Vill bara passa på att i all enkelhet önska alla vänner en God Jul. Här väntar snart mat och klappar. Kalle tänker jag hoppa över som vanligt – den överdos jag fick som barn kommer nog att räcka för resten av livet.
Några hundbilder kanske?
Nizar och jag var som vanligt i Pildammarna i dag. Tog följande två bilder som jag tyckte blev ganska fina. Eller rättare sagt, en blev fin och en blev lite rolig.
Så rätt ni tänkt, men så fel det blev
Malmö Stad har jobbat hårt de senaste månaderna på att handikappanpassa Malmös trottoarer. Vid övergångsställen har det lagts räfflade plattor för att hjälpa synskadade att hitta rätt och gathörn har trottoarkanterna sänkts för att det ska bli lättare att komma upp med rullstolar och rollatorer.
Även vid handikapparkeringarna har trottoarkanten sänkts för att underlätta för rullstolsburna, men vid minst två av dessa parkeringar har de som utfört jobbet bara använt spadarna och inte huvudet.
Stolpen med skylten som förkunnar att det är en handikapparkering är nämligen placerad mitt för nedsänkningen så den rullstolsburne som parkerar där lär inte ha någon som helst nytta av ingreppet. Skyltjäveln är helt enkelt i vägen.
Men tanken var ju i alla fall god.
Julrush i butiken
Jobbade sista lördagen för året i går och jag var väl beredd på att det skulle kunna bli drag i butiken, men inget hade förberett mig på vad som komma skulle.
Efter bara tio minuter hade vi expiderat femton kunder och sålt en Macbook och tre iPodar. Trots att vi var tre som jobbade, mot normalt två, så var det konstant kö på minst fem personer. Först efter ett lyckades jag smita undan för att hämta en kopp kaffe och trots att vi kör med Löfbergs Lila i bryggaren så smakade det underbart.
Det om något säger väl hur mycket vi hade att göra.
Hur många kalorier innehåller en iPod Shuffle?
Dina Pengar publicerade i går en artikel med rubriken Årets märkligaste jobbhistorier. Inget konstigt med det, typisk kvällstidningsjournalistik med ekonomiska förtecken. En radda bildtexter som beskriver så kallat märkliga jobbhistorier, bland annat den svenske killen som färgade håret rött och sedan fick sparken, glatt illustrerat med genrebilder från Scanpix och andra bildbyråer.
Men den första bilden är lite missvisande. Bildtexten lyder:
En av årets konstigaste jobbstories är denna: En övervakare slår vad med kollegorna i tingshuset. Utmaningen: Att äta upp innehållet i rättens godisautomater på en dag. Hon lyckas och får via vadet ihop 1.800 kronor till välgörenhet. 7.000 kalorier slank ned, totalt.
Problemet är bara att bilden föreställer en iPodautomat (Apple placerade ut ett antal automater här och var i USA för att den som helt plötsligt fick ett obotligt sug efter en iPod, eller tillbehör, skulle kunna stilla det när som helst på dygnet utan att behöva vänta på att butikerna skulle öppna). Jag har vänt och vridit på kartongen ett antal gånger men inte hittat några uppgifter om antalet kalorier en iPod Shuffle innehåller.
Om redaktörerna skulle upptäcka fadäsen och byta bild så har jag gjort en skärmdump som kan beskådas här.
Bloggen bevarad för framtiden
Det är kul att kika lite i loggarna för att hur många som besöker besöker bloggen (jag höll på att skriva ”hur många som läser”, men bara för att folk tittar in på sidan kan man ju inte vara säker på att de faktiskt bryr sig om vad som står), vilket det faktiskt är. Betydligt fler än vad jag hade väntat mig med tanke på att den tänkta målgruppen är släkt, vänner och jag själv.
Ska sanningen fram så är det nog mest för min egen skull jag skriver, eftersom det som står här är sådant som intresserar eller engagerar mig.
I vilket fall som helst så har innehållet stått och fallit med min lilla server. Ett totalhaveri skulle tidigare inneburit att allt jag skrivit i bloggen skulle förlorats för all framtid. Men inte nu längre.
Häromdagen upptäckte jag att det varit onormalt många sidvisningar utan att antalet besökare ökat. Efter en stund upptäckte jag att en dator på Kungliga Biblioteket varit inne och letat sig igenom i princip alla sidor. Och inte vilken som helst. Det är projektet Kulturarw3 som sniffat sig runt.
Så om hundra år, om inget oförutsett inträffar, kommer besökare på KB att kunna läsa vad jag skrivit, om de nu lyckas hitta rätt bland alla svenska websidor som arkiverats. Ja, man behöver inte vänta hundra år, bara ta sig till Stockholm och knalla in på KB. Fast så länge originalet finns kvar på nätet så känns ju det lite meningslöst.
Men jag kan inte låta bli att undra vad de få som i framtiden kan tänkas hitta mina inlägg i Kulturarw3 kommer att tänka. ”De var ena självupptagna jävlar de där som levde runt milennieskiftet.”
