Softar lite i solen på Eggerstraat

Sitter precis på ett kafé utanför det kungliga palatset och surfar lite snabbt. Internet på hotellet kostar pengar, men här fanns det ett öppet nätverk. Tvärs över torget ligger Madame Tussauds och det är fullt med människor, mestadels turister, här. Vi har funderat på om vi ska ta en tur med häst och vagn.

716

Madame Tussauds rakt fram till vänster och slottet till höger.

Autobahn och de oförklarliga köerna

Det tog lite drygt tolv timmar att komma från Malmö till Hotellet i Amsterdam, ungefär vad jag räknat med från början då jag fått uppgiften nio timmars körning av Route66. Lägg sedan till några timmar för mat, kisspaus och allmänna bensträckare. Då var det tänkt att vi skulle tagit färjan Rödby-Putgarden, vilket programmet i fråga ansåg vara den snabbaste vägen.

Till själva resan fick dock Route66 stå tillbaka för en liten Blaupunkt-GPS. På den är det inte lika lätt att inspektera vägen den ritar fram så jag körde i väg på vinst och förlust, vilket innebar att vi missade färjan. Tydligen hade Blaupunkt helt andra uppgifter än Route66, för landvägen var det snabbaste alternativet, och den räknade med att vi skulle klara resan på drygt sju timmar och att vi skulle vara framme innan 18 om vi sträckkörde.

Med två bonustimmar tillgodo passade vi på att göra en kort lunchpaus i Harrislee, strax söder om gränsen till Danmark. Jag hade besökt en liten mysig italiensk restaurang där en gång och tyckte det skulle passa perfekt. Det var här problemen började. Inte på grund av restaurangen utan på grund av den tyska trafiken.

När vi skulle tillbaka till Autobahn, en sträcka på knappt två kilometer, fastnade vi i en kö som mest liknade rusningstrafiken i Taipei. Enda skillnaden var att vi i stället för i en stadskärna befann oss mitt i ingenstans bakom en byggkran som knappt hade styrfart. Två filer stod mestadels stilla och det tog nästan en timme innan vi var tillbaka vid påfarten till A7. Vad var det då som orsakade kön?

Ingen jävla aning. Helt plötsligt upplöstes den i ingenting. Inget vägarbete, ingen olycka, inga barn på vägen (de höll tydligen till på A30 enligt trafikinformationen på NDR2).

725

En liten hund fick sitta i fönstret och titta under tiden som vi stod still på Autbahn.

Kraftigt försenade for vi vidare. Femton mil gick på kortare tid än de två kilometrarna utanför Harrislee. Sen var det dags igen. Kön uppenbarade sig ur intet, var nära två mil lång och försvann lika oförklarligt som den uppstod.

Därefter gick väl allt smärtfritt fram till Amsterdam. Jag hade njutit av de Holländska motorvägarna som nästan var bomull i jämförelse med Autobahn och trodde att vi skulle kunna hålla 120 hela vägen fram och anlända strax före tio. Med fem mil kvar öppnade sig himlen och vi trodde på allvar att dammarna brustit och hela Nordsjön forsat in i landet, så det blev till att krypköra den sista biten för att inte riskera vattenplaning. Holländarna dundrade dock på obekymrat och verkade snarast irriterade på oss för att vi hade mage att ta det lugnare. I vilket fall som helst kom vi fram till hotellet oskadda men aningen trötta, så nu bär det av till sängen.

Äntligen semester

Nu har jag haft semester i fyra timmar och nio minuter. Det är skönt, fast det känns inte som jag behöver det lika mycket som förra året. Då var jag verkligen utarbetad och längtade verkligen efter en paus för att återhämta mig. Nu är det mer resan till Holland, Frankrike, Schweiz och Tyskland jag ser fram emot.

Fick förresten ett mail från Christa på Acme som tyckte att vi Européer hade det lyxigt som får tre veckors semester. Jag hade inte hjärta att säga att jag bara tagit ut tre av mina totalt fem veckor. Det är nog bättre att hon lever i ovisshet.

För övrigt läste jag i tidningen häromdagen att man inte ska skriva i sin blogg att man åker bort på semester, för då kommer tjuvarna. Nu har jag ju redan talat om att vi ska åka utomlands i ett tidigare inlägg, så det är ju för sent att ta tillbaka. Frågan är bara om jag ska skriva att hundvakten kommer att bo i vår lägenhet när vi är borta, eller om det ska få bli en överaskning för eventuella objudna besökare?

