Personligt

Utan snus i arton dagar försmäktar vi på denna ö

Det har varit lite ont om nya inlägg på bloggen den senaste tiden. Det har sina skäl, jag har helt enkelt inte varit på topp ett litet tag.

Alla känner kanske inte till det, men någon gång kring millennieskiftet började jag av någon outgrundlig anledning snusa. Varför den där första prillan hamnade under läppen vet jag faktiskt inte, men jag jag gillade kicken, hur det sved under läppen och inte minst smaken.

Det har blivit ett par halvhjärtade försök att sluta under åren, men som man brukar säga – femte gången gillt. Eller?

Ja, officiellt så har jag bara påbörjat ännu ett uppehåll, ifall jag skulle trilla dit igen. Fast jag tror inte att jag kommer göra det den här gången, av ett par olika anledningar.

  1. Jag har, i och med detta, berättat om mitt uppehåll för några fler personer än vid tidigare uppehåll (vilket då innefattat Emma och kollegor).
  2. Jag har lärt mig av tidigare misstag att nikotinfritt snus inte är en bra lösning om suget efter något brännande under läppen skulle smyga sig på – det leder bara till besvikelse och att man skaffar riktiga grejer i stället.
  3. Jag vill verkligen att uppehållet ska vara permanent den här gången. Tidigare har jag mer känt att jag borde sluta, men egentligen inte varit helt övertygad om att jag verkligen ville sluta.

Så hur har det gått? Jotack bara bra. Den senaste prillan åkte ut precis innan tolvslaget p nyårsafton – tror jag hade den inne i tre timmar eller så för att rituellt kunna spotta ut den precis innan champagnen. Nyårsdagen och de efterföljande dagarna blev lite lustiga, vilket jag var beredd på.

Av någon anledning blir man sig fruktansvärt hög när nikotinet försvinner ur kroppen. I mitt fall har det hållit i nästan två veckor, men de senaste dagarna har jag kunnat tänka klart igen och jag ska förhoppningsvis kunna återuppta bloggandet igen.

Nu ska väl i ärlighetens namn frånvaron av texter här inte bara skyllas på snusuppehållet. Det har faktiskt varit en hel del att göra på jobbet och jag har knappt rört datorn hemma, och då är det lite svårt att skriva.

Avslutningsvis: om ni tittar i högerspalten så ser ni under bildblocket precis hur många timmar jag varit snusfri och hur mycket pengar jag sparat – på ett ungefär.

Julgranen var fin, men kommande år får vi klara oss utan

Förrförra året skaffade jag och Emma julgran för första gången sedan vi blev ett par – det var till och med första gången jag hade julgran sedan jag flyttade hemifrån. Anledningen var att vi skulle fira julen hos oss i Malmö, med alla föräldrar samlade. Det blev en repris på det förra året också, både firande och gran alltså.

Om vi firar julen i Malmö i år är för tidigt att säga, men någon gran blir det nog inte. Nog för att vår gran var riktigt fin om jag själv får säga det, men det känns fel.

Den stackars granen gör ju för det första mer nytta när den står i skogen och omvandlar koldioxid till syre. För det andra så tar den sig inte in till Malmö för egen maskin utan åker gissningsvis både traktor och lastbil, eller möjligen vanligt släp, för att komma fram.

Så hur fin den än var så får det nog bli den sista julgranen i mitt liv, såvida vi inte flyttar ut på landet och kan klä en gran på tomten.

1148

Så kom till slut vintern

På juldagen började jag känna mig lite risig i halsen, lagom till fredagen hade jag en fullt utvecklad förkylning med en febertemperatur hela 36,8° (jag brukar ligga strax över 36° C i vanliga fall).

Precis när jag återhämtat mig och bestämt mig för att börja promenera till jobbet igen kommer så vintern med minusgrader och en jävla blåst. Höll på att dö under hundrundan på morgonen och var nära att ta bilen trots allt. Men förra vintern köpte jag en riktigt varm jacka, så den åkte fram och jag tog ett par försiktiga steg mot Käppastan för att känna efter om det skulle gå eller om det var bättre att vänta om och gå till garaget.

Jackan stod pall, hela vägen till jobbet. Jeansen var dock inte lika bra på att hålla kylan ute, så även om jag var varm och skön på överkroppen så kändes benen som ett par isklumpar ända fram till lunch.

Det är märkligt att jag inget lärt mig efter elva år i Skåne.

Gott nytt år – får man hoppas

Maten är avklarad så nu väntar vi på tolvslaget.

Jenny är på besök hos oss och vi har haft det trevligt så här långt. Det smäller lite runt omkring i stan, men som tur är har vi en hund som inte är skotträdd. Fast varje nyår undrar vi ju om det ska hända något som kan ändra på det.

