Vi var på Ribban i går och spelade brännboll med vikarierna på Sydsvenskan. Jag spelade visserligen inte, på grund av att jag fortfarande har lite ont i benet sedan fredagen, utan fick hålla räkningen. Nizar hjälpte till genom att skälla så fort någon sprang förbi oss och därmed kom in i boet, eller vad man nu säger.
Efter matchen, som för övrigt Emmas lag vann, gick solen ner över havet och jag lyckades få en rätt tjusig bild med mig hem, om jag själv får säga det.
Var och kollade upp hur jag egentligen mår efter olyckan och fick veta att inget verkar ha gått sönder. Alla leder och senor samt nacken var intakta, men benmusklerna hade fått sig en omgång, vilket jag kunnat konstatera på egen hand. Det viktiga är dock att det jag råkade ut för är dokumenterat om det nu skulle dyka upp något i efterhand.
Läkaren tror dock inte att jag ska behöva oroa mig för whiplash. I och med att jag såg bilen komma bakom mig så hann jag göra mig beredd och då är risken inte lika stor, sägs det. Hoppas verkligen det stämmer.
Jag har aldrig varit vidskeplig tidigare (och kommer förhoppningsvis inte att bli det nu heller), men det är ju typiskt att man ska bli påkörd fredagen den 13:e av alla dagar.
Jag hade precis stannat Vespan för att göra en vänstersväng på Spångatan, tio meter från porten in till gården, när jag i backspegeln såg att Mercedecen som legat 20 meter bakom mig när jag började blinka bara hade någon meter kvar. Försökte gasa i väg, men jag han bara släppa kopplingen innan det small. Både Vespan och jag flög fyra fem meter fram innan den la sig ner på högersidan. Jag kastade mig mot trottoaren, ifall föraren inte hade fått stopp på bilen (hann faktiskt tänka att det nog inte vore så jävla skönt med en CLK i nacken, eller något liknande). Tack och lov hade bilen redan stannat och föraren var på väg ut. Han och flera förbipasserande frågade mig upprepade gånger om jag var okej, vilket jag under omständigheterna var.
Föraren hade vare sig sett mig bromsa eller blinka – gissar att han tittat åt något annat håll – men vi hade båda precis passerat övergångsstället vid Triangeln, så han hade inte fått upp farten. Kan nog varit 10-20 Kmh som mest.
Min stackars Vespa efter krocken.
Själv har jag klarat mig med blåmärke i rumpan, efter att ha landat på motorkåpan, och ett ynkligt skrapsår på knät från mitt försök att kasta mig ur vägen. Lite öm och stel, så här halvannan timme efteråt, men i övrigt vid god vigör. Vespan lär dock behöva lite omplåstring. Lacken saknas på flera ställen, motorkåpa, bensköld och framskärmen ser inte ut som de gjorde i går morse. Styret och framhjulet delar inte längre åsikt om vad som är rakt fram.
Trots allt är jag glad att det var Vespan och inte jag som blev mest tilltygad och att det var jag som åkte kana på den och inte tvärtom.
Semestrarna har börjat på firman så nu har vi som är kvar det extra slitigt. Därför har det inte blivit mycket skrivet, även om jag har ett par inlägg i huvudet. Till dess att jag kan ta mig tiden tänkte jag bjuda på ännu en liten Nizarbild. Håll till godo med Föreningsgatans sötaste hund – om jag själv får säga det – på utflykt i Kivik förra sommaren.
Nizar njuter av havsutsikten i Kivik
Det blev aldrig någon bröllopsresa när vi gifte oss. Dels för att det inte riktigt fanns tid så nära inpå julen, dels för att december inte är den roligaste tiden att ge sig ut på resa – om man inte ska flyga till andra sidan jorden, eller gillar att åka skidor.
I sommar blir dock bröllopsresan av, i dubbel bemärkelse. Vi drar ut på en liten Europaturné i slutet av juli. Först ett stopp ett par dagar i Amsterdam innan vi far vidare till Caen i Normadie, för att bevittna Jessica och Luddes bröllop. Sedan ett kort hopp till Mont Saint Michelle för att hänga på stranden, besöka det gamla slottet och göra lite utflykter i Normandie.
Därefter ska vi till Giverny och besöka Monets trädgård. Har vi tur kanske vi kan hitta någon vingård i trakten som tar emot besök. Annars får vi ordna en liten picknickkorg med tillhörande vinflaska och roa oss på egen hand.
Så här långt har vi bokat hotell och pensionat, men sen är det en dag då vi får hitta något litet krypin längs vägen till Lausanne i Schweiz. Vad vi gör efter det är oklart, men det börjar nog bli dags att röra sig hemåt. Troligtvis genom alperna mot Tyskland och stanna till där det finns rum att hyra. Jag tror att det kan bli hur bra som helst.
