malmö i år är för tidigt att säga, men någon gran blir det nog inte. Nog för att vår gran var riktigt fin om jag själv får säga det, men det känns fel.

Den stackars granen gör ju för det första mer nytta när den står i skogen och omvandlar koldioxid till syre. För det andra så tar den sig inte in till Malmö för egen maskin utan åker gissningsvis både traktor och lastbil, eller möjligen vanligt släp, för att komma fram.

Så hur fin den än var så får det nog bli den sista julgranen i mitt liv, såvida vi inte flyttar ut på landet och kan klä en gran på tomten.

1148

Så kom till slut vintern

På juldagen började jag känna mig lite risig i halsen, lagom till fredagen hade jag en fullt utvecklad förkylning med en febertemperatur hela 36,8° (jag brukar ligga strax över 36° C i vanliga fall).

Precis när jag återhämtat mig och bestämt mig för att börja promenera till jobbet igen kommer så vintern med minusgrader och en jävla blåst. Höll på att dö under hundrundan på morgonen och var nära att ta bilen trots allt. Men förra vintern köpte jag en riktigt varm jacka, så den åkte fram och jag tog ett par försiktiga steg mot Käppastan för att känna efter om det skulle gå eller om det var bättre att vänta om och gå till garaget.

Jackan stod pall, hela vägen till jobbet. Jeansen var dock inte lika bra på att hålla kylan ute, så även om jag var varm och skön på överkroppen så kändes benen som ett par isklumpar ända fram till lunch.

Det är märkligt att jag inget lärt mig efter elva år i Skåne.