Korsningen Föreningsgatan-Bolagsgatan, som ligger precis nedanför oss, brukar vara fylld av människor som tycker det är en utmärkt plats för att skjuta av fyrverkerier. Vi har hittills inte fått någon raket in i vardagsrummet, men det går ju inte att känna sig helt säker. Särskilt som de flesta raketskjutarna inte verkar vara helt nyktra.

I vilket fall som helst tycker jag 2007 varit ett bra år så här långt och jag hoppas att de sista timmarna kommer att vara lika bra. Hoppas även att det har varit och blir så för dig som läser det här.

Gott slut och gott nytt år.

God Jul

Vill bara passa på att i all enkelhet önska alla vänner en God Jul. Här väntar snart mat och klappar. Kalle tänker jag hoppa över som vanligt – den överdos jag fick som barn kommer nog att räcka för resten av livet.

Julrush i butiken

Jobbade sista lördagen för året i går och jag var väl beredd på att det skulle kunna bli drag i butiken, men inget hade förberett mig på vad som komma skulle.

Efter bara tio minuter hade vi expiderat femton kunder och sålt en Macbook och tre iPodar. Trots att vi var tre som jobbade, mot normalt två, så var det konstant kö på minst fem personer. Först efter ett lyckades jag smita undan för att hämta en kopp kaffe och trots att vi kör med Löfbergs Lila i bryggaren så smakade det underbart.

Det om något säger väl hur mycket vi hade att göra.

Bloggen bevarad för framtiden

Det är kul att kika lite i loggarna för att hur många som besöker besöker bloggen (jag höll på att skriva ”hur många som läser”, men bara för att folk tittar in på sidan kan man ju inte vara säker på att de faktiskt bryr sig om vad som står), vilket det faktiskt är. Betydligt fler än vad jag hade väntat mig med tanke på att den tänkta målgruppen är släkt, vänner och jag själv.

Ska sanningen fram så är det nog mest för min egen skull jag skriver, eftersom det som står här är sådant som intresserar eller engagerar mig.

I vilket fall som helst så har innehållet stått och fallit med min lilla server. Ett totalhaveri skulle tidigare inneburit att allt jag skrivit i bloggen skulle förlorats för all framtid. Men inte nu längre.

Häromdagen upptäckte jag att det varit onormalt många sidvisningar utan att antalet besökare ökat. Efter en stund upptäckte jag att en dator på Kungliga Biblioteket varit inne och letat sig igenom i princip alla sidor. Och inte vilken som helst. Det är projektet Kulturarw3 som sniffat sig runt.

Så om hundra år, om inget oförutsett inträffar, kommer besökare på KB att kunna läsa vad jag skrivit, om de nu lyckas hitta rätt bland alla svenska websidor som arkiverats. Ja, man behöver inte vänta hundra år, bara ta sig till Stockholm och knalla in på KB. Fast så länge originalet finns kvar på nätet så känns ju det lite meningslöst.

Men jag kan inte låta bli att undra vad de få som i framtiden kan tänkas hitta mina inlägg i Kulturarw3 kommer att tänka. ”De var ena självupptagna jävlar de där som levde runt milennieskiftet.”

Deprimerande platser i Malmö – Jägersro

Jag tänkte att det kunde vara läge att skaffa ett överdrag till Vespan nu när den är nylackad och när jag ändå var i Jägersro för att handla hundmat stannade jag till på Jula. Varför jag inte åkte till MC-Huset, som ligger precis intill, övergår mitt förstånd.

När jag ändå var där tänkte jag att jag kanske kunde hitta några julklappar inne på köpcentret. Varför jag tänkte det övergår också mitt förstånd. Redan inne på Jula infann sig känslan av att befinna sig i en mardröm. Jag vet inte om det var ljuset, de påfrestande julsångerna, de oändliga raderna med varor jag inte ens visste fanns, eller helt enkelt att jag inte kunde hitta vad jag sökte.

Naturligtvis ignorerade jag varningssignalerna och gav mig ut på klappjakt. Eftersom jag inte var ute efter kläder eller mat så återstod apoteket, en tobakshandel, ett glasstånd, en restaurang, en blomsteraffär, en frisör, bolaget, världens minsta bokhandel och ett litet stånd från Fortum där jag hade möjlighet att byta elleverantör. Allt garnerat med hur mycket människor som helst, muzak och obehagligt ljus.

Triangeln, som i sina sämsta stunder kan ge mig ångestkänslor, framstod som rena paradiset i jämförelse. Tjugo minuter senare var jag på eländigt dåligt humör och skyndade mig ut mot parkeringen, lovandes mig själv att aldrig någonsin åka tillbaka om jag inte absolut måste.