(Uppdaterad med bild) Vi gick förbi Kenner & Co. idag. I dörren, ungefär i ankelhöjd, sitter en halvfigur föreställande Jar-Jar Binks. Nizar började genast morra på honom. I vanliga fall är det inte okej att han morrrar, men för Jar-Jar kan jag göra ett undantag.
Nizar
Nymfkakadua på rymmen vilar på Parkbron
På Parkbron satt det en liten krabat som uppenbarligen var lite vilsen. För visserligen är Malmös parker ett paradis för allsköns fåglar, men nymfkakadua får väl ändå betraktas som ett udda inslag.
Den var helt klart tam – om nu någon trodde annat, för jag hade inga problem att komma nära för att fotografera. Inte heller brydde den sig om Nizar, eller mannen med en Siames på axlarna, som också stannade för att titta. För att inte tala om barnfamiljen som kom och klappade den på huvudet.
Frågan är bara var den egentligen hör hemma?
Edit: Uppenbarligen heter det numer nymfkakadua och inte, som jag först skrev, nymfparakit. Det ändrades visst i slutet på 90-talet.
Lite tid över innan jobbet – trots tidig hurtbulleinsats
I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.
Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.
Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.
Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?
Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.
Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.
Glassfrossa vid Södertull
Så här i sommartider blir det gärna lite längre hundrundor efter jobbet. Särskilt de kvällar som Emma jobbar, eftersom vi inte direkt har något att komma hem till.
Idag gick Nizar och jag ner till Södertull för att köpa en glass från Rönneholms, vilket jag minns att vi gjorde förra sommaren också (så här i efterhand minns jag varför vi inte gjorde om det, glassen smakade ju ingenting – i alla fall om du frågar mig, Nizar verkade dock gilla sina smakprov).
Efter en halvtimme i solen, det vill säga till dess att solen försvann, strosade vi vidare. På hemvägen över Gustav mötte vi Bengt*. Han var nyklippt sedan en vecka och det var lite svårt att inte bli avundsjuk med tanke på hur tovig Nizar är nu. Som tur är har jag lyckats få en tid för trim till tisdag, så snart är vår vovve också sommarfin.
Till dess kan ni ju titta lite på bildserien från Södertull, som förutom en hel del hund- och glassbilder även innehåller ett gäng punkare och ett antal andra flanörer på Södra förstadsgatan.
För den oinvigde: Bengt är den enda westie Nizar för närvarande kommer överens med, så vitt vi vet.
Nu följer Nizar med mig var jag än går
Jag skaffade min första tatuering 1995.
Ganska snart visste jag att jag skulle ha minst en till, men frågan var ju bara vad motivet skulle vara. Det har tagit mig nästan tretton år att komma på det, och nu sitter den där. Tatuering nummer två.
Självklart är det Nizar som är motivet, i något stiliserad form. Förlagan är en bild jag tog när han var valp och vi precis hämtat honom. Naturligtvis är det samma bild som ligger till grund för den tecknade bakgrunden på den här sidan.
Änderna i Kungsparken är lite sugna
Nizar och jag strosade runt lite vid den lilla bäcken i Kungsparken. Helt plötsligt kom ett andpar trippandes mot oss och strax bakom var ytterligare tre änder i antågande.
Jag blev milt sagt förvånad med tanke på att jag hade en hund med mig, men efter en stund insåg jag vad det var som lockade dem. Jag hade en prasslig påse i handen och trodde naturligtvis att den, som alla andra prassliga påsar, innehöll bröd. Men tyvärr, det var 250 gram Malmökaffe från Te & Kaffehuset.
Inget för små änder alltså, men det förstod de naturligtvis inte. Änderna var väldigt pratiga och brydde sig inte nämnvärt om Nizar. Bara när han vände sig mot dem backade änderna en aning, men så snart han gick över till att nosa på annat var de tillbaka på nolltid. Jag hade utan vidare kunnat klappa dem på huvudet, vilket är annat än de otäcka gässen.
Ska vårruset bli en tradition?
Förra året hamnade ju jag och Nizar mitt i Vårruset, helt oförberedda på att ett par tiotusen kvinnor skulle komma kutandes rakt mot oss. I år hade vi lite framförhållning – det vill säga vi hörde några tjejer prata om Vårruset vid övergångsstället utanför Hilton när vi gick ut på kvällsrundan.
Eftersom jag i stort sett alltid har kameran med mig så var det bara att sätta kurs mot Stadion i hopp om en bra bild eller två.
Spänd förväntan inför starten.
Startögonblicket.
Det finns några fler bilder i galleriet, bland annat en på tjejen som jag gissar vann hela loppet* (vi såg henne passera parkeringen vid stora Pildammen innan vi hade hunnit fram, och då hade jag och Nizar gått 400 meter medan hon sprungit två kilometer, vilket säger något om tempot man kan hålla med en liten vit hund i koppel).
*Uppdatering: Mina misstankar om vinnaren visade sig stämma. Tjejen i fråga heter Magdalena Ottersten, från Hässelby SK i Helsingborg och hon klockade in på 17:45. Mai har lagt ut resultaten för placering 1-25.
Vinnaren Magdalena Ottersten, närmast kameran.
Heja sjuksköterskorna!
Vid entrén till Pildammarna stod ett par sjuksköterskor och hejdade förbipasserande. De samlade namnunderskrifter till stöd för kraven som ligger bakom strejken. Jag stannade självmant, vilket gjorde dem extra glada, och rent av lite förvånade så vitt jag kunde se.
En av sjuksköterskorna frågade om hon fick hålla Nizar medan jag skrev på, vilket jag tyckte var okej (han märkte ändå inget). Tydligen ”samlade” hon på hundar och kom nu upp i tre.
Hoppas verkligen att strejken lyckas bättre än hundsamlandet. Det förtjänar de.
Nu är det sommar på riktigt
Vi har, sedan något år, en liten sommartradition. Varannan söndag, det vill säga när Emma är ledig, så går vi till Siesta och tar en öl och något att äta. Idag traskade vi dit för andra gången i år, vilket torde innebära att det blivit sommar på riktigt.
Jag passade även på att utbringa en tyst skål för födelsedagsbarnet 99mac som fyller sju år idag.
Min plan var även att, som Martin Björnström brukar göra, fotografera maten innan jag högg in på den, för att sedan skriva hur det smakade. Nu dröjde min ostomelett så länge att jag hade blivit riktigt hungrig innan den letade sig ut till vårt bord, så när jag väl kom ihåg min plan fanns det inte mer kvar på tallriken än det här:
Gott var det dock, och det lär bli fler omeletter innan sommaren är över.
Gässen blir elaka när gässlingarna kläckts
Det blev en ganska lång runda. Först ner till Mölleplatsen där Nizar fick springa löst, sen travade vi genom gamla Väster innan vi satte kurs hem.
Det tog inte mer än trettio sekunder att beskriva rundan, men vi var ute i över en och en halv timme. Vi har blivit västa på av elaka gäss med nykläckta gässlingar, Nizar brydde sig dock inte nämvärt om dem, fnattat runt på Mölleplatsen, träffat en schnauzervalp och hjälpt en japansk turist hittat till ”West harbour” (”just aim for the tall building and you’ll get there in no time”, ”what building?”).
Nizar softar på Mölleplatsen
Gässen gillade inte vår närvaro
När vi väl kom hem upptäckte jag att hunden var skitigare än någonsin och insåg att det inte fanns något annat att göra än att ställa honom i badkaret. Det var inte populärt, men han blev rätt fin efteråt.
Nybadad hund.