Lite tid över innan jobbet – trots tidig hurtbulleinsats

I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.

Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.

Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.

Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?

Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.

Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.

Halvvägs till drömmilen

Sommaren 2000 fick jag ett ryck och började springa. Första rundan gick väl, tja, sådär. Tror jag sprang två kilometer, i bästa fall. Stannade tre gånger för att hämta andan innan jag hade kommit hem till lägenheten i Lund igen.

Därefter gick det snabbt att komma i form, till dess att jag åkte på en rejäl förkylning när jag bodde och jobbade i Norrköping. Ett försök till gjorde jag, men formen var som bortblåst och jag la ner sportigheterna.

Tills i morse.

Satte målet att klara fem kilometer på morgonen, och hoppades väl orka halvvägs innan jag klappade ihop. Men hör och häpna, jag tog mig hela sträckan utan att behöva stanna och pusta en enda gång. Och det hela gick på 26 minuter. Utan min iPod och Nike+ hade jag inte lyckats kan jag lugnt säga.

Bara att få uppdaterad information om hur långt jag sprungit, varje kilometer, vid halva sträckan samt de sista fyra hundrametersmarkeringarna, sporrade otroligt.

Som bäst knatade jag en engelsk mil på prick åtta minuter, vilket är precis halvvägs till drömmilen. Jag räknar dock inte att nå ända fram någon gång i år, eller ens innan jag dör.

Glassfrossa vid Södertull

Så här i sommartider blir det gärna lite längre hundrundor efter jobbet. Särskilt de kvällar som Emma jobbar, eftersom vi inte direkt har något att komma hem till. 

Idag gick Nizar och jag ner till Södertull för att köpa en glass från Rönneholms, vilket jag minns att vi gjorde förra sommaren också (så här i efterhand minns jag varför vi inte gjorde om det, glassen smakade ju ingenting – i alla fall om du frågar mig, Nizar verkade dock gilla sina smakprov).

1688

Efter en halvtimme i solen, det vill säga till dess att solen försvann, strosade vi vidare. På hemvägen över Gustav mötte vi Bengt*. Han var nyklippt sedan en vecka och det var lite svårt att inte bli avundsjuk med tanke på hur tovig Nizar är nu. Som tur är har jag lyckats få en tid för trim till tisdag, så snart är vår vovve också sommarfin.

Till dess kan ni ju titta lite på bildserien från Södertull, som förutom en hel del hund- och glassbilder även innehåller ett gäng punkare och ett antal andra flanörer på Södra förstadsgatan. 

 

För den oinvigde: Bengt är den enda westie Nizar för närvarande kommer överens med, så vitt vi vet.

Rostfri plast, jo jag tackar

För drygt en vecka sedan var det dags att kränga på nya sommardäck på fälgarna, och riktigt så händig att jag fixar det själv är jag tyvärr inte. Bokade i stället tid hos Kenneths Däck på Lundavägen och lät dem göra grovjobbet. Ja de fick faktiskt göra allt jobb medan jag drack unket automatkaffe och läste biltidningar.

När jag tröttnat på såväl automatkaffe som DI:s bilbilaga tog jag ett varv i butiken och hittade en riktig pärla när det kommer till biltillbehör. En uppsättning fälgsidor i, hör och häpna, rostfri plast.

1661

Så här i efterhand begriper jag inte hur jag kunde motstå köpimpulsen.

Fler sätt att hitta rätt text

Är du en van bloggläsare kan du hoppa över följande text.

Etiketter, taggar, ämne. Kärt barn har många namn, och i det här fallet handlar det om den stora massan med ord som du hittar längst ner på sidan, under rubriken ”Hitta fler inlägg efter ämne”.

Jag har ägnat rätt många timmar åt att gå igenom alla texter jag skrivit och märkt upp dem efter innehåll. Så om vår hund Nizar råkar vara din stora idol är det bara att klicka på Nizar så får du upp alla texter jag har ”taggat” Nizar. Eller tycker du det vore skoj att veta mer om vad jag haft för mig på mina resor till Taiwan, eller rent av alla resor jag bloggat om så är det bar att klicka på rätt tag.

En text kan naturligtvis ha flera taggar, så bli inte förvånad om du ser dem på fler än ett ställe. 

Sist men inte minst kanske du noterat att taggarna har olika storlek. Ju större tag, desto fler texter som har den. Alla ryms inte längst ner på sidan, utan det är bara ett urval som syns där. Jag ska försöka fixa en sida som visar dem alla, lite som jag har i bildgalleriet.

Ännu en söndag på Siesta

Eftersom det är varannan söndag idag så sitter vi nu i solen på Siesta. Vi kom efter tre så de hade slutat servera omelette. Så det fick bli pasta med kronärtskocka, tomat, paprika, oliv och parmesan. Mycket gott det med.

Nu följer Nizar med mig var jag än går

Jag skaffade min första tatuering 1995.

1657

Ganska snart visste jag att jag skulle ha minst en till, men frågan var ju bara vad motivet skulle vara. Det har tagit mig nästan tretton år att komma på det, och nu sitter den där. Tatuering nummer två.

1649

Självklart är det Nizar som är motivet, i något stiliserad form. Förlagan är en bild jag tog när han var valp och vi precis hämtat honom. Naturligtvis är det samma bild som ligger till grund för den tecknade bakgrunden på den här sidan.

181|1421641|1421645|142

Det som funkar för en kanske funkar för andra

Sydsvenskan hade en chatt med Kristina Dellholm, hälsoutvecklare på Höörs kommun, angående förrgårdagens Inpå livet. En av frågorna kommer från Ewa som snusat i 20 år och som undrar hur man lyckas sluta efter 20 år med prillor under läppen.

Jag kan ju bara tala av egen erfarenhet, men det gäller att välja tillfälle. Semestern har visat sig vara ett dåligt tillfälle vid tidigare försök, framför allt för det ofta är ganska stressigt när man kommer tillbaka, med en hel del att ta igen. Det är också rätt bra att vara medveten om hur man påverkas av att sluta så det inte kommer som en överraskning att man pendlar mellan att bete sig som ett apatiskt flytingbarn och en femåring hög på socker.

Att ha något att haka upp det på var inte helt fel. I mitt fall känns det rätt bra att kunna säga att jag inte snusat under 2008, och upptäckten att man faktiskt kan svettas mitt i vintern var nästan enastående. Fast det är förstås ganska lång tid kvar till vintern för den som vill sluta snusa eller röka.

Fler texter om Snus.