I förrgår släpptes Steve Lukathers nya album Ever Changing Times på iTunes och den hamnade snart i min iPod. Idag fick han följa med mig ut och springa efter jobbet och minsann – tillsammans pressade vi snitthastigheten till 3’56”/Km under en 5.43 Km lång löprunda.
Tjoho!
Jag har funderat i någon månads tid på hur mycket det var kvar av beläggen och i tisdags tog de slut. Alltså bromsbeläggen fram på Vespan. Bra tajming med tanke på att jag hade tänkt ta Vespan upp till Tylösand i helgen, när firman ska ha en liten gemensam spa-helg.
Å andra sidan är jag glad att de tog slut i tisdags och inte när jag susar ner för Hallandsåsen i 120 knyck. För det må vara skoj att köra fort på två hjul – och med en otrimmad PX200 behövs det en Hallandsås, eller liknande, för att komma över 110 – men det gäller bara om man vet att man kan stanna.
Som tur är finns EM Scooters i Göteborg. Jag beställde nya bromsbelägg så snart jag kom hem och idag låg de och väntade på mig när jag kom hem. Knappt tjugo minuter tog det att byta och testa så att de funkar, så i morgon blir det åka av. Första långturen sedan 2003 då jag var i Göteborg på scooterträff.
De gamla beläggen, efter cirka fyra års slitage.
Hundar ska äta kött (eller torrfoder, tuggeben, levergodis och ost). Gräs och löv är för kor, kaniner och Bambi.
Nizar verkar inte riktigt ha koll på det. Han käkar gräs när han kommer åt, gärna högt gräs med frön, men vanliga gräsmattor kan duga i brist på annat. På senare tid har han även gett sig på buskarna på gården.
Jag gick förbi en öppen port på Södra Promenaden och såg en skymt av en gammal fasadmålning. Stoppade in huvudet för att se lite bättre och såg att det var en gammal måleriverkstad. Kunde inte motstå frestelsen att gå in och titta närmare och ta några bilder.
Efter en stund kom det ut en kille och berättade att han höll på att renovera, och att det skulle bli ännu finare när han väl var klar. Jag hoppas jag får chansen att se hur det går framöver.
I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.
Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.
Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.
Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?
Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.
Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.
Jo, jag tittar på Eurovisionseländet.
Sommaren 2000 fick jag ett ryck och började springa. Första rundan gick väl, tja, sådär. Tror jag sprang två kilometer, i bästa fall. Stannade tre gånger för att hämta andan innan jag hade kommit hem till lägenheten i Lund igen.
Därefter gick det snabbt att komma i form, till dess att jag åkte på en rejäl förkylning när jag bodde och jobbade i Norrköping. Ett försök till gjorde jag, men formen var som bortblåst och jag la ner sportigheterna.
Tills i morse.
Satte målet att klara fem kilometer på morgonen, och hoppades väl orka halvvägs innan jag klappade ihop. Men hör och häpna, jag tog mig hela sträckan utan att behöva stanna och pusta en enda gång. Och det hela gick på 26 minuter. Utan min iPod och Nike+ hade jag inte lyckats kan jag lugnt säga.
Bara att få uppdaterad information om hur långt jag sprungit, varje kilometer, vid halva sträckan samt de sista fyra hundrametersmarkeringarna, sporrade otroligt.
Som bäst knatade jag en engelsk mil på prick åtta minuter, vilket är precis halvvägs till drömmilen. Jag räknar dock inte att nå ända fram någon gång i år, eller ens innan jag dör.
Så här i sommartider blir det gärna lite längre hundrundor efter jobbet. Särskilt de kvällar som Emma jobbar, eftersom vi inte direkt har något att komma hem till.
Idag gick Nizar och jag ner till Södertull för att köpa en glass från Rönneholms, vilket jag minns att vi gjorde förra sommaren också (så här i efterhand minns jag varför vi inte gjorde om det, glassen smakade ju ingenting – i alla fall om du frågar mig, Nizar verkade dock gilla sina smakprov).
Efter en halvtimme i solen, det vill säga till dess att solen försvann, strosade vi vidare. På hemvägen över Gustav mötte vi Bengt*. Han var nyklippt sedan en vecka och det var lite svårt att inte bli avundsjuk med tanke på hur tovig Nizar är nu. Som tur är har jag lyckats få en tid för trim till tisdag, så snart är vår vovve också sommarfin.
Till dess kan ni ju titta lite på bildserien från Södertull, som förutom en hel del hund- och glassbilder även innehåller ett gäng punkare och ett antal andra flanörer på Södra förstadsgatan.
För den oinvigde: Bengt är den enda westie Nizar för närvarande kommer överens med, så vitt vi vet.
För drygt en vecka sedan var det dags att kränga på nya sommardäck på fälgarna, och riktigt så händig att jag fixar det själv är jag tyvärr inte. Bokade i stället tid hos Kenneths Däck på Lundavägen och lät dem göra grovjobbet. Ja de fick faktiskt göra allt jobb medan jag drack unket automatkaffe och läste biltidningar.
När jag tröttnat på såväl automatkaffe som DI:s bilbilaga tog jag ett varv i butiken och hittade en riktig pärla när det kommer till biltillbehör. En uppsättning fälgsidor i, hör och häpna, rostfri plast.
Så här i efterhand begriper jag inte hur jag kunde motstå köpimpulsen.
Är du en van bloggläsare kan du hoppa över följande text.
Etiketter, taggar, ämne. Kärt barn har många namn, och i det här fallet handlar det om den stora massan med ord som du hittar längst ner på sidan, under rubriken ”Hitta fler inlägg efter ämne”.
Jag har ägnat rätt många timmar åt att gå igenom alla texter jag skrivit och märkt upp dem efter innehåll. Så om vår hund Nizar råkar vara din stora idol är det bara att klicka på Nizar så får du upp alla texter jag har ”taggat” Nizar. Eller tycker du det vore skoj att veta mer om vad jag haft för mig på mina resor till Taiwan, eller rent av alla resor jag bloggat om så är det bar att klicka på rätt tag.
En text kan naturligtvis ha flera taggar, så bli inte förvånad om du ser dem på fler än ett ställe.
Sist men inte minst kanske du noterat att taggarna har olika storlek. Ju större tag, desto fler texter som har den. Alla ryms inte längst ner på sidan, utan det är bara ett urval som syns där. Jag ska försöka fixa en sida som visar dem alla, lite som jag har i bildgalleriet.