Personligt

Så gick ännu en helg

Har inte hänt så mycket den här helgen. Jag jobbade igår, så där försvann halva dagen. Sen tog jag Nizar ut på en långpromenad till Mölleplatsen och kom hem strax innan Melodifestivalen. Den hoppade jag dock över och sov i stället framför någon film på tv, och där försvann resten av lördagen.

Idag har vi tagit ytterligare en långpromenad bort till Värnhem och tillbaka. Väl hemma upptäckte jag att det var lite mycket hundpäls i hallen som det var på Nizar, så jag fick ta fram dammsugaren och ta ett varv. Kom även på att jag borde frostat av frysen redan för halvår sedan och tog äntligen tag i det.

Så nu när söndagen nästan slut är det bara att konstatera att det inte blev mycket roligt gjort. Märkligt att man ska känna sig så när man trots allt har varit duktig.

Varför tar brandvarnarens batteri alltid slut mitt i natten?

Klockan fyra i morse vaknade jag av att något pep. Trodde först det var en fågel ute på gården, eller någon dåre som blåste korta stötar i en visselpip. Inte förrän Emma slängde igen dörren till sovrummet insåg jag vad det var.

Batteriet i brandvarnaren höll på att ta slut. Varför just då?

Rusade ut i hallen för att göra något åt det, men upptäckte att det inte var det lättaste. Först och främst fick jag inte ner fanskapet från taket. Den bara snurrade runt, men jag fick i alla fall loss kåpan för att ta ut batterierna.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Hur mycket jag än kämpade fick jag inte grepp om dem och brandvarnaren fortsatte att hånfullt pipa mig i ansiktet.

Skam den som ger sig. Hämtade en kniv i köket för att ha något att bända med, men det hjälpte föga. Hur mycket jag än bände så satt batterierna kvar, tills ett av den plötsligt lossade med ett knak. Det visade sig att de var fastlödda på kretskortet. Och som det inte var nog fortsatte den jäveln att pipa. Skulle jag behöva bryta loss alla batterier för att få sova?

Inte direkt lockande med tanke på hur trött jag var och hur jobbigt det är, även i vaket tillstånd, att jobba med armarna över huvudet. Men så hittade jag en liten bygel som det stod on/off på. Kopplade om den, allt blev tyst och jag kunde återgå till sovandet igen.

Nu på morgonen har jag lyckats få ner den gamla och satt upp en ny. Visade sig att den första var en engångsmodell som man inte skulle kunna byta batterier i. Det finns säkert någon bra anledning till det, men i morse kunde jag inte se en enda.

Andra sätt att använda Ikeas produkter

Det händer rätt ofta att jag inte hittar det jag vill ha på Ikea, fast ändå gör jag det.

Senast i går var vi där för att försöka hitta en låg skohylla som passade under den vi redan har monterad i hallen. Det blev dock ingen träff bland möblerna, så då får man börja leta på annat håll.

Till slut blev det träff på köksavdelningen när jag fick syn på grytunderlägget Lämplig. Precis vad jag var ute efter, om än på fel avdelning.

1231

Kan även tillägga att vi sedan ett par månader har tidningsstället Motorp  till att förvara handskar, mössor och dylikt.

Blev med nya glasögon, ser ut som 80-talet personifierad

Hämtade ut mina nya glasögon idag. Jag tycker de är skitsnygga, men det finns ett visst drag av 80-tal i dem.

Bild kommer när jag kommer ihåg att ta ett självporträtt. Det går i och för sig att se dem på min nuvarande iChatbild på jobbdatorn. Glöm inte förstoringsglaset.

Lappluva med tofs på, fyfan vad det snöar

Det var väldigt vitt ute när vi vaknade. Snön föll med stora, tunga flingor över Kristinehamn.

Jättemysigt när man äter frukost och tittar ut genom fönstret. Mindre mysigt när det är dags att köra vidare.

Bilen var täckt av minst tio centimeter snö och att försöka sopa den ren var ett rent Sysifosarbete (som jag och Emma visserligen slapp eftersom vi inte var så snabba ut till parkeringen).

De första milen körde vi följaktligen inte så fort som skyltarna tillät och jag började undra om vi skulle hinna hem till Malmö innan det blev måndag.

1227

Men innan vi visste ordet av, och innan vi ens nått fram till Mariestad, upphörde snöfallet. Några mil senare började vi skymta barmark.

I Mullsjö var det min tur att ta över ratten och då var vägarna snöfria, så vi bestämde oss för att ta vägen om Svängsta för att hämta upp Nizar. De sista milen genom Småland och Blekinge kunde jag nästan svurit på att det var vår. Solen sken, inte en snöflinga så långt ögat kunde nå, vägarna torra och fina och björkarna ilsket lila.

Så nu är vi äntligen hemma. Det ska bli skönt att krypa ner i den egna sängen igen. Den rangliga överslafen i Klövsjö funkade, men den var trots allt så obekväm att om jag inte tröttat ut mig i backarna skulle jag knappast klarat att sova en hel natt i den.

Man sover gott i fjällen

Jag stöp i säng redan innan klockan tio och sov till halv åtta. Måste vara fjälluften som tröttar ut mig. Nu är det i alla fall dags att fixa med frukost innan de andra vaknar.

