the Melburninan ser dagens ljus

Det är ett par veckor sedan Martin landade i Melbourne, men först idag är det premiär för hans nya blogg, the Melburnian, som kommer att handla om hans nya liv ”down under”.

Ser fram emot att äntligen kunna få se lite bilder på skyskrapan och lägenheten som de bor i nu och som jag fått höra en hel del om. När de väl dyker upp, och man kanske börjar känna sig lite avundsjuk, är det bara att tänka på att det tar dem minst 20 minuter att komma ner på marken om det exempelvis börjar brinna och de måste evakuera via trapporna.

Gässen blir elaka när gässlingarna kläckts

Det blev en ganska lång runda. Först ner till Mölleplatsen där Nizar fick springa löst, sen travade vi genom gamla Väster innan vi satte kurs hem.

Det tog inte mer än trettio sekunder att beskriva rundan, men vi var ute i över en och en halv timme. Vi har blivit västa på av elaka gäss med nykläckta gässlingar, Nizar brydde sig dock inte nämvärt om dem, fnattat runt på Mölleplatsen, träffat en schnauzervalp och hjälpt en japansk turist hittat till ”West harbour” (”just aim for the tall building and you’ll get there in no time”, ”what building?”).

1390
1394

Nizar softar på Mölleplatsen

1398

Gässen gillade inte vår närvaro

När vi väl kom hem upptäckte jag att hunden var skitigare än någonsin och insåg att det inte fanns något annat att göra än att ställa honom i badkaret. Det var inte populärt, men han blev rätt fin efteråt.
1402

Nybadad hund.

Ibland får man säga det – äntligen fredag

Det är inte ofta jag säger det, men äntligen är det fredag. Den här veckan har nämligen känts lite extra slitig. Inte för att jag har så mycket mer att göra än andra veckor, men det mesta har hänt på en och samma gång vilket lett till intervaller med extremt mycket att plöja undan i ett svep. Lite som intervallträning där man pressar sig till max, flåsar någon minut och sedan går på det igen. Vansinnigt krävande jämfört med en jämn ström av jobb – eller träning.

Ser fram emot en lång prommis med hunden nu och sedan ett par timmars koma i soffan med Så ska det låta och, min nya favorit, Var fan är mitt band?

Faran med Google och YouTube

Någon gång för länge sedan dök det upp en låt som hette Dadada, eller åtminstone gick refrängen så. Av någon anledning kom jag att tänka på den idag och gjorde det jag alltid gör när jag inte riktigt är säker på vad det är jag tror mig minnas mig, jag googlade.

Det jag fick fram var ju inte riktigt vad jag hade väntat mig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Varför inte en Nizar-tröja?

Okej, jag vet, det är skittöntigt. Men jag kunde inte låta bli.

Jag har gjort en Nizartröja, eller rent av ett par Nizartröjor. Den första blev inte så lyckad eftersom trycket blev ganska kasst – jag använde teckningen som ligger i bakgrunden på sidan.

Nästa försök blev dock lite bättre, en stiliserad variant av teckningen.

Svart Nizar-T-shirt

Just den här modellen är en svart, slimmad t-shirt med fräckt tryck i halogenreflex, eller som Fredrik på jobbet kallade den, bling-blingtröja.

Vill du ha din egen Nizar-tröja är det bara att gå till butiken och beställa en. Kommer med posten inom ett par dagar. Allt som finns där har jag själv beställt, så dyker det upp något nytt vet du vad jag kommer att ha på mig framöver.

Varför kanske du frågar dig? För att det går, svarar jag. Och vem vet, det kanske är någon mer än jag som faktiskt vill ha en Nizartröja men aldrig fått chansen förr.

Hörde jag rätt?

Rapport står på i bakgrunden och jag tyckte precis att reportern sa ”man jobbar för att graviditet inte ska klassas som en sjukdom”. 

Ja, det får man ju verkligen hoppas att de, vilka nu de är, lyckas med.

Om jag nu hörde rätt vill säga.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Av någon jävla anledning går jag in på aftonbladet.se eller expressen.se minst en gång om dagen. Så sent som idag har jag klickat in på följande länkar (följ dem på egen risk):

Varför? 

Kan jag lägga av med snus så ska jag väl kunna sluta med kvällstidningar?

Det kan bli för mycket av det goda

Filmen om Morgan Pålsson gick inte så bra på biograferna som filmbolaget hoppades. 300.000 besökare behövdes för att den skulle gå runt, men det kom bara 125.000 och nu undrar man hur det kunde gå så fel.

På något sätt måste vi ha gjort fel i marknadsföringen och kommunikationen med publiken. […] Jag tycker att vi fick mycket pr innan premiären, i alla fall redaktionellt. Det skrevs många artiklar om Anders Jansson och Johan Wester. Men på något sätt har det inte gått fram att det är en rolig film som går på bio just nu.

Martin Persson, producent på Lundabolaget Anagram

Problemet, som jag ser det, är inte att filmen fått för lite uppmärksamhet. Snarare tvärtom.

När jag först hörde talas om att Morgan Pålsson skulle bli film bestämde jag mig direkt för att se den på bio. När den väl gick upp så hade jag tröttnat för länge sedan. 

Inte nog med att marknadsföringen var massiv, all media tog i så att de höll på att kräkas när de berättade om filmen. Inte minst SVT som lyckades peta in Anders Jansson och Johan Wester i snart nog vartenda program som tablålagts veckorna före och efter premiären.

Nä, jag väntar nog till Morgan Pålsson världsreporter kommer på DVD innan jag ser den. Risken finns förstås att cirkusen upprepas och då vete fan om det någonsin blir av att jag hyr den.

Som att träffa en gammal vän igen

För många år sedan hittade jag skivan Delilah Blue med Joshua Kadison (ni minns kanske landsplågan Jessie från 1993?). Efter att iPhonen slumpat fram The Gospel According To My Old Man igår började jag fundera på vad det blivit av honom.

Joshua Kadison anno 2007, inte lika långhårig som när det begav sig Första kollen blev iTunes Store, men där fanns bara Delilah Blue och Painted Desert Serenade. Googlade lite för att se om det var lönt att leta vidare efter nya plattor och hamnade på Kadisons officiella hemsida.

Det visade sig att han inte bara har släppt fler album, han är fortfarande ute och turnerar och inte minst ger han bort låtar gratis. Totalt fyra album finns att tanka hem, komplett med cd-inlagor som pdf, om man så vill. 

Jag gillar verkligen Delilah Blue, som tyvärr inte blev någon större framgång och EMI bröt kontraktet med Kadison. De hoppades väl på att han skulle återupprepa framgångarna med Jessie och blev besvikna när det misslyckades.

Hur som helst är jag glad att han inte gav upp så att jag en dag kunde hitta lite nya låtar att dryga ut den digitala skivsamlingen med.