Up The Mountain på Debaser

Jag har väl aldrig varit särskilt förtjust i country, om man undantar vissa väl valda alster av Johnny Cash. Men i kväll var jag bjuden till Debaser för att lyssna på Up The Mountain, Malmös eget country & westernband med Magnus Sveningsson, Bengt Lagerberg och Lasse Johansson från The Cardigans, samt Lotta Wenglén , Sweet Mary och Johan Olsén. Kvällen till ära gästades de av Emmas idol Cecilia Nordlund samt en kille på lapsteel som jag tyvärr inte minns namnet på.

Jag inte hade så höga förväntningar på grund av musikstilen och stack dit för att i sämsta fall få en stunds avkoppling, en Oban och kanske träffa någon jag käner. Men de var riktigt bra och musiken medryckande (jag kan inget om country, så någon djupare analys blir det inte). De lät betydligt bättre än den radda country & westernlåtar som kvällens DJ Johan Kimrin bjöd på. Och då syftar jag inte på det kassa ljudet i högtalarna, utan bandet hade mer själ, eller vad man nu ska kalla det.

Det blir nog ett nytt besök på Debaser när Up The Mountain spelar där igen den 23 Augusti.

701

Up The Mountain: Johan Olsén, Sweet Mary, Lasse Johansson, Bengt Lagerberg, Magnus Sveningsson och Lotta Wenglén.

Vacker solnedgång på brännbollskväll

Vi var på Ribban i går och spelade brännboll med vikarierna på Sydsvenskan. Jag spelade visserligen inte, på  grund av att jag fortfarande har lite ont i benet sedan fredagen, utan fick hålla räkningen. Nizar hjälpte till genom att skälla så fort någon sprang förbi oss och därmed kom in i boet, eller vad man nu säger.

Efter matchen, som för övrigt Emmas lag vann, gick solen ner över havet och jag lyckades få en rätt tjusig bild med mig hem, om jag själv får säga det.

697

Inget gick sönder om man får tro läkaren

Var och kollade upp hur jag egentligen mår efter olyckan och fick veta att inget verkar ha gått sönder. Alla leder och senor samt nacken var intakta, men benmusklerna hade fått sig en omgång, vilket jag kunnat konstatera på egen hand. Det viktiga är dock att det jag råkade ut för är dokumenterat om det nu skulle dyka upp något i efterhand.

Läkaren tror dock inte att jag ska behöva oroa mig för whiplash. I och med att jag såg bilen komma bakom mig så hann jag göra mig beredd och då är risken inte lika stor, sägs det. Hoppas verkligen det stämmer.

Påkörd bakifrån på fredagen den 13:e

Jag har aldrig varit vidskeplig tidigare (och kommer förhoppningsvis inte att bli det nu heller), men det är ju typiskt att man ska bli påkörd fredagen den 13:e av alla dagar.

Jag hade precis stannat Vespan för att göra en vänstersväng på Spångatan, tio meter från porten in till gården, när jag i backspegeln såg att Mercedecen som legat 20 meter bakom mig när jag började blinka bara hade någon meter kvar. Försökte gasa i väg, men jag han bara släppa kopplingen innan det small. Både Vespan och jag flög fyra fem meter fram innan den la sig ner på högersidan. Jag kastade mig mot trottoaren, ifall föraren inte hade fått stopp på bilen (hann faktiskt tänka att det nog inte vore så jävla skönt med en CLK i nacken, eller något liknande). Tack och lov hade bilen redan stannat och föraren var på väg ut. Han och flera förbipasserande frågade mig upprepade gånger om jag var okej, vilket jag under omständigheterna var.

Föraren hade vare sig sett mig bromsa eller blinka – gissar att han tittat åt något annat håll – men vi hade båda precis passerat övergångsstället vid Triangeln, så han hade inte fått upp farten. Kan nog varit 10-20 Kmh som mest.
684

Min stackars Vespa efter krocken.

Själv har jag klarat mig med blåmärke i rumpan, efter att ha landat på motorkåpan, och ett ynkligt skrapsår på knät från mitt försök att kasta mig ur vägen. Lite öm och stel, så här halvannan timme efteråt, men i övrigt vid god vigör. Vespan lär dock behöva lite omplåstring. Lacken saknas på flera ställen, motorkåpa, bensköld och framskärmen ser inte ut som de gjorde i går morse. Styret och framhjulet delar inte längre åsikt om vad som är rakt fram.

Trots allt är jag glad att det var Vespan och inte jag som blev mest tilltygad och att det var jag som åkte kana på den och inte tvärtom.

Mycket jobb och lite blogg

Semestrarna har börjat på firman så nu har vi som är kvar det extra slitigt. Därför har det inte blivit mycket skrivet, även om jag har ett par inlägg i huvudet. Till dess att jag kan ta mig tiden tänkte jag bjuda på ännu en liten Nizarbild. Håll till godo med Föreningsgatans sötaste hund – om jag själv får säga det – på utflykt i Kivik förra sommaren.

53

Nizar njuter av havsutsikten i Kivik