Scooterpreimiär i december
Kunde inte hålla mig och tog Vespan till jobbet idag. Aningen kallt, men ack så underbart att åter få glida på två hjul genom Malmö igen.
Deprimerande platser i Malmö – Jägersro
Jag tänkte att det kunde vara läge att skaffa ett överdrag till Vespan nu när den är nylackad och när jag ändå var i Jägersro för att handla hundmat stannade jag till på Jula. Varför jag inte åkte till MC-Huset, som ligger precis intill, övergår mitt förstånd.
När jag ändå var där tänkte jag att jag kanske kunde hitta några julklappar inne på köpcentret. Varför jag tänkte det övergår också mitt förstånd. Redan inne på Jula infann sig känslan av att befinna sig i en mardröm. Jag vet inte om det var ljuset, de påfrestande julsångerna, de oändliga raderna med varor jag inte ens visste fanns, eller helt enkelt att jag inte kunde hitta vad jag sökte.
Naturligtvis ignorerade jag varningssignalerna och gav mig ut på klappjakt. Eftersom jag inte var ute efter kläder eller mat så återstod apoteket, en tobakshandel, ett glasstånd, en restaurang, en blomsteraffär, en frisör, bolaget, världens minsta bokhandel och ett litet stånd från Fortum där jag hade möjlighet att byta elleverantör. Allt garnerat med hur mycket människor som helst, muzak och obehagligt ljus.
Triangeln, som i sina sämsta stunder kan ge mig ångestkänslor, framstod som rena paradiset i jämförelse. Tjugo minuter senare var jag på eländigt dåligt humör och skyndade mig ut mot parkeringen, lovandes mig själv att aldrig någonsin åka tillbaka om jag inte absolut måste.
Vespan har kommit hem
För knappt en timme sedan rullade min kära Vespa in på Mjölnaregatan, eller rättare sagt släpet med Vespan rullade in. Jag var milt sagt spänd på vad jag skulle få se när Kenneth på Prillas öppnade luckan för återseendet.
Det första jag såg var den nya hastighetsmätaren som jag specialbeställt. Mätaren hade egentligen klarat sig oskadd i krocken, men när kåpan på styret ändå skulle bytas så tyckte jag det var en god idé att byta ut den gamla 80-talsmodellen mot den retrodesign som kom med PX-200 årsmodell 2003 – om jag inte minns fel på årtalet. Ett mycket bra val om jag får säga det själv.
Nästa detalj jag la märke till var förstås den nya motorkåpan. Inte nog med att bucklorna och reporna var försvunna, den blänkte så jag nästan fick ont i ögonen. Det berodde förstås på att den var helt nylackad, precis som styrkåpa, framskärmen och halva benskölden. När jag såg resultatet kunde jag inte låta bli att önska att det hade blivit repor överallt så de varit tvungna att lacka om allt.
Kenneth hade också lyckats hitta nya PX-emblem att sätta på sidokåporna, men beklagade sig över att han inte kunnat få tag på ett likadant Vespamärke till motorkåpan som det jag hade på andra sidan. ”Jag kunde inte hitta det i någon katalog och jag har till och med fotograferat det och skickat till alla mina kontakter, men ingen visste var man skulle få tag på det.” Inte så konstigt eftersom jag fick det av Christof och han i sin tur fått det specialtillverkat av en kompis som har tillgång till en folieskärare i jobbet.
Vidare har det blivit nya backspeglar, ny bromsslang, blinkerglas och andra smådetaljer. Det enda jag varit orolig för är riktningen. Vespan slog sig nästan tio centimeter i krocken och några personer har varnat mig för att det kan vara svårt att återställa ramen i ursprungligt skick när den blivit så sned. Och då ska man tänka på att en Vespa inte är världens stadigaste fordon till att börja med.
Döm om min förvåning när den kändes stadigare än någonsin då jag tog en kort tur på Mjölnaregatan, Malmös mesta kullerstensgata. Visst, jag körde bara femtio meter, till porten för att kunna leda in den på gården, och inte så jättefort eftersom jag var hjälmlös, men vanligtvis märks bristerna i Vespans konstruktion väldigt tydligt när man kör på kullersten eller grus. Idag märktes inget av detta.
Självklart känns det trist att det dröjt så länge innan reparationen var klar, men jag är otroligt nöjd med jobbet. Ska det göras några större reparationer kommer jag helt klart anlita Prillas igen, men då får det bli betalning ur egen ficka för det verkar inte som om han kommer att kunna ta några fler försäkringsärenden på grund av den dåliga ersättningen. Trist för alla scooterister måste jag säga.
Kaffe med choklad funkar
Nizar och jag tog en sväng förbi Mathias efter jobbet och hittade en nyhet på menyn, Café choc. En dubbel espresso med Valrhonchoklad som smälts i mjölken. Mums. Passar perfekt så här i vintertider.