Gröna barnbacken en riktig rysare

Barnbacken i Klövsjö var nog den största utmaningen under hela veckan.

Högst upp stupar den brant – minst lika mycket som en svart backe – innan det efter tio meter planar ut och blir en grön backe igen. Följaktligen har jag stått på näsan varje morgon när jag med självklarhet tagit mig upp till toppen för att kasta mig ut i pisterna.

Idag, precis som i går, kom jag inte mer än två meter innan första vurpan. Faktum är att under dagens andra åk hann jag med inte mindre än två magplask inom de första tio metrarna.

Som tur är kan man hoppa av liften mitt i backen och mjuka upp lite innan det är dags att ge sig upp på toppen igen. Och se, efter ett par mesåk i nedre delen av backen klarade jag av barnbacken ända från toppen. Några åk senare var jag till och med redo för den blå backen som ligger precis intill.

Fast varför den ena är grön och den andra blå, och inte tvärtom, begriper jag inte. Den blå är faktiskt lättare, om du frågar mig. Möjligen något brantare, men betydligt bredare, varför det gick att ta ut svängarna ordentligt och jag fick möjlighet att känna mig duktig en stund innan vi tog lunch.

Passa dig Ingemar för nu är det min tur å åk

Om jag påstod att jag är, eller har varit, sportintresserad så finns det rätt många som skulle skratta högt, rått och länge. Men när jag gick i lågstadiet var jag precis som alla andra svenskar oerhört engagerad i hur det gick för Stenmark i backarna.

Det kan ju haft något att göra med det faktum att vi faktiskt fick lämna lektionerna för att samlas framför tv:n i bilioteket på Nyhemsskolans låg- och mellanstadiebyggnad för att se vår svenske slalomhjälte visa hur ett par hundra pinnar ska rundas. Nu var väl studierna i årskurs ett, två och tre särskilt pressande, men tv slår lektion oavsett ålder. Ergo, Stenmark var en hjälte och sålunda var hans framgångar och motgångar av yttersta intresse.

För egen del blev det aldrig mer avancerad utförsåkning än den i pulkabacken i Viggestorp, som faktiskt är ganska lång, iförd ett par svarta miniskidor. Ändå är det inte långt till Kolstabacken, med en äkta knapplift (här går jag dock på hörsägen från mitten av 80-talet, så om uppgiften inte stämmer idag, eller aldrig har stämt så skyller jag helt och hållet på Conny), för att inte tala om Yxbacken någonstans utanför Norrköping.

Det var för övrig i Yxbacken Pillan började sin resa mot OS-medaljerna, en fantastisk karriär som inte hade varit möjlig om det inte vore för min mamma, men det är en annan historia.

Hur som helst, nu är det dags. I övermorgon drar vi norröver till Klövsjö och jag ska för första gången i livet ställa mig på ett par slalomskidor. Tror jag i alla fall.

Jag har nämligen funderat på om jag inte skulle prova snowboard i stället. Det sägs ju att det är lättare att lära sig åka snöbräda om man aldrig åkt utförsskidor tidigare. Å andra sidan skulle ju skidor kunna väcka en del barndomsminnen till liv igen.

Vi ju är ju inte framme förrän på söndag, så det finns tid att fundera lite.

Fundera lite till kanske man ska skriva. För det är med lite blandade känslor den här resan ska bli av. Jag är trots allt en bit över trettio fyllda och kanske inte världens mest vältränade, dock inte otränad, människa. Risken finns trots allt att det kan göra ont och att saker kan gå sönder. I värsta fall jag själv.

Och även om det inte blir en smärtsam upplevelse så finns ju risken att jag inte tycker det är kul, fast har man bara åkt utför en gång så är man ju kvalificerad för after-ski och det går väl att fylla en vecka med om det kniper.

Fast den största risken är väl att jag fastnar för skidåkning och gör det till en vana. Det kan bli dyrt och då är ju alla pengar som jag sparar på att inte snusa bortblåsta igen.

Alla fingrar i behåll – varför jag kommer att hålla mig snusfri

För ett par år sedan lyckades jag skaffa mig en rejäl köldskada på höger pekfinger under en tur med Vespan i december, om jag inte missminner mig. Sedan dess har jag haft extremt lätt att förfrysa just det fingret.

En halvtimme i nollgradig kyla har räckt för att fingret ska bli kritvitt och behöva rejält med värme för att återupplivas. Övriga fingrar och tår har också varit lite känsliga, om än inte lika illa som just höger pek.

Självklart har jag misstänkt att snuset haft en viss betydlese – nikotin får ju blodkärl att dra ihop sig – men inte trodde jag att det skulle bli så stor skillnad.

2008 har verkligen varit ett svettigt år så här långt. Mössa har inte varit att tänka på, trots endast fem grader varmt i snitt sedan fyrverkeriröken skingrades. Jag har kunnat ta av mig handskarna i mer än tre sekunder utan rimfrost under naglarna. Jag har kunnat gå på timslånga rundor med Nizar utan att behöva tina pekfingret i handfatet efteråt, eller linda in fötterna i dubbla fleecefiltar i soffan.

Det är nästan så jag ser fram emot en rejäl köldknäpp. Om inte växthuseffekten ställer till det så får jag chansen om två veckor, då jag ska stå på ett par slalomskidor för första gången i livet.