Det har tydligen blivit en sport att attackera brandmän i Malmö med fyrverkeripjäser när de försöker göra sitt jobb.
Hur fan man nu kan komma på en sådan sak, till att börja med, det begriper jag inte. Men så här i vintertider borde en kort dusch med brandslangen räcka för att de ska komma på bättre tankar.
Förrförra året skaffade jag och Emma julgran för första gången sedan vi blev ett par – det var till och med första gången jag hade julgran sedan jag flyttade hemifrån. Anledningen var att vi skulle fira julen hos oss i Malmö, med alla föräldrar samlade. Det blev en repris på det förra året också, både firande och gran alltså.
Om vi firar julen i Malmö i år är för tidigt att säga, men någon gran blir det nog inte. Nog för att vår gran var riktigt fin om jag själv får säga det, men det känns fel.
Den stackars granen gör ju för det första mer nytta när den står i skogen och omvandlar koldioxid till syre. För det andra så tar den sig inte in till Malmö för egen maskin utan åker gissningsvis både traktor och lastbil, eller möjligen vanligt släp, för att komma fram.
Så hur fin den än var så får det nog bli den sista julgranen i mitt liv, såvida vi inte flyttar ut på landet och kan klä en gran på tomten.
På juldagen började jag känna mig lite risig i halsen, lagom till fredagen hade jag en fullt utvecklad förkylning med en febertemperatur hela 36,8° (jag brukar ligga strax över 36° C i vanliga fall).
Precis när jag återhämtat mig och bestämt mig för att börja promenera till jobbet igen kommer så vintern med minusgrader och en jävla blåst. Höll på att dö under hundrundan på morgonen och var nära att ta bilen trots allt. Men förra vintern köpte jag en riktigt varm jacka, så den åkte fram och jag tog ett par försiktiga steg mot Käppastan för att känna efter om det skulle gå eller om det var bättre att vänta om och gå till garaget.
Jackan stod pall, hela vägen till jobbet. Jeansen var dock inte lika bra på att hålla kylan ute, så även om jag var varm och skön på överkroppen så kändes benen som ett par isklumpar ända fram till lunch.
Det är märkligt att jag inget lärt mig efter elva år i Skåne.
Maten är avklarad så nu väntar vi på tolvslaget.
Jenny är på besök hos oss och vi har haft det trevligt så här långt. Det smäller lite runt omkring i stan, men som tur är har vi en hund som inte är skotträdd. Fast varje nyår undrar vi ju om det ska hända något som kan ändra på det.
Korsningen Föreningsgatan-Bolagsgatan, som ligger precis nedanför oss, brukar vara fylld av människor som tycker det är en utmärkt plats för att skjuta av fyrverkerier. Vi har hittills inte fått någon raket in i vardagsrummet, men det går ju inte att känna sig helt säker. Särskilt som de flesta raketskjutarna inte verkar vara helt nyktra.
I vilket fall som helst tycker jag 2007 varit ett bra år så här långt och jag hoppas att de sista timmarna kommer att vara lika bra. Hoppas även att det har varit och blir så för dig som läser det här.
Gott slut och gott nytt år.
Sextio år idag.
Lille Nicco, 9 veckor, fick följa med husse Lasse till jobbet idag. När han, Lasse alltså, fick besök av en gammal kund ryckte jag in som hundvakt ett litet tag.
Om jag påstod att jag fick något riktigt arbete utfört under den kvart som Nicco om vartannat hoppade runt på golvet, myste i mitt knä, bet mig i näsan och tultade runt på skrivbordet så skulle jag ljuga.
Jag tycker dock lite synd om den kund som ringde till butiken och precis hann presentera sig innan Nicco nyfiket satte näsan på klykan och bröt samtalet.
Körsbärsträden utanför Stadshuset i Malmö har börjat blomma. Det är väl nästan ett halvår för tidigt skulle jag tro.
Vill bara passa på att i all enkelhet önska alla vänner en God Jul. Här väntar snart mat och klappar. Kalle tänker jag hoppa över som vanligt – den överdos jag fick som barn kommer nog att räcka för resten av livet.
Nizar och jag var som vanligt i Pildammarna i dag. Tog följande två bilder som jag tyckte blev ganska fina. Eller rättare sagt, en blev fin och en blev lite rolig.
Malmö Stad har jobbat hårt de senaste månaderna på att handikappanpassa Malmös trottoarer. Vid övergångsställen har det lagts räfflade plattor för att hjälpa synskadade att hitta rätt och gathörn har trottoarkanterna sänkts för att det ska bli lättare att komma upp med rullstolar och rollatorer.
Även vid handikapparkeringarna har trottoarkanten sänkts för att underlätta för rullstolsburna, men vid minst två av dessa parkeringar har de som utfört jobbet bara använt spadarna och inte huvudet.
Stolpen med skylten som förkunnar att det är en handikapparkering är nämligen placerad mitt för nedsänkningen så den rullstolsburne som parkerar där lär inte ha någon som helst nytta av ingreppet. Skyltjäveln är helt enkelt i vägen.
Men tanken var ju i alla fall god.