Provar att skriva ett inlägg från Wiin, med fjärrkontrollen. Bara för att det går. 🙂
Ja, du läste rätt. Vi har skaffat ett litet gym och börjat träna. Betoningen ligger på litet. Vitt är det också. Det heter Nintento Wii.
Jag vet, det är egentligen bara en spelkonsoll, men jäklar vad svettig man blir efter ett par boxningsronder eller lite baseball (en vansinnigt fånig sport som jag har bevittnat i verkliga livet utan att begripa ett smack, eller ryckas med i på något sätt, men i vardagsrummet är det skitkul).
Vi köpte den i går för att ha något att göra när midsommarafton regnade bort – för det skulle den ju göra, sa SMHI. Nu blev det visserligen ganska fint väder i Malmö, solen tittade rent av fram ett par gånger, men vi struntade i det och vevade loss i vardagsrummet. Nizar blev till en början vansinnig och skällde ut oss för att vi betedde oss på ett fruktansvärt onormalt sätt – och jag kan väll hålla med. Om boxas så ska man stå mittemot varandra, inte bredvid som vi gjorde. Du har helt rätt hunden, matte och husse var otroligt fåniga.
Idag lider vi båda av extrem träningsverk. Emma har fördelen att hon ska till jobbet strax, så hon bör vara återhämtad i morgon. Jag är hemma med hund och tvättstuga, så det lär bli svårt att hålla sig från Wiin och kommer antagligen vara totalt ledbruten nästa gång jag ska upp ur sängen.
När det gäller själva spelandet så gick det väl si och så. Emma vann boxningen på KO två gånger, slog mig i bowling, baseball och golf första gången vi spelade. När vi avrundade kvällen med en niohålsbana avgick jag dock med segern.
I går morse vaknade jag inte förrän klockan ringde och jag var morgontrött. Äntligen.
Ända fram till söndagen vaknade jag vid tre, fyra, fem, sex och sju innan jag till slut insåg att det var lika bra att stiga upp, trots att hållit mig från sängen minst fram till midnatt. Självklart innebar det att kroppen tyckte det var dags att sova redan vid femtiden på kvällen, så jag har inte haft några problem att somna i Emmas knä i soffan. Däremot har jag haft en del problem att hänga med i de filmer och program vi tittat på.
Jag får väl utgå från att jag inte missade något.
Om det verkar för bra för att vara sant så är det nog så.
Vi åkte ut till huset med besiktningsmannen från OBM Fuktteknik i går. Det började väl ganska bra. Vi hade fått information om att taket behövde läggas om ganska snart, så vinden var ett orosmoment. Den såg dock bra ut med tanke på åldern. Sovrummet skulle ha mått bra av lite bättre ventilation, men det är lätt fixat. När vi kom till badummet kändes det som om drömmen gick i kras – och det med besked.
Till att börja med fanns det sprickor i fogarna mellan flera kakelplattor i golvet. Vi hade helt missat dem eftersom det stod en liten vagn med schampoflaskor ovanpå dem. Besiktningsmannen muttrade en del när han kikade vidare och gav oss sedan en liten lektion i hur ett badrum inte ska byggas. Till att börja med lutade golvet bort från brunnen – man behöver inte vara byggnadsingenjör för att begripa hur galet det är. Men det skulle bli värre.
Brunnen saknade en damask, om jag inte minns fel, vilken ska hindra att vatten kryper in under fuktspärren, och var i övrigt helt felkonstruerad fick vi veta. Rakt under golvbrunnen, i vardagsrummet, fanns spår av en fuktskada. Denna skulle enligt uppgift ha varit gammal och åtgärdad i samband med renoveringen av badrummet. Icke då.
Fuktmätaren gav utslag direkt, så det läcker fortfarande in vatten i väggar och tak, gissningsvis från golvbrunnen. Och i hallen på ovanvåningen var det fukt i golvet, så pass mycket att spånskivan under plastmattan hade luckrats upp på ett ställe.
På bottenvåningen var det inte mycket bättre. Klinkerplattorna i grovköket var lagda av en klåpare. Normalt ska de läggas så att de även täcker en bit upp på väggen i våtutrymmen, men här gick de inte ens ända in till väggen. Inte heller verkade det finnas någon fuktspärr och definitivt ingen golvbrunn, vilket är ett krav i våtutrymmen. Fuktspärr hade för övrigt behövts i grovköket då den nyinstallerade varmvattenberedaren läckte från en av kopplingarna.
Vidare hittade besiktningsmannen tecken på att golvet inte var tillräckligt stagat – och hur kul är skulle det vara att en dag hitta tvättmaskin, torktumlare och varmvattenberedare i den pyttelilla ”källaren” som finns rakt nedanför. En källare som för övrigt stank av piss, vilket kan innebära att avloppsvatten läcker ut någonstans under huset.
Mer då? Köket hade vissa problem, om än inga allvarliga – som framkom vid besiktningen ska sägas. Arbetsbänken var sned. Fogarna mellan bänkarna och kaklet var inte tätat med silikon. Droppskydd saknades under tvättmaskinen. Det fanns mer att anmärka på i huset, men det skulle ta mig hela natten att skriva allt.
Jag kände till en början att allt skulle gå att ordna om vi bara fick ner priset på huset, men ju mer jag tänkt på det desto mer har jag insett att det är dags att gå vidare och utnyttja klausulen i kontraktet som ger oss rätt att häva köpet om besiktningen visar på problem som vi inte kände till tidigare.
För hur mycket skulle det krävas för att åtgärda alla problem? Hundratusen? Tvåhundratusen? En halv miljon? Vad som döljer sig i väggar och tak vet vi inte. Om klåparna som renoverade badrummet även ansvarat för att ta hand om eventuella skador efter den tidigare läckan kan man knappast vara säker på att det gått rätt till. Börjar man nysta kan det bli hur mycket som helst i värsta fall och vad hade hänt om vi prutat ner priset men det inte räckt för att täcka renoveringsbehoven? Hade vi kunnat få ersättning för det också eller skulle det drabbat oss?
Och som Emma sa, även om man åtgärdar allt går det inte att känna sig säker på att det inte finns fler problem som lurar under ytan.
Jag tycker synd om säljaren som har drabbats av ett sådan fuskbygge. Det kommer nog inte att bli lättare att sälja huset nu. Och jag tycker det är tragiskt att folk som kallar sig hantverkare lyckas misshandla ett så fint hus så fullständigt.
När jag var liten ville jag bo i hus. Inte för att hus skulle vara så mycket bättre än något annat utan för att jag ville spela trummor, som min kusin. Men det gick inte för sig eftersom vi bodde i lägenhet.
När jag flyttade till Lund och senare Malmö kom jag fram till att jag skulle förbli stadsbo i lägenhet för resten av livet. Bekvämligheten är oslagbar. I hyresrätt har du någon som sköter underhåll utan att det kostar extra om något oförutsett skulle inträffa — som en vattenläcka i köket — och bor man så centralt som vi gör finns alla bekvämligheter på gångavstånd. Lägg därtill att hus i Malmötrakten är vansinnigt dyra och för att få något till rimligt pris blir man i vårt fall tvungen att ha två bilar.
Trots det har vi precis skrivit kontrakt på en gammal telegrafvilla, långt ut på landet, 40 minuters bilresa från Malmö. Hur gick det till?
Till en början var det mest en kul grej. Vi har tittat på husannonser i tidningen under flera års tid och varit på en visning tidigare, mest för att det roligt. Den här gången gillade vi bilderna vi såg på huset och priset verkade vettigt. Jag åkte ensam på första visningen eftersom Emma skulle jobba. Det kunde ju hända att huset var så fint att det var värt att göra ett till besök där vi båda var med.
Och så blev det. Vi åkte ut onsdagen veckan därpå och när vi styrde hemåt igen satt vi och inredde huset (jag hade faktiskt börjat med det redan efter första visningen). Det blev en sista titt på huset tillsammans med svärfar innan vi bestämde oss för att vara med i budgivningen. Efter vårt första bud hade en av tre spekulanter hoppat av. De andra höjde vårt bud med blott femtusen, varpå vi kontrade med lika lite. De andra bad då om betänketid en dag, vilket gjorde mäklaren lite upprörd, eftersom de hade blivit ombedda att tänka igenom hur högt de var beredda att gå. Då började vi inse att vi nog skulle kunna ta hem affären. Dagen därpå skulle de andra spekulanterna ge sitt svar, men när de bad om ytterligare en dag sa säljaren ifrån och vi stod nu som ”vinnare”.
Jag måste säga att det känns lite konstigt. Jag har nog inte hunnit smälta det hela, men ser verkligen fram emot flytten. Att sitta i trädgården och dricka morgonkaffet lockar. Att slippa Föreningsgatans buller när vi tittar på tv lockar. Att slippa hundbajs i varje gathörn lockar, liksom att slippa spyor och kiss i varannan trappuppgång på helgerna. Att få riva vägg på övervåningen och bygga punchveranda i telegrafstationens gamla väntrum lockar. Till och med att bli insnöad under en Skånsk vinter lockar på något bisarrt vis. Samtidigt känns det lite vemodigt att lämna vår lägenhet som är smått fantastisk, och skulle vi en dag ångra oss och vill tillbaka till Malmö blir det svårt att hitta något motsvarande.
Det enda som kan hindra oss nu är om besiktningsmannen skulle hitta något allvarligt fel som kräver omfattande renovering och spräcker vår budget. I så fall blir vi kvar i stan. Den 30 maj vet vi med säkerhet.
Med tanke på att det inte blir någon affär har jag av hänsyn till säljaren tagit bort bilderna. Se nästa